åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

I Roslagens famn.

Kategori: egna avstickare

Våra tidigare utflykter tillsammans, jag, Susanne, Uffe och Gurra, har ju gått till Norge och därefter Danmark. I år hade vi tänkt oss en mindre variant och fräsa runt på Gotland en vecka. Nu sprack det på att vi inte kunde samtidigt och därför blev vår planering lite av sagan om Mäster Skräddare och "vad bidde det då då?". Jo det bidde en helgtur till Öregrund! Man har ju lärt sig att liten kan vara naggande god och när vi dessutom kunde boosta upp helgen med en ledig fredag och väderprognoserna pekade på sommarväder, så såg det ju ut att kunna bli en naggande god minihojsemester!
Uffe och Gurra tog på sig att styra upp helgen och meddelade att de skulle vara startklara hemma i Ramnäs kl. 10.00. Jag och Susanne anlände kl. 11.00 och kunde konstatera att de fortfarande var startklara. Av nån underlig anledning som jag inte förstår mig på, så är dom jämt klara före oss.. Nåväl, Fetpojkens nya kompis Herr Tage stod färdigpackad på gårn och det var hög tid att sitta upp i sadlarna.
Första etappen gick över Ängelsberg och över skogen bort till Sala för att på nära håll få se hur det såg ut där den enorma skogsbranden drog fram förra sommaren. Det är en spöklik syn som möter en med ett svart och förkolnat landskap. Både skrämmande och fascinerande på samma gång. Alla har vi väl nån gång fått höra att man inte ska leka med elden och även sen också pådyvlat nästa generation samma sak. Här får man liksom förståelse för kraften i eld som tagit befälet. Nu uppkom inte den här branden av lek med elden, utan istället av oaktsamhet av någon som tydligen inte tog risken på allvar, så mitt råd blir.. gör det!
Med den brända skogen lämnad i backspeglarna och besök på ICA i Salbohed (men jag hade ju tankat.. förut.. nyss nånting)
var vi snart framme i Sala där det skulle tankas lunch på utvärdshuset Måns Ols med anor från 1500-talet. På deras hemsida kan man bl.a. läsa "Här vid denna sjö uppfördes ett dammvaktarboställe, vars första dammvaktare hette Måns Olsson. Det är efter denne man som den nuvarande serveringen fått sitt namn. Måns Olsson började med en blygsam servering, men under årens lopp utvidgades densamma och blev sedermera restaurang. Måns Ols var välbesökt redan på 1700-talet och det inte minst tack vare försäljningen av starka drycker jämte maten". Men eftersom vi ju inte kommit längre än till lunchen fick vi nöja oss med att skölja ned den alldeles utmärkta lunchbuffén med en varsin lättöl och trösta oss med kaffe, kaka och underhållning av sommarglada amatörhoppare borta i hopptornet.
Mätta och belåtna fortsatte vi sen längs Uffes utmärkta småvägsplan upp till Österbybruk och mot Forsmark. Himlen är klarblå och termometern är uppe och pickar på trettiostrecket. Vägen slingrar sig mer än en orm, ja ibland t.o.m. mer än själva sicksackmönstret på vår enda giftreptil! Så det här är motorcykel-lyx på hög nivå!
Vi stannar till i Forsmark för en bensträckare och promenad i det gamla brukssamhället där kanske någon avlägsen Vallonsläkting för längesen tjänade sitt uppehälle. När vi närmar oss kyrkan hör vi att det strömmar musik från den öppna kyrkporten och på en affisch kan vi läsa att det vankas sommarsoul med La Gaylia Frazier Soul Unit Band!
Så vi knallar så klart in för att kika en liten stund på repetitionen. Hinner inte mer än att börja vicka på tårna och ta en bild förrän nån knackar på axeln och upplyser om att vi får gå ut. För första gången i mitt liv blir jag utslängd ur kyrkan! Inte för att jag besöker kyrkan så ofta, men jag är ju ändå konfirmerad, och har två präster i släkten!
Vi vänder tillbaka med mungiporna pekande nedåt medan vi utstöter besvärjelser över La Gaylias personal. Men innan vi är tillbaka hos Fetpojken och Herr Tage har mungiporna vänt upp och vi lägger benet över för den sista biten bort till Öregrund.
När vi rullar in i Öregrund är temperaturen forfarande högre än vad den varit nånsin tidigare i år och när vi parkerat innanför planket på Epokgården som ska bli vårt högkvarter för resten av helgen, startar vi med en varsin väskljummen öl innan vi installerar oss på rummen.
Med det gjort och en svalkande dusch senare lämnar vi Fetis och Tage på gårn och ger oss på apostlahästarna ut på byn.
Det är fler som liksom oss är ute i samma ärende, och på årets varmaste dag, en fredagskväll i Öregrund är restaurangerna ganska välbesökta. Till slut hittar vi i alla fall ett ledigt bord och slår oss ned. Plankstek efter plankstek bärs ut och förbi oss där vi sitter och efter en halvtimme börjar vi tro att vi blivit osynliga! Till slut bestämmer vi oss för att försöka med en omstart nån annanstans och hittar som tur är ett nytt alternativ neråt gatan där det går avsevärt mycket bättre! Snart är Måns-Olsölen på bordet och maten strax därpå.
Efter maten tar vi oss ner på klipporna för att få se den berömda solnedgången och botanisera bland alla ristningar folk gjort för att på nåt sätt föreviga sina namn och kärleksförklaringar.
Vi har tur och blir av en dam med god lokalkännedom bland sevärdheterna, visade till
Kung Oscar II och Prins Bertils namnteckningar.
Får även veta att vår nuvarande Kung Carl Gustaf Folke Hubertus vid ett besök här blivit ombedd att ansluta sig till samlingen. Så skedde dock inte. Han hade inte tid. Nu får man väl kanske ha viss förståelse för att det i en tid då man tappar humöret för att det tar mer än tre sekunder från ett musklick tills det att det händer nåt på skärmen, inte heller hinner med att med hjälp av mejsel och slägga knacka ner sin autograf på en berghäll..
Nöjda med att ha fått beskådat verken av Oscar II och Motorprinsen och dessutom med hjälp av den kunniga damen fotograferat oss i solnedgången, lämnade vi klipporna för Öregrunds nattliv.
Söderströms Veranda såg ut att vara välbesökt så vi tänkte att då gör vi som dom andra och slank in där vi med. Medan bartendern blandade till våra Irish hade vi turen att få tag på en ledig soffa att spendera den sista timmen denna praktfredag i. Trubadur verkade vara standard på de flesta ställena och när jag lyckades få vår att göra ett brejk i låtarna av Familjen, Ledin, Gärdestad mm. och istället köra ett par Neil Young att skölja ner det whiskyblandade kaffet till så.. that made my day!
Lördagen väckte oss med nästan lika bra väder som fredagen hade bjudit på, så vi tankade upp Fetis och Tage och gav oss av till färjan mot Gräsö.
Väl där kan man om man vill köra på en väg (och det vill man ju om man kör hoj) välja mellan den som går norrut och den som går söderut. Vi valde norrut upp till Skärsviken för en kort paus innan vi vände tillbaka för ett besök på Gräsöbadens Camping.
Här blev vi liggande ett par timmar mumsandes pizza på stranden och tjejerna fick bada i havet. Vi verkar liksom ha lite olika behov :-)
Jag fick dock ofrivilligt mitt första dopp för i år då jag hade klivit ned på badstegen för att doppa tårna, och vips står där ett äldre hurtigt par och väntar på att jag ska förflytta mig nån meter ut i havet så att dom kan gå i.
Vad gör man? Är du man eller mus? hör man en röst hojta innifrån den egna hjärnbarken och som svar på frågan plaskar man i nästa sekund i iskallt saltvatten. GAAAAH!!
Men jag överlevde och en stund senare tog vi en sväng på det södra alternativet innan vi rullade ner mot färjan igen för färd tillbaka till fastlandet. Vi fick sällskap på färjan av tre raceputtar med exakt likadana cyklar och kläder. Var tvungen att fråga om dom var sponsrade, men enligt dom själva var det vad som fanns när de skulle handla och därför såg de ut som trillingar på sina röda Kawasaki eller Yamaha eller vad det nu var.
Väl tillbaka i det sommarsoliga Öregrund var det också dags för årets andra kyliga premiär. Den här lite angenämare än den första. Öregrunds glassbar fick servera årets första mjukglass!
Fredagens titt på solnedgången gav lite mersmak och efter ett litet besök på den lokala ICA-butiken för att inhandla proviant och en snabb dusch för att bli av med lite lädersvett, gav vi oss av för en promenad genom gränderna ner mot klipphällarna och dukade upp.
En bit varmrökt lax, en grillad kyckling, lite hemhackad blandad sallad plus några kylda produkter ur gröna skyltens sortiment och vi var redo för några timmar på de varma klipporna. Uffe bjöd på musikunderhållning med hjälp av högteknologi i form av telefon och JBL-rulle. Han hade dessutom den goda smaken att inleda discot med John Fogerty och Hot Rod Heart så det var bara att mumsa i sig av matsäck och örongodis!
Sen sitter vi och beskådar den gigantiska bioduken i 4D resten av kvällen. En skrattmås fattar tycke för oss efter att jag slängt en mumsig äppelbit som den snyggt fångade i luften, och sitter sen tillsammans med oss och småsnackar ibland när den inte jagar iväg polare av samma art när de blir för närgångna.
När bioföreställningen är slut och vi fram mot midnatt återvänder till vårt högkvarter sitter ett par av våra vandrarhemsgrannar ute och tycker att vi ska slå oss ner en stund. Och efter att vi rekat kylen och funnit att det fanns lite bränsle kvar lyder vi uppmaningen.
De visar sig vara från Västerås och det tar inte lång stund förrän alla känner alla. :-)
Han jobbar som ambulanssyrra och hon på iva. Han samlar ihop delarna och kör upp dom till henne för reparation och man undrar ju hur samtalen går där hemma kring matbordet sen?
Vi kom ju osökt in på mc-olyckor och de kunde bekräfta det vi ju redan visste, att orsakerna till det stavas 1. Bilister. 2. Rullgrus. Som nr 3 sätter jag själv dit raceputtar som tror att livet går vidare efter nästa böj i 190 på Bogesundsvägen eller Slingerbulten.
Tar och citerar min gode vän John Fogerty.
"Ooh, let's go prowlin' sneakin' like we used to do
way back in the country cut across the cornfields too.
Big ol' Harley and a big ol' moon big ol' 'gator puttin' on the zoom
I got a hot rod heart"
Fritt tolkat av mig så handlar alltså hojåkning om att jäsa omkring i det landskap som bjuds och se upp för krokodilerna. Sug på den raceputtar!
Söndagens hemfärd blir lite rakare, men vi börjar ändå med huggormsmönstret via Österbybruk. Vi passerar byn Film och det är nästan som på film där vi glider fram, när en död grävling för ett kort ögonblick bryter landsortsidyllen. Den måste ha tagit självmord tänker jag. För ingen kan väl ha sån otur när man korsar en så lågtrafikerad landsortslandsväg, så smal att den t.o.m. saknar mittlinje, att man blir överkörd och kolavippar!
Nej den blev nog så deprimerad av den kalla våren och försommaren att den valde att avsluta.
Så var det.
Idyllen återvänder och via Uppsala och Morgongåva stannar vi till i Sala för en promenad på söndagstomma gator innan en kopp kaffe och mjukglass nr två slinker ner.
Här är det sen dags att skiljas åt. Uffe och Gurra Far vidare mot Ramnäs och jag och Susanne styr mot Västerås. Efter lite ompackning är det också dags för mig att på lite lagom avstånd från E18 ta mig hem till Ekerö.
Med det så kan vi konstatera att livet är förgängligt och värt att vara rädd om.
Kör som John Fogerty!
B.

Happiness Is A Warm Gun.

Kategori: åkeriet

Ja kanske inte riktigt, men en varm avgaspipa, nylagd asfalt korsat med strålande sol och en temp som hasat sig en bit ovanför 20-strecket, så är garanterat happinessmätarn på bra humör! Vi har ju gjort ett antal försök att nå Skanssundet i år, men att det skulle dröja till den första juli innan det bjöds på tillräckligt med happinessväder hade man ju inte riktigt räknat med.
Men vi har varit duktiga ändå, och trots det fram tills nu så kyliga vädret så har vi faktiskt med dagens åk, hunnit med 12 utflykter. Bra jobbat! Kul också att det fortsätter att droppa in nya åksugna ansikten! Idag kunde vi räkna in tio hojar med dito tillhörande ansikten. Åtta välkända, Carina ny från helgens tur och Annica som rullade ner till Jungfrusund för första gången. Upp på färjan och ut på böljan!
Nu liksom i lördags så lyckades vi tappa bort varandra typ direkt.. Nu var det jag som listigt bara sagt till några av oss att jag skulle tanka på andra sidan, och med den manövern så lurade jag bort både Willysson och Katarina. Sorry.. Men som tur var så hamnade vi så småningom i rygg på dom, och väl framme vid färjan vid Skanssundet var vi samlade igen och efter en liten väntan på nästa överfart, ombord och på väg mot det hägrande fikat.
På parkeringen fick vi trängas med en massa Corvetter och på fiket med deras chaufförer. Så det var bara att ta de platser som fanns kvar. Happinesfaktorn sjönk en aning då det just där luktade typ rutten korv! Vette fan om inte det var Corvetteklubbens fel!
Med kopparna tömda flydde vi odören och valde att inte ta färjan tillbaka utan fortsätta runt och via Södertälje ta oss hemåt.
Happinessen återvände med slingrande nylagd asfalt kantat av åkrar och ängar och solen på väg ner, och jag tror jag kan få lite medhåll av min Skellefte-kompis Affe Asplund när jag säger att..
Happiness Is A Warm Gun.
 
B.