The American Dream. Del 1.
Kategori: egna avstickare
Jo så var det, en dröm jag hade men egentligen inga planer på att förverkliga.
Tror den började efter att att jag satte upp den där affischen rätt i synfältet ovanför fotändan på sängen. Nånstans gnagde bilden på landsvägen rakt in i det amerikanska bergslandskapet sig fast och vägrade släppa taget. Att det sen till slut förvandlades till verklighet får jag helt och hållet tillskriva min dåvarande särbo och numera även äkta maka Susanne.
Vi satt en kväll och kikade på några filmklipp från andras resor däröver och plötsligt och helt utan förvarning säger hon... "Vi gör det." "Va?" säger jag... "Ja, vi gör det!" upprepar hon. "Menar du allvar? Du skojar va?" "Nej, VI GÖR DET!!"
upprepar hon igen, men med en bestämdhet i rösten som får mig att förstå att nu är det nog på riktigt. Jag tittar storögt och förvånat på henne medan några tysta sekunder försvinner ut i evigheten och jag hinner ställa om från dröm till verklighet, innan jag till sist förmår mig klämma fram ett kort...... "okej."
Och med det och från den stunden var vi på väg.
Nu låter en sån här liten tripp inte sig göras i en handvändning. Så därför hoppar vi raskt över de tre första åren som bara bestod i att peta ner kulor i sparbössan, och kliver istället in på
torsdagen den 20:e april 2017.
Dag 1.
När klockan ringer i ottan är det av naturliga skäl inga större problem att komma ur sängen, dra i sig morronkaffet och få oss iväg till Arlanda. Problemen dyker upp där istället när vi ska checka in. Letar rätt på en incheckningsautomat och knappar snyggt och prydligt in alla uppgifter men får bara svaret att nån Orrje/Södergren finns inte registrerad för nån flight over there...
Känner hur svetten på överläppen börjar göra sig påmind och testar en annan automat med samma resultat. Nu börjar vi bli rätt stissiga och rycker tag i närmaste uniformerade människa vi hittar och får hjälp att knappra in uppgifterna igen. Nope.. ni verkar inte ska flyga till Orlando ni inte. Med nerverna laddade som elpistoler och ögonvitorna rullande som på ett par enarmade banditer blir vi hänvisade till nåt avsides rum där vi till slut får hjälp att hitta rätt i biljettrasslet, sluta hyperventilera och sen ta oss bort mot gaten.
♠
Väl där slår vi oss ner, pustar ut och känner hur elektriciteten sakta släpper taget om nerverna. Jag tänker att telefonen kan få vila den med stund och släcker ner den också.
Nu börjar operation "spaningefterdeandra". Vi vet att det ska vara fyra till som ska med samma plan, och med bikerspanarögonen påslagna har vi snart lokaliserat dem.
Hasse & Ewonne och Peter & Susanna står snyggt och prydligt placerade i boardingledet. Introducerandet för varandra är gjort i en handvändning och i nästa ögonblick sitter vi småsnackandes i jumbon på väg mot mellanlandning i Frankfurt. Där har vi en stund på oss innan vi ska ut över Atlanten, så vi tar en promenad inne på flygplatsen
och bekantar oss lite mer med varandra.
♠
Rätt vad det är märker vi att Hasse är borta och vänder oss om och spanar efter honom. Vi får snart korn på honom där han med raska steg avlägsnar sig från en samling "yngre" damer. Han har stannat till vid vad som visar sig vara svenska landslaget i cheerleading som ska till VM i Orlando, pratat lite och skojat med flickorna med den inte helt uppskattade linen
"jaha, så ni ska till Amerika och vifta med puffarna nu då."
En ledare intill hörde kanske nåt annat än puffarna och ger honom onda ögat.
Oavsett om han hörde fel eller inte så kanske man får ha lite förståelse för en aning upprördhet när de fjortonåriga små damerna får besök av en skäggig, något framfusig herre i övre medelåldern med håret i svans och mc-väst, som undrar om fjortisarna ska ut i världen och vifta med muf.. puffarna!
Så här kommer nu Hans med raska steg tillbaka, och vi viker oss av garv när vi får höra vad som hänt. Därmed har Hasse presenterat sig och liksom satt tonen för resten av resan.
När vi till slut hämtat oss och fått stopp på asgarvet hittar vi en mackeria där vi slår oss ner och lugnar oss med lite tugg och en flarra vitt.
Jo så var det ju telefonen ja... Nu tycker jag den har fått vila färdigt och trycker igång den igen. Ange din pinkod säger den, så då gör jag det. Vänligt men bestämt talar den om för mig att det är fel kod. Men helvette! Vadå fel kod?!! Vågar ju inte sätta igång och testa koder med risk för att låsa den helt och behöva pukkod för att få upp den igen. Och om det nu behövs koder för att starta luren så kan jag lova att det behövs inte en enda jävla siffra för att få hela mitt nervsystem att gå igång som nåt man skulle kunna driva elektriska stolen med over there!
Alla vet ju vilken betydelse den där manicken fått i våra liv! Och kameran! Skulle jag behöva göra mitt livs resa utan den?! Hur fan ska jag få tag på pinkoden?!
♠
Lånar Susannes lur för att leta efter nummer till Tele2. Messar ena dottern och ber henne ringa Tele2 för att förklara mitt dilemma och kanske, ja ett liitet kanske iaf, få tag på nuffrorna.
Vid det här laget är vi igång med boardingen och om några minuter är det
"fasten your seatbelts" och "turn of your electronical equipment".
Färdig att gå upp i atomer gör jag ett desperat försök till med vad jag tror är min kod, och se, då spelar luren glatt upp den lilla samsungmelodin som förkunnar att, nu husse är jag vaken igen :-) Och med det är det bara att sjunka ner i flygfåtöljen och låta nerverna sakta som en pyspunka återgå till sitt normaltillstånd medan Atlanten sakta betas av 10000 meter ner och vi tio timmar senare seglar in över Florida och Orlando.
♠
Klockan är ca 18 lokal tid när vi efter avklarade ankomstprocedurer glider ner för rulltrappan mot utgången på Orlando International där vi möts och välkomnas av Jan, Dorte, Palle och Claus från MCUSA.
Det blir transferbuss till vårt första hotell som ska bli vår bas de första tre dagarna. Framme vid hotellet har vi en första samling på parkeringen med genomgång av de viktigaste rutinerna. Den allra viktigaste blir att förstå hur ölutfodringen från våra två följebilar ska gå till, och det är också nu vi förstår hur knepigt det kommer bli att handskas med det inte helt enkla danska språket. MCUSA är en dansk researrangör och hela sällskapet består av nära 60 pers varav vi sex som rest tillsammans från Arlanda är de enda svenskarna.
Men så rätt vad det är i den danska gröten hör vi plötsligt nåt aningen mindre grötigt. Bigge och Stefan visar sig vara två glada pågar från Skåne som vi glatt välkomnar till vår lilla skara av blågula resenärer innan vi får våra nycklar och kan bekanta oss med rummen.
I med plastnyckeln och upp med dörren. Men va fan nurå!? Två dubbelsängar?
Kliar oss i skallen ett ögonblick innan vi fattar.. King size, welcome to America! :-)
Det är bara att bre ut sig och spola av lite resdamm innan vi knatar ut i den ljumma Floridakvällen för att fylla på i magarna och fira att äventyret har startat. Fira förresten.. innan vi kan få in nåt att skåla med får vi bekanta oss med den något underliga amerikanska seden "visa leg". Visst är det bra att man ser till att inte servera alkoholhaltig dryck till minderåriga, men i vårt sällskap där den första siffran i vår åldersbenämning är en femma, och i vissa fall (läs mitt) en sexa, känns det lite annorlunda att hala fram körkortet innan vi får in våra big budweisers. Men med åldern bevisad och humöret på topp... SKÅL! Nu kör vi!
Dag 2.
Nja.. kör och kör är det inte riktigt dags för än. Dagen är vikt för shopping och bad, men innan vi kliver på bussen har vi ett kort informationsmöte om de kommande veckorna.
Nu gör sig språkförbistringarna påminda igen och min bild av att danskarna förstår oss bättre än vi förstår dom raseras snabbt när deltagarna en efter en ropas upp och det kommer till "Peijer Wesrrr!" Det småmummlas lite av alla 60 på plats men inget ja hörs från församlingen. "Peijer Wesrrr!" försöker Jan från MCUSA igen, men nä, bara mummel.. Jan försöker en tredje gång och nu har vår polare Peter börjat tro att det kanske kan vara han dom menar, och ropar högt, tydligt och lite frågande "PETER WESTHER!?"
Allt danskt småmumlande upphör och hela församlingen ser sig storögt omkring och liksom håller andan för ett par sekunder innan Peter finner sig och lägger till en dansk brytning och hojtar "PEDER WÄSDER!" Förtrollningen bryts och från den danska församlingen kommer en stor lättnadens suck över att det bara handlade om en svensk med det totalt oförståbara namnet Peter. Och med ett leende på allas läppar blir vi klara med uppropet och kan ta plats i bussarna mot Daytona Beach.
Innan det är dags för bad blir det en repa till kanske världens största Harleybutik, Bruce Rossmeyer's. Suss shoppar loss på en ny jacka medan jag nöjer mig med en keps och ny tisha. Appropå tishor så undrar jag om inte man kan ta det där med världens största HD-butik med en nypa salt, men världens största tishor har dom garanterat!
Innan resan hade vi bestämt oss för att köpa nya hjälmar och siktat in oss på grannbutiken till Rossmeyer's, som är J&P Cycles.
Massor att välja på när vi kollade butiken på nätet innan vi åkte, och det var just det... på nätet. För väl instövlade i butiken hittar vi i stort sett ingenting. Inte vet jag, men kanske den något bristfälliga lagerföringen av störtkrukor kan ha något att göra med jänkarnas vanor då det kommer till skyddsutrustningen?
Vi vill ha en varsin vanlig öppen hjälm och kan snart konstatera att det finns två (2) hjälmar i hela affärn att välja på, och då menar jag inte modeller, utan två krukor, that's it. En blank svart Bell och en grön LS2 i militärstuk. Så det enda val vi sen behöver göra är att bestämma oss för vem som ska ha grön och vem som får ta svart, men det får vi fundera på senare. Bussarna och danskarna väntar, så vi hugger en "Pork Chopper" i farten medan vi rullar mot beachen.
På sätt och vis är det nu resan börjar. Vi ska göra coast to coast och har inga problem med att plaska ut i vågorna, stampa foten i botten och sätta startpunkten precis där, 20 meter ut i Atlanten by the pier!
Dag 3.
Nu börjar det brännas, men för att hålla oss på halster lite till har MCUSA den här sista dan i Orlando bokat in en heldag på Universal Studios och Island Of Adventures.
Vi bestämmer oss för att ta det lilla lugna och låter det räcka med att kuska runt på Universal. Det tar ju en stunds köande bara för att komma in, och väl innanför bestämmer vi oss för att sikta in oss på de attraktioner med minst kö för att hinna med så mycket som möjligt.
Shrek i 4D verkar vara helt ute så då väljer vi så klart det och kan knalla rakt in. Shrek i 4D passar skitbra för ett sällskap i de övre medelåren och vi ger oss efter avslutad föreställning helnöjda ut på jakt igen. Snart får vi syn på ett nytt folktomt ställe som ju också låter lite mer spännande än Shrek. The Revenge Of The Mummy!
Med raska steg tar vi oss dit men blir hejdade i entrén och hänvisade till några skåp några meter bort där vi ska låsa in väskor och andra lösa grejer innan vi släpps in. Inga misstankar väcks hos oss och vi får personifiera uttrycket "swede" (stupid person) när dörrarna stängts bakom oss och det sådär i förbifarten dyker upp en liten varningsskylt. "This is a high speed roller coaster".
Det upplyses också om att är du gravid eller har hjärtproblem är detta inget för dig.
Inte riktigt alla i vårt lilla sällskap har bergochdalbaneåkning som sitt allra största intresse och börjar spana efter en reträttväg. Men med folk som fyller på bakifrån blir den vägen snart spärrad, och med lite hejarop och stöd från oss som älskar att hissas upp och släppas ner, tar vi plats i vagnarna, och några minuter senare står vi alla välbehållna om än lite benskakiga, utanför med humöret och adrenalinet på topp! Sånt här tar ju en del på kalorireserven så en liten påfyllningspaus i äventyrandet tycker Hasse skulle sitta fint och eftersom inga protester hörs
får nästa attraktion bli The Turkey Grill!
Sen flyter dagen på med blandade skojsigheter och show med Blues Brothers och fröken Monroe innan det igen är dags för "världens största". Den här gången är det Hard Rock Cafe som står för påståendet, och sant eller inte spelar inte så stor roll. Schyssta burgare har dom i alla fall och det får avsluta den här dagens äventyr i det förlovade landet.
Dag 4.
Äntligen är vi framme vid dagen (H)D och det äventyr vi rest över havet för att göra!
Synen vi möts av ute hos EagleRider får en nästan att chippa lite efter andan. 40 Harleys, de flesta Ultror, några Street Glide och någon Heritage står där snyggt uppradade i givakt och väntar. Vetskapen att det är oss de väntar på får i alla fall mig att för en stund falla in i ett smått religöst tillstånd. Men det går snart över och det är bara att leta upp sin egen häst för att bekanta sig och klappa den lite på sadeln.
Vi får en kort genomgång av Ultrans viktigaste funktioner av Marty på EagleRider och sen några varv på parkeringen för att bekanta oss med de dryga 400 kilona innan det är dags att starta upp.
Vi är delade i två grupper och fått våra platser i konvojen. Vi blir trea från slutet i vår grupp med Bigge och Stefan bakom oss vilket känns tryggt och bra. Peter & Susanna ligger framför och Hasse & Ewonne 3-4 hojar framför så vi är relativt samlade. So.. let's cross America!
Snart är vi ute i amerikansk landsbygd. Radion får kryssa mellan country och classic rock och det närmaste jag kan komma för att uttrycka känslan där jag sitter med gasrullen i näven är rätt och slätt.. YEEHAW! Ja ja, visst kan det ibland låta lite töntigt då man slänger ur sig det i tid och otid, jag vet. Men nu är det ju för fan på riktigt! Så YEEHAW! No more no less.
Till en början åker vi så gott som rakt västerut för att efter några mil vika av norrut med kurs mot Ocala National Forest. Till skillnad mot våra älgskyltar så dyker det snart upp en varning för björn och jag börjar genast fundera på vad som är värst, närkontakt med älg eller björn? Som tur är blir det ingetdera och jag kan återgå till att bara mysa
medan milen rullar på i det gröna och lummiga landskapet.
Dags för en första bensträckare och vi rullar in på en mack. Genast dyker det upp ortsbor och kreatur, lika nyfikna båda sorter. En herre på moppe visar upp sin skapelse och i sin lur har han bilder på fler som han ivrigt scrollar fram. Mona (en av våra danska polare) bjuds t.o.m. att ta en snabbtest av moppen!
En burgare och några timmar senare rullar vi in till Gainesville som är vårt mål för dagen.
Den lokala harleyhandlaren ligger precis intill hotellet så vi gör en vända där innan vi lastar av. Lastar av förresten... Det är bara för mig att dra kepsen på skallen och för Susanne att kränga handväskan över axeln. Det är rätt bekvämt med följebil får jag tillstå. :-)
Men nu är det hög tid för blötläggning! Av med hojkläder och greppa en kall Bud och ner till poolen. En lång fantastisk dag går mot sitt slut. Det finns en liten restaurang i anslutning till hotellet där vi senare slinker in för en liten kvällsvickning. Den blir dock inte riktigt vad jag tänkt mig. Väljer "kockens soppa" och tänker att vi är ju i alligatorland, så det kan säkert bli spännande. Det blir det inte. Varma koppen är en klar delikatess i jämförelse. Inte blev det bättre av att det tog typ en timme att laga till den heller! Jag får trösta mig med att Susannas cesarsallad bestod av fyra avbrutna salladsblad och en skorpa. Ja ja.. shit happens.
På vägen ut fastnar Bigge och Ewonne i ett parti fyra i rad i king size format. Det blir stenhårt men Bigge som är totalt fokad tar hem det till slut innan han viftar bort kompisen som gjort honom sällskap hela matchen.
Dag 5.
Tidig väckning idag när vi ska iväg på en femtiomilars. Tur att vi hamnade i grupp 2 (och därmed få starta lite senare) när vi sorterades ut borta i Orlando! Tidiga mornar är inte min bästa gren, och inte Susannes heller för den delen, så en halvtimme extra i ottan gör gott! Nåväl.. snart står vi startklara med våra danska bröder. Nattfukten torkas av sadlarna och sen är vi iväg.
Landskapet är i början likt det vi hade under gårdagen med mycket grönt och lummigt där träden ibland bildar tunnlar av grönska. Tät skog och en hel del träskmark är det såklart, vi är ju i Florida liksom. Kompassen är inställd mot Wapella Springs där vi ska ha vårt lunchstopp för dagen. Men innan vi är där tar vi en tankning och rullar sen in på bakgården till macken för en kort paus. Här fattar man hur nära inpå djungeln dom lever, när man från bakgården bara behöver tre steg in i grönskan och det är dags att dra fram macheten för att ta sig fram. Några höns sprätter i en trång bur som bara ser ut som att den kastats dit och en skylt på baracken intill, där nån antagligen bor, vittnar om att hillbillykulturen har ett visst inflyande här.
Med tanke på att jag vart där uppe på bron och snokat runt, samt den informativa upplysningen på skylten i fönstret, känns det helt ok att pausen blir kort och att vi snart är på väg igen.
Det står inte på förrän det dyker upp vägskyltar som skvallrar om att vi befinner oss i närheten av Floridas huvudstad Tallahassee och ett stort leende sprider sig under buffen. Inte för att jag har nån direkt förklaring varför, men ibland behövs inga såna. Smaka bara på ordet... TALLAHASSEEEEE... På mig får det samma effekt som en burk cipramil. Fullständigt lyckorus! Vad har vi där hemma? Korpilombolo... njae, smäller liksom inte lika högt. Mitt i lyckoruset är det dags att svänga av och in till Wakulla Springs och ungdomens källa (som om det inte vore nog med lyckopillersskylten :-) där det vankas lunch.
Men först ner och kolla på källan, och så var vi där igen, världens största. Jo det ska vara sant. Med ett djup på 110 m och en längd på närmare 52 km ska det här vara världens största och djupaste sötvattenkälla. Här har man hittat skelett av mastodont, sabeltandad tiger och flera andra utdöda däggdjur. Nu härskar alligatorerna här tillsammans med sköldpaddor, vithövdad örn och en massa andra lattjo djur. Har ni hört en alligator ryta? Det har jag. Vi ser ingen, men att höra dom ryta nånstans där ute är nog så mäktigt!
Glömde jag säga att det fanns badplats? Avspärrning mot djurlivet... ett snöre.
Sådär jättesugen på bad var ingen, men sugen på lunch var de flesta. Efter gårdagens debakel med kockens soppa siktar jag in mig på nåt lite mer specificerat och beställer in en pasta med alligatorgryta. Ryter bäst som ryter sist tänker jag och mumsar i mig av alligatorgrytan, som smakar himmelskt jämfört med gårdagens soppkatastrof!
Men det är många mil kvar så det är bara att torka krokodilresterna ur mustaschen och stega ut till hojarna igen. På vägen ut överraskas vi av att plötsligt stå öga mot öga med ZZ Top och hela deras crew. Vilken grej liksom!
Vi lämnar Wakulla och tar oss förbi Apalachicola National Forest innan vi sätter kurs mot den Mexikanska Golfen. Vädret är lite disigt men när vi närmar oss havet blir det några revor i molnen som släpper igenom en del strålar när vi möts av brisen från golfen. Det syns förresten på husen att folket här lärt sig att den där brisen river in en del vatten ibland.
Förutom skydd mot blöta fötter så får dom ju lite sjysstare havsutsikt. Men jag skulle nog ändå inte ta risken att smälla upp en kåk där vid strandkanten. Vi tar oss nån mil till innan Palle, vår road captain, slår på en rundpall(e) :-) och hittar in på en rastplats där vi kan dubbelparka och knata ner på stranden för att få lite närkontakt med golfen vi också.
Nu har vi bara en etapp kvar innan vi glider in i Destin som är dagens slutmål.
Femtio mil i rumpan känns litegrann. Men efter att ha plockat ut parkeringsölen ur följebilen, tagit en sväng i duschen och kammat till oss lite, mår vi helt prima medan mörkret sakta sänker sig över vårt lilla motell på Harbor Boulevard i Destin.
Eftersom denna lilla stad med 12 000 invånare har ett gott renome vad gäller fisk, avslutar vi denna den 24 april år 2017 med en påse gott och blandat ur seafoodrepertoaren
i restaurangen nere på hörnet.
Dag 6.
Vaknar upp fylld av förväntan. Innan solen går ner ska vi ha nått New Orleans som på förhand är en av de platser jag sett mest fram emot att besöka. Men än har solen bara tagit sig upp och temperaturen påbjuder fortfarande mc-kläder på när vi lämnar Destin.
I takt med att kilometrarna rullar på stiger också temperaturen. Det är viktigt att hålla ordning på vätskebalansen och det blir ett par stopp för att fylla på med sportdryck och glass. Vi vill ju inte ha några överraskande, av vätskebrist orsakade yrselattacker i ledet av Ultror liksom.
Vi lämnar nu Florida och rullar in i Alabama. Det blir inget långvarigt besök eftersom det här nere i söder inte är mer än cirkus tio mil innan det är dags för bye Alabama and hello Mississippi! Väl inne i bomullsstaten slår Palle på ett u igen. Inte helt riskfritt när tjugo hojar ska igenom fyra filer på highwayen för att komma över i motsatt riktning. Men över och av kommer vi och här väntar helt andra risker. Det är dags att på nära håll bekanta oss med
den amerikanska söderns alligatorer.
Strax utanför staden Pascagoula i Jackson County ligger Gulf Coast Gator Ranch där vi ska spendera de närmaste timmarna tillsammans med sisådär en tvåhundra alligatorer. Vi är sextio pers och borde ju kunna vara en presumtiv lagom lunch om det skulle gå riktigt illa tänker jag när vi ger oss ut på en promenad på träspångar, runt i det inhägnade träsket. Till en början ser man bara ett enda stort illgrönt slime, men snart upptäcker man dem, den ena efter den andra.
Lite osäkert känns det, även fast ett rejält gunnebostängsel skiljer oss från dem. Hoppa ska de tydligen vara rätt duktiga på också, så det är bara att stoppa händerna i fickorna och gå försiktigt! Efter promenaden ska vi få höra på lite läckert motorvrål.
Vi ska ut på airboat-tur och då sitter det inte en liten Evinrude där bak, nej här är det V8 som gäller för att få snurr på propellern.Vi får en omväxlande tur där ute i swampet med alligatorspaning, lattjolajbanåkning och lite undervisning om djurlivet omkring oss. Det börjar lugnt och fint när vi liksom taxar ut bland mangrove och grönska.
Några alligatorer dyker upp en bit bort men försvinner igen. Jag frågar vår guide och airboatkapten Tim vad mer som finns i faunan runt omkring oss och vi blir stående i säkert fem minuter medan han rabblar upp läskigheter och giftormar som förutom alligatorerna, också står i kö för att ta kål på oss. Men sen kommer vi ut på lite öppnare vatten och det blir pelle i botten eller plattan i mattan om ni så vill och V8:an får jobba medan vi flyger fram och får oss en ride i värsta roller coaster style! På väg tillbaka stannar vi till vid en viadukt som bär motorvägen över träsket. På den sitter en skylt som visar att vattenlinjen gick uppe vid körbanan när orkanen Katrina härjade 2005. Vad tror ni hände när vattnet nådde motorvägen? Just det, 200 alligatorer knatade helt sonika därifrån. Man lyckades sen få tag på alla utom en, den största dom hade, som fortfarande lever loppan nånstans där nere i södra Mississippi.
Innan vi lämnar ranchen får vi tillfälle att kramas lite med en av de lite mindre invånarna i träsket. Lite spännande så klart, men inte riktigt lika kul för den tror jag... Nåväl, alla verkar vara välbehållna när vi släntrar ut därifrån, och har man inte fått nog av dödsångest i träsket så finns det en möjlighet till på vägen ut där det står en riktig killer. Vad den har för historia är det dock ingen som vet. Den hittades under en stor ek i Louisianas träskmarker efter Katrina. Kanske när de letade dom där 200 förymda alligatorerna. Snyggt att komma hem med den... "hittade ni några kroks grabbar?" "Nä, men vi hittade en elektrisk stol."
Resten av eftermiddan ägnas åt full patte ner mot New Orleans. Vi byter Mississippi mot Louisiana, och när vi börjar närma oss har vi vatten på båda sidor och därborta i horisonten kan man skönja stan. Man känner redan här att det är en storstad som väntar där framme, och inte vilken storstad som helst. Det är NEW ORLEANS!
Snart är vi inne i stan och det är bara att inta rummet och duschen och sen... TAXI! Vi får dela upp vårt lilla gäng på två stora bilar med löfte från chaufförerna att ta oss till samma ställe. Det går ju sådär.. Tur vi lever i mobiltelefonens tidevarv. Med lite hjälp av mobben lyckas vi efter en halvtimme att stråla samman nere på Bourbon Street.
Cajunkäk och öl står överst på önskelistan och det står inte på förrän den önskan är uppfylld.
Mätta och belåtna ger vi oss sen ut på en riktig krograka. Ja nån runda blir det inte. Det räcker gott och väl med att knalla nerför Bourbon Street, eller uppför, eller fram och tillbaka, eller skitsamma vilket! Gatan är ju fylld med barer, krogar av alla slag och med livemusik i så gott som alla! Det blir sus & dus till långt in på småtimmarna, med frozen margaritas, kalla öl, och en och annan svängom medan Susanne och Ewonne brister ut i "imagine all the people" med tändarna i full låga höjda i skyn!
Här ett litet klipp från alligatoräventyret tidigare idag.
Dag 7.
Efter gårdagens galej känns det helt ok att få en vilodag från Ultran. Vi ska ut på böljan igen, men idag med en lite större balja. Vi ska ut på Mississippi, och det ska naturligtvis göras med stil.
Så det självklara valet av balja faller så klart på hjulångare! Nere i New Orleans hamn ligger Nachez och väntar på att få kasta loss och låta visslan ljuda. Nachez är den ena av två äkta hjulångare som trafikerar här idag. Hon byggdes 1975 och är den nionde i raden som bär namnet Nachez. En hel del pryttlar är hämtade från tidigare exemplar. De två motorerna från 1925, ångvisslan en antikvitet i koppar och stål, och inte att förglömma, skeppsklockan! En skönhet gjuten av 250 silver dollar för att producera en ren, kristallklar ton. Längst bak i aktern snurrar 25 ton vit ek lackat i klarrött och ser till att skutan rör sig framåt på floden.
Rör sig å rör sig förresten... det finns en gammal steamboat race-tradition här och Nachez är obestridlig mästare i grenen. Aldrig besegrad.
Men nu är det dags att kliva ombord och va fan händer då?!
Uppifrån övre däck hör vi en klar, ljudlig stämma bryta sig igenom den sorlande kön av Mississippisugna resenärer.. "HALLÅÅÅÅ SUSANNE!!" Vi har hört att Susannes polare Tuula och hennes gubbe bilat omkring i trakterna (sånt vet man i fejsbookens tidevarv) och lovat vinka om de skulle se en Harleykonvoj fräsa förbi, och jag har tänkt "jo hej du". Att vi bara skulle råka mötas på nån highway i Texas, Lousiana, Alabama eller nåt, det vore väl sannolikt, eller hur? Och nu står dom där uppe på däck och hojtar!
Så vi får en trevlig liten pratstund innan vi hugger in på en varsin Nachez Jazz Punch (rombaserad stänkare) och letar upp de våra igen. Letar och letar förresten.. dom är ju liksom "all over the place" och myser under våra två timmar där ute på den mytomspunna floden.
När vi går iland är det några som får en lektion i promenerandets abc av den i New Orleans klassiska street performern "Uncle Louie". Vad vi inte vet då, är att han några dagar senare arresteras, misstänkt för ett mord begånget 1974 i Florida.
Men det var då det. Vi har några eftermiddagstimmar kvar och styr kosan ner mot The French Market. Historiskt ställe där det bedrivits marknadshandel sen 1791, och är med det den äldsta marknadsplatsen i usas historia. Jag och Hasse försöker skapa lite historia vi med genom att riva av ett djembesolo inför impade marknadsknallar och besökare.
Ja, sen rullar det på. Vi blir både hungriga och törstiga och ramlar in på nån obskyr bar där vi åtminstone lyckas tillgodose ett av behoven. Som tur är behöver vi inte leta länge för att stilla det andra heller. Här sjuder det av liv och rörelse och gott om ställen att få sig en bit och en öl eller två, som Gösta Linderholm sjöng i den klassiska Brittas Restaurang med Sveriges Jazzband.
Timmarna går och eftersom det är dags att starta upp hojarna tidigt i morrn bitti så säger vi bye bye till down town New Orleans och avslutar kvällen i lugn och ro hemma på hotellet.
En minuts ångbåtserotik ute på Mississippi :-)
♠
To be continued...
Ralf säger:
Vilket äventyr ni har upplevt. Jag tycker det är härligt med alla detaljer som du tar med inklusive musiken.
Tack väntar på nästa avsnitt.
Gott nytt hojår.
Ralf.