åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

The American Dream. Del 4.

Kategori: egna avstickare

 
Dag 17.
Idag är det upp med tuppen som gäller eftersom vi ska på långfärd till Las Vegas. Det blir en nätt sträcka på i runda slängar 43 mil, och det tål väl att nämnas att de flesta av de milen ska tillryggaläggas på Route 66. Vi har ju fått promenera på klassikern några meter här i Williams,
men nu är det "get your kicks" som gäller.
 
Så det är bara upp å hoppa, och tänk idag är de två gula väskorna på plats igen! Ordningen återställd liksom. Det är lite småkyligt när vi rullar iväg i morgondiset ut ur Williams men det dröjer inte förrän solen tuggat i sig diset och temperaturen är där vi vant oss att den ska vara.
 
Dagens första stopp blir i Seligman där det är party i hela stan! Och inte vilket random party som helst! Nä, vi har ramlat över trettioårsjubileet av "The Historic Route 66 Fun Run"! Det innebär att ca 1000 bilar ska göra oss sällskap på The Historic Route. Men innan vi gasar vidare tillsammans hinner vi se oss runt en stund i Seligman.
 
Några passar på att titta in i Angel Delgadillo`s Barber Shop för en tillsnyggning. Och vem är Angel Delgadillo då tänker ni kanske? Jo en nu nittioårig herre och frisör som bott här vid vägen i hela sitt liv och som 1978 fick se sin kära 66:a ersättas av Interstate 40 som huvudväg genom norra Arizona. Han har sen dess varit en stor anledning till att 66:an kunnat leva vidare och få den historiska status den förtjänar.
 
Men nu var det ju det där med långfärd idag och vi har bara börjat dagens resa. Så vi får ge oss vidare i sällskap med de jubileumscruisare som ska samma väg som oss, och vinka till folket som tagit sig ut längs vägen för att kolla på runet.
 
Det är en speciell känsla att mullra fram på The Mother Road. Det känns högtidligt på nåt vis och man får försöka hitta ett onypt ställe på armen för att vara säker på att man inte drömmer och att det här faktiskt är på riktigt. Skulle man kunna paketera den här känslan så är det många av mina vänner jag skulle vilja ge ett fint litet paket.
 
Cirka en timme down the road från Seligman ligger Hackberry där det är dags att stanna till en stund vid Hackberry General Store. Den som har besökt Kutens bensin på Fårö skulle lätt känna sig hemtam här. Det är på många sätt rätt lika men Hackberry är liksom, som det sig bör i detta landet, king size! Gillar man Kutens och rostigt skrot så är Hackberry rena paradiset.
 
Och idag när Fun Run firar sitt thirty years anniversary på vägen utanför är det full kommers i den gamla butiken. Så vi knallar väl in och ser om vi hittar några souvenirer
att plocka hem vi med. Den obligatoriska tishan såklart och en fin liten Arizona regplåt att montera upp nånstans där hemma får knackas in i kassa-apparaten
innan det är dags att starta upp och dra vidare.
 
"Nej, vänta!" hojtar Susanna och Peter, "Ewonne och Per har precis kommit igång med The Hackberry Twist!"
 
Så vi får vänta lite till dammet lagt sig innan vi kan starta upp igen. :-) Vi har ytterligare en och en halv timme framför oss innan det är dags att käka, och det är bara att sortera in även den stundens åkande bland "hojturer man ej vill ha ogjorda".
 
Sista biten upp till Oatman är en riktig höjdare där man får tillfälle att lägga ner lite mer än man brukar. Här dyker också nästa kreatursvarning upp, som strax ska få sin förklaring.
 
Oatman här uppe i Black Mountains är även den en i raden av gamla spökstäder efter den nedlagda gruvnäringen men som på senare år fått ett lyft då man lyckats locka turister hit. Några som dock överlevt här trots nedlagda gruvor är åsnorna. Stan är fylld av åsnor! De togs hit och fungerade som packåsnor i gruvorna. Men när gruvorna var tömda och gruvgubbsen drog lämnades åsnorna kvar. De har levt här sen dess och kommer ner till stan och får mat av turisterna på dagarna och knatar sen upp i bergen över natten.
 
En del byggnader har som på så många andra ställen förstörts av bränder, men i mångt och mycket så är det en genuin stad från den glada guldrushens dagar.
 
Men nu var det lunch på programmet och vi smiter in på The Oatman Hotel som är en av de gamla klassiska byggnaderna i stan, där förövrigt Clark Gable och Carol Lombard spenderade sin bröllopsnatt i mars 1939. De gillade verkligen stället och brukade ibland återvända hit för att koppla av och må gott, och en vanlig syn vid deras besök var Clark sittandes med en stänkare och ett parti poker tillsammans med gruvgubbsen. Deras bröllopssvit är fortfarande en huvudattraktion i Oatman och det sägs faktiskt att
Clark och Carol fortfarande besöker sin kära svit.
Yepp, a ghost town it is.
 
Väggarna i saloonen är helt täckta av signerade endollarsedlar vilket ska ha börjat som en slags reservtank, eller reservbank kanske. Det var gubbarna från gruvorna som satte upp dom för att ha i reserv senare ifall cashen råkade ta slut och dom fortfarande var törstiga. Sen har det hängt kvar och folk fyllt på, så nu hänger det en förmögenhet där på väggarna!
 
Efter att ha fyllt kistorna med Hot Diggin Dogs och Forty Niners är det sen dags för dagens sista etapp. När vi rullar ut ur Oatman och snart lämnar Arizona för Nevada,
har vi dryga två timmar upp till Vegas.
 
Det flyter på bra och snart får man lite av samma känsla som när vi närmade oss New Orleans, men nu är det istället Las Vegas som ligger där framme.
 
Lite nervigt känns det att braka in i en storstad med allt vad det innebär av trafik och rörelse. Med sina ca 2 miljoner invånare är det ungefär lika många som i Storstockholm. Det är ju en nätt liten kontrast till Oatman med sina 134... Men det fixar sig och vi kan snart dra några varv i parkeringshuset i Strathosphere Hotel innan vi fäller ner stöden och lämnar våra hästar för lite välbehövlig vila. Efter en hissfärd och en rejäl hotellkorridorspromenad kan vi sen lasta av oss våra pryttlar och dra upp gardinerna för fönstret på vad som ska bli vårt hem i ett par dar.
 
Nu skulle vi kanske också behöva en stunds vila men det går ju inte! It's saturday night och vi är i Vegas! Det är bara att skölja av sig och byta hoj-jackan mot skjorta och ge sig ut. Det blir en taxi ner till Freemont Street och The Sin City.
 
Att spatsera omkring på Freemont Street är en upplevelse rätt långt från något annat jag varit med om. Med världens största led-skärm i taket, liveband, street performers och ett myller av människor är det bara att spärra upp ögonen och ta in allt vad man hinner och orkar. Vart man än fäster blicken så är det ett fyrverkeri av sprakande färger och ljud. Vi tar ett par timmar och bara flyter omkring innan vi smiter in på en restaurang för en sen middag och sen hugger en taxi tillbaka till Strathosphere. Avslutar med att åka upp i det 350 meter höga tornet och spana ut över ett upptänt Las Vegas. En syn som skulle kunna konkurera med vilket fyrverkeri som helst.
 
Sen kan man ju undra vad det här är för hillbillys som har setts ränna omkring ute på stan ikväll?
 
 
 
 
Dag 18
Programmet idag börjar med en tur till en av världens största outlets. Den väljer jag och Susanne bort och sätter oss istället i en taxi för färd till East Clark Avenue och Las Vegas Marriage Bureau för att hämta ut vår äktenskapslicens. Därmed har vi också förklaringen till de två hillbillysarna som rände runt på Freemont Street igår kväll. Våra nya kära vänner tyckte att nån släng av möhippa/svensexa måste det va och pimpade upp oss med de där lösgaddarna och lät oss sen servera leenden bland jetsetfolket. :-) Med licensen i näven tar vi sen en promenad uppför the strip och funderar på vad vi behöver fixa innan det är dags.
Skumpa borde man ju ha, så vi smiter in på en grocery store och köper en magnum bubbel. Glas hittar vi inga och det är väl lika bra det eftersom vi inte har en aning om vi får några gäster. Jo förresten... vårt svenskgäng vet vi kommer, och sen har vi via Jan och Dorte på MCUSA låtit meddela att de som vill i vår grupp gärna får komma om de inte har nåt annat för sig. Men om det sen dyker upp nån är ju en helt annan femma.
Det är lite gråmulet och småkallt idag, och rätt vad det är börjar det regna. Eftersom det här är det första regn vi haft sen vi började det här äventyret för 17 dar sen, och att regn på bröllopsdan sägs betyda tur och lycka, tackar vi och tar emot. Med inhandlad skumpa beger vi oss tillbaka till hotellet och letar fram bröllopskläderna, och klockan halv fem står vi sen klara nere i lobbyn och undrar nyfiket om det ska dyka upp några bröllopsgäster.
 
Och det gör det minsann! En efter en droppar de in och när det är dags att gå så är hela vår grupp med! Ja nästan i alla fall. Jeppe och Henrik har gått vilse i hotellkorridorerna och syns inte till. Precis när vi ska till att knata iväg, ramlar en av de två blommorna Susanne har i håret av sitt spänne, men Ewonne skyndar till, spottar ut sitt tuggummi och trycker tillbaka blomman i frissan igen. Så med blommor och gäster på plats är det dags att kila över
till Little Vegas Chapel som ligger tvärs över gatan.
 
Kapellet tar 30 gäster och att det skulle bli fullsatt hade vi aldrig kunnat drömma om när vi för några månader sen bokade in oss. Och för sjutton dar sen hade vi aldrig träffat nån av de här människorna som snyggt nu marcherar över gatan som gäster till vårt bröllop!
Samtidigt är det ingen där hemma som vet något. Lite taskigt kanske,
men de hade ju inte kunnat vara med i alla fall..
 
Vi hade kunnat valt att ha Elvis som vigselförrättare, men nä.. lite seriöst vill man ju ha det. Men när han nu kliver in och presenterar sig så ser vi ju att det är Elvis, bara det att han inte
svidat på sig den allra glittrigaste kostymen. :-)
 
Så är vi igång.  "Will you take Susan to be your wedded wife, your very best friend and to love her for the rest of your life?" "I do." "Will you take Bengt to be your wedded husband, your very best friend and to love him for the rest of your life?" "I do."
"And you may now kiss the bride."
 
När vi sen kommer ut har alla gästerna hunnit ut före och bildat en tunnel av hjälmar som vi får gå igenom. Några har skaffat ris och kastar över oss, och vi får t.o.m. en fin bröllopspresent överräckt av Jan! Fyra av våra danska bröder överraskar med att falla ner på knä framför oss och göra en snabbversion av vågen innan alla danskar stämmer upp i en bröllopsvisa. Vi lägger våra huvuden på sned med riktig sån där "naaw-feeling" ända tills Jan bryter förtrollningen med att berätta att det bara är en vanlig fyllevisa, fast med annan text.
"Så bli de nok en lille en, lille en, lille en" :-)
 
Skumpan korkas upp och får gå laget runt och jag kan bara säga att vårt bröllop blev så mycket mer än vad vi nånsin kunde ana eller föreställa oss! Att vi skulle ha kapellet fyllt av glada och trevliga nyfunna vänner var inte nåt vi räknat med. Tack alla i hold 2 och tack MCUSA för att ni hjälpte oss att göra den här stunden till något vi aldrig kommer att glömma!
 
Men ingen rast och ingen ro! Vi hinner lagom med en drink nere i casinot innan nästa aktivitet står på tur, och den passar som hand i handske till den förra. Utanför hotellet väntar Palle, Claus och Dorte med uppdukat skumpabord, och snart glider tre rejäla limos, typ partybussar, upp vid hotellentrén för att ta oss ut i den begynnande Vegasnatten.
 
Vi får en liten sightseeingtur och stannar sen till vid den berömda och klassiska Las Vegas-skylten för att ta en bild med alla samlade. Elvis gör sig ständigt påmind i stan, och tror ni inte på fan han dyker upp här med och blir riktigt till sig när en svensk blondin råkar komma i hans väg.
 
..men hon sliter sig loss och vi kan efter en stunds väntan gruppera oss under skylten.
 
Men vänta.. visst fattas några? Jo, två på skumpa lätt berusade nygifta har lyckats tajma en bubblig kisspaus i en närbelägen buske i samma ögonblick som fotografen pressade avtryckaren. Shit happens.. men det blev iaf en solobild när de väl fått ordning på brallorna igen.
 
Sen släpps vi av på "The Strip" och sprids ungefär som när Monty Python kör "100 yards for people with no sense of direction." För oss blir det sen den spektakulära fontän och vattenshowen utanför Bellagio innan vi smiter in för bröllopsmiddag på Eiffel Tower Restaurant.
 
Avslutning på den här fantastiska dan blir att planlöst vandra omkring på The Strip och låta sig förstummas av det skådespel som den upptända arkitekturen bjuder på. Det liknar inget annat här i världen. En nattfösare på Hard Rock Cafe och en kort taxifärd hem till Strathosphere.
  
 
 
 
 
Dag 19.
När klockan ringer på morgonen är det bara att hoppa upp och duscha av sig bröllopsnatten. Vi ska åka långt och vi har en tid att passa. Närmare 50 mil till Los Angeles och jag har bokat tid för tatuering kl 20.00. Vi beräknas vara framme i LA nånstans runt 16.30 beroende på hur trafiken ser ut där. Sen ska hojar lämnas och vi bussas till vårt hotell. Hinna få av sig hojkläderna och krypa i nåt annat, och kanske få i sig nåt att dämpa en knorrande mage med, vore inte heller så tokigt. Har tagit till en rejäl marginal där och hoppas den räcker. Packar ihop våra bröllopsstassar och tar en sista promenad i Strathospheres korridorer och sen hissen ner till följebilen och Peters och Susannas gula väskor som snyggt och prydligt
signalerar att vi hittat rätt.
 
Med väskorna instoppade på rätt ställe letar vi oss sen iväg till parkeringsgaraget och hojarna som fått sin vila och nu är klara att ta oss den sista sträckan på vår fantastiska resa. Just som vi ska till att starta upp utbryter lite tumult en bit bort. Det visar sig att en tändningsnyckel inte finns där den borde vara. Vi har sen dag ett haft den i ett band runt halsen. Men nu har vi en deltagare som är halsbandslös. Som tur är hittas den nerstoppad i nåt hemligt fack i en väska längst in bland väskorna i följebilen och vi kan börja rulla ut ur Vegas.
 
Snart lämnar vi Nevada och passerar över gränsen till Californien som är den nionde och sista delstaten på vår roadtrip. Vi snuddar vid Mojave National Preserve som är den tredje största nationalparken i USA och milen biter på ordentligt där vi tuggar fram i Mojaveöknen på highway Interstate 15. Efter ett par timmar svänger vi av för en lunch på Peggy Sue's 50' Diner.
 
De flesta har väl nån gång käkat eller fikat på nåt fifties style-hak? Att det här plejset funnits här sen 1954, låt vara stängt och nyöppnat igen sen -87, sätter en hel del extra piff på det hela. I en inredning som dignar av femtiotal och med servitriser som allihopa skulle kunnat heta
Peggy Sue, känner man sig hemma på nåt sätt, och fattar varför man så ofta stannar till när man går förbi ett skyltfönster där det annonseras "Fifties".
 
Tvärs över gatan till Peggys ligger en del av The Marine Corps Logistic Base Barstow, som har till uppgift att se till att kanoner, stridsvagnar och stuff funkar som det ska om det ska ut och krigas. Och så har det varit i exakt tio år längre än min tid här på jorden, då den togs i bruk första gången 28 december 1942.
  
 Men nu lämnar vi Peggy och kanonerna och ger oss iväg på resans allra sista sträcka, och två och en halv timme senare rullar vi in på bakgården till EagleRider Hawthorne Los Angeles. Det är med blandade känslor man parkerar hojen och plockar ur väskorna. Vi har ju ändå gjort 573 mil tillsammans under de här veckorna! Visst känner man sig nöjd med att liksom ha kommit i mål, men det gör ju alltid lite ont att skiljas, och att vi nu har gjort vår sista mile på vår roadtrip är väl inget som leder till några större ovationer, varken danska eller svenska.
Men i mål är vi och det är bara att tugga i sig.
 
 
 Vi säger farväl till 5700LE och hoppas på nya sköna miles med ny ryttare i sadeln.
 
Som tur är dämpas sorgen över att skiljas från hojen och att det nu är slutrullat av att jag har annat att tänka på. Det var ju det där med den inbokade tatueringstiden kl åtta. Uret börjar närma sig sex när vi kliver in i bussen för att ta oss till vårt motell i Carson.
Efter en snabbdusch, en slopad middag och en beställd taxi kan vi klockan
fem i åtta kliva in på Lifestyle Tattoos E Carson St.
Los Angeles är ju lite av tatueringens Mecca och att föreviga den här "engångilivetupplevelsen" kändes som något som måste göras. Dessutom har Susanne en gammal synd i form av en häxa på skuldran som hon vill täcka över, och varför inte passa på nu när vi är i änglarnas stad. Jag hade långt innan resan haft en sporadisk, med undertryck på just sporadisk, kontakt med Dino som är ägare av Lifestyle, och att studion låg inom räckhåll från vårt motell gjorde att det kanske skulle kunna funka att få till ett besök där. Nu kliver vi alltså in med fem minuter till godo
till utsatt tid, vilket man ändå får tillstå är ganska bra med tanke på att det ligger 8892 km hemifrån, fågelvägen.. Men som sagt, nu är vi där och kliver in genom dörren
och kommer in i en liten enkel reception.
 
Rummet består av en glasdisk och två skinnsoffor och ett par tv-apparater monterade på väggarna. Vi slår oss ner i en av sofforna där den ena av tv-apparaterna sitter monterad ovanför, och där det skrålar ut en actionfilm på rätt hög ljudvolym. Man kan se in till nästa rum där vi kan höra det karaktäristiska ljudet från en tatueringsmaskin i arbete blandat med latinsk hip hop från en stereo i ett hörn. Ett par unga tjejer rör sig hemtamt och verkar vara stammisar. Några latinosnubbar i tillhörande trekvartsshorts och keps på sned slår sig ner i soffan mittemot och morsar på oss och vi förklarar att vi har en tid med Mr Dino. En av latinosarna piper då iväg in i lokalerna och hojtar efter Dino som naturligtvis också visar sig vara latino.
Ett storvuxet exemplar nästan i klass med mina Marlboro Men kommer ut och hälsar oss välkomna. Det visar sig att det egentligen är hans day off, men för att det skulle funka för oss har han kommit in extra. Efter en liten konsultation och genomgång av de tänkta motiven får vi vänta en stund till medan Dino gör i ordning prylarna. När vi sen får kliva in ser vi att det finns tre öppet sammansatta rum och Dinos ligger några steg in. Han har också en stor tv monterad på väggen och även här är det action på hög volym som gäller.
 
Dino är lättsnackad och vi kommer igång bra med konversationen. Tatueringen har gått i arv från far till son och vi får veta att farsan som var en bra bit upp i åttioårsåldern fortfarande tar sin Harley på en tur ibland. Själv har han en gammal bil som han skruvar och filar på när tid finns. Nåt annat han har så är det ett sjujävla garv som brakar loss med jämna mellanrum när det blir en paus med nålen. Han frågar mig om det här är min första tatuering och jag viker upp den andra axeln och svarar "no I have a small one here on this shoulder". Han böjer sig över och kollar på min lilla åttiotalsgrej jag har där och utbrister i ett sånt där sjujävlagarv så tvn nästan ramlar ner från väggen, "HAHOHO! This is your first tattoo!!!" :-D Sen jobbas det på och stick efter stick växer mitt motiv fram.
 
Med Harleyskölden, Elvisdängan CC rider och Route 66-skylten tycker jag att jag fick med det väsentligaste av vad den här roadtripen handlat om.
 
Dags för Susanne att ta plats då. Den gamla häxan ska ersättas med en målad koltrast som blivit något av ett följeslagardjur genom livet.
 
Med allt bläck intryckt där det skulle vara hade nu tiden på dygnet passerat till nästa. Lifestyle Tattoos stänger kl 22 på kvällarna och nu visade uret 00.30 när det var dags att hiva fram dollars. Hade fått ett pris tidigare på 350 för min och var beredd på att punga ut nåt liknande för Susannes. Då säger den garvande latinosen "well I said 350 for yours, but let's make it 400 for both". Då hade han ändå kommit in på sin lediga dag och dessutom jobbat till en bra bit efter midnatt! Och när vi ber honom om hjälp med att ringa efter en taxi så säger han
"äh, I'll drive you to the motel".
Förstummade av Dinos vänlighet blir vi snart avsläppta vid motellet där vi känner hur den slopade middan gör sig ordentligt påmind. Magarna skriker vilt under t-shirten och vi går in och ber nattportieren om råd. Det finns ett nattöppet hak en kvarts promenad bort och vi sätter kurs däråt. Där vi knallar på i Los Angeles-natten slås vi av tanken att vi har inte en susning om vad för kvarter vi befinner oss i. Vad kan hända här? Just som vi konstaterar det lite läskiga passerar vi IKEA. Jo du läste rätt. IKEA har ett varuhus här i Carson LA och med det i synfältet känns vår nattpromenad lite lugnare och tryggare på nåt slags hemtamt vis, och strax sitter vi på Denny's och tuggar i oss vår nattmiddag. Mätta och belåtna går vi vilse på vägen tillbaka och hade inte IKEA stått där som en lysande fyr i natten och hjälpt oss med navigeringen
vette fan hur det hade slutat.
 
 
 
 
 
Dag 20.
Det känns lite konstigt att vakna och veta att det är slutåkt, men som tur är har vi en dag kvar på programmet tillsammans med alla våra nya vänner vi lärt känna under de här 573 milen. Efter frukost packar vi in oss i ett par sightseeingbussar och skjutsas ut på stan där första stopp blir Hollywood Boulevard där vi får knata upp och ner och leta stjärnor och kika lite i butikerna.
 
En hel del street performers befolkar också den här trottoarernas hall of fame, och Stefan passar på att läxa upp Stålmannen medan Bigge tar sig an en fäktande Cleopatra.
 
Sen går bussen upp mot Beverly Hills och nästa hållplats blir i de lite mer fancy kvarteren där vi får trippa lite fint och rassla med juvelerna som man ju gör här i blingblingets högborg.
 
Nu har vi ju inte så mycket att rassla med, om man säger så. Därför passar det bra att promenaden inte blir alltför lång här, och istället förläggs ner till Venice Beach.
 
 Förutom att det här är vår sista dag tillsammans innan hemresan, så är det också Peters
50 årsdag. Därför steppar vi ut på Santa Monica Pier och glider in på
Bubba Gump Shrimp Company för en ordentlig kalaslunch.
 
Bubba Gump är en lite speciell restaurangkedja bestående av 40 restauranger världen över och startades upp på initiativ av Paramount Pictures. Man ville skapa en restaurang inspirerad av filmen Forrest Gump och det första haket öppnade i Monterey -96. Men sen har den förökat sig och en av avkommorna ligger här på piren i Venice Beach. Stället verkar vara riktigt poppis men vi hittar till slut ett bord där vi får plats för vår födelsedagslunch.
 
Sen fortsätter vi vår promenix här efter stranden bland en fantastisk blandning av människor, street performers, hippies, lodisar och "all dela" som min gamla mormor skulle ha sagt. En öl här, en kaffe där och levande musik både här och där.
 
En av de performers somt hängt här längst av alla är Harry Perry. Han började skejta omkring här med sin gura som 22 åring -73 och är fortfarande kvar nu 44 år senare. Susanne såg honom här när hon var i USA -81 och nu när hon ser honom rulla här fortfarande vill hon spontant bara fram och morsa och kanske ge honom några dollar eftersom man liksom tänker sig att den som inte utövar sitt artisteri på världscenen inför biljettbetalande fans, utan istället här på beachen, kan ha glädje av folk som glatt vill ge bort en slant. Men se det passade inte.
"Give them to someone else, I'm not interested in your money.
You can buy a t-shirt or a CD, otherwise just fuck off!"
Ja kanske inte helt ordagrant men ändå.
Nån gång under de där 44 åren kanske självbilden passerade verkligheten på nåt vis. Harry Perry får rulla vidare åt sitt håll medan vi knatar iväg åt ett annat.
 
Femtio meter bort rullar Stilla Havets vågor in mot Santa Monica och vi ställer in siktet mot det istället. Som nån kanske minns så satte jag ju startpunkten tjugo meter ut i Atlanten för nitton dar sen, och nu är det dags att fullborda begreppet kust till kust genom att
ta några steg ut i böljan och sätta punkt.
 
När vi kommer tillbaka till motellet har MCUSA en liten avskedshappening och delar ut några små priser till oss deltagare för sånt som "köpt flest öl ur följebilen" eller "blivit haffad av polisen". Jag och Susanne får pris som "årets lovebirds" och blir belönade
med varsitt par passande solbrillor. :-)
 
Sista kvällen tillsammans kör vi ett knytis på baksidan av motellet innan det är dags att säga gonatt, och med det så är det här stora äventyret över.
I morgon flyger vi hem och mitt slutord får bli...
 
Gå inte och vänta på att det ska hända. Se till att bli den som säger...
VI GÖR DET!
 
 The End.
B.
 
Ett stort tack till min nyblivna fru som fick det att hända!
Ett stort tack till alla deltagare för tre oförglömliga veckor tillsammans!
Ett stort tack till Jan, Dorte, Palle och Claus på MCUSA
som proffsigt såg till att allt fungerade på bästa sätt!
Jag skulle inte tveka att åka med er igen om jag får möjlighet ännu en gång.
 
 
Foto
Jag själv
Susanne Södergren
Bigge Persson
MCUSA
 
Musik
See You Later Alligator - Jugendmusik Kreuzlingen
Dixieland Jazz - Okänt gatuband New Orleans / Duke Heitger's Steamboat Stompers
Lost Highway - Bo H-son Band
Folsom Prison Blues - Bo H-son Band
I Shall Be Released - Bo H-son Band
Six Days On The Road - Bo H-son Band
A Horse Called Lightning - Lovecow
I'm Ready - Southern Country Soulution
Lodi - Bo H-son Band
Roadrunner - Bo H-son Band
Honky Tonk Angels - Bo H-son Band
Route 66 - Bo H-son Band
Burning Love - Bo H-son Band
Merle Haggard Blues - Bo H-son Band
 

The American Dream. Del 3.

Kategori: egna avstickare

 
Dag 13.
Tisdag morgon, solen är uppe och idag får vi stövla ner till hästarna för en kort ridtur innan frukost. Vårt motell saknar frulle så vi rullar över till IHOP Restaurant för en rejäl dos av amerikanska pannkakor. Nu betyder ju inte det att man behöver avstå från äggröran, baconet och allt det andra... nä det smaskar man ju i sig i ett nafs innan pankisarna bärs in och lönnsirapen ringlas på med full choke liksom.
En kanna java på det och vi är redo att lämna Texas.
 
När vi nu lämnar El Paso byter vi alltså även delstat och rullar vidare in i New Mexico.
Westernfeelingen vi fått på vår färd genom Texas snäppas upp ytterligare ett par pinnhål nu när vi kommit in i New Mexico. Istället för den trehundrasextiogradiga platta horisonten tornar bergen upp där framme, och ger en mer dramatisk touch åt det hela.
 
Vi stannar till för tankning i den lilla stan Columbus, känd för att för 101 år sen ha blivit attackerad av den mexikanska banditen Pancho Villa. Strax före gryningen den 9 mars 1916 väcks den amerikanska garnisonen som är placerad i stan av gevärsskott och vilda tjut.
"Viva Mexico! Viva Villa! Muerte a los americanos!" Med det skrev Villa in sig i historien som en av få som gått till attack mot jänkarna på deras eget territorium. Vi får väl se om vildhjärnan i Nordkorea möjligtvis blir näste att slå till.
 
Nåväl, med fyllda tankar och en och annan glass innanför västarna fräser vi vidare, och trekvart senare tar vi nästa paus i Hachita. Om vi besökt ett antal "hålor" de senaste dagarna så tar nog ändå Hachita priset som resans håla. Här trängs ca femtio pers om utrymmet innanför stadsgränsen. Vi stannar till vid Hachita Liquor Saloon
som för dagen inte tillhandahåller några förfriskningar.
 
Nej här verkar det inte gjorts några beställningar på länge. Kikar in i en glipa i de igenbommade fönstren och det ser ut som att man en vacker dag bara tömde glasen och låste för gott. Eftersom det är lite av en ren westerndag idag måste jag bara nämna att här på Hachita Liquor Saloon kan mycket väl William E Walters alias Bronco Bill suttit och smuttat på en whiskey, då han 1917 efter att ha släppts från ett livstidsstraff, slog sig ner just här i Hachita.
 
Samma ställe före ombyggnad 1978.
 
Likadant är det med den lilla snabbmatvagnen som verkar ha sålt sin sista taco, och bensinpumpen lär man få krama ur ordentligt om man ska få ut nån droppe.
 
Det är som att öknen sakta men säkert håller på att käka upp resterna av byn och förvandla den till ännu en spökstad, här i vad som kommit att kallas "Ghosts Of The Southline".
 
The El Paso & Southwestern Railway las ner 1961 och har sen lämnat ett pärlband av spökstäder efter sig här längs den mexikanska gränsen.
Men även om det är spännande att gå här och rota så måste vi lämna vi också.
Vi har fler intressanta prylar att bocka av på dagens lista innan solen går ner.
 
En timme senare passerar vi delstatsgränsen till Arizona, och med en kvart till i sadeln är vi framme vid Skeleton Canyon och minnesmärket över Geronimos kapitulation den 4 september 1886. Det här hör väl kanske inte till de allra ljusaste ögonblicken i amerikansk historia
och behandlingen av nordamerikas urbefolkning har ju än idag mycket att önska.
Men att besöka den här platsen och veta att vi rider på samma mark som Geronimo, om än nu asfalterad, gör att man fylls av en viss vördnad.
 
Men efter att ha ägnat den gamle indianhövdingen lite eftertänksamhet behöver vi återigen kliva upp på järnhästarna och ge oss av.
 
Att det är elva mil kvar till nästa äventyr är inget som gör ont där vi mullrar fram under Arizonas heta sol. Man får släppa gasrullen och nypa sig i armen ibland för att fatta att det är på riktigt. Livet är här och nu, och det är bara att njuta!
Vi vet ju alla att tiden går fort när man har roligt, och det står inte på
förrän vi är framme vid nästa sevärdhet.
Vi når Lowell, Bisbee och glider uppför Erie Street. Lowell hör på sätt och vis också till alla "ghost towns" som kom av att gruvnäringen las ner, med den skillnaden att här har en handfull människor lagt ner själ och hjärta i att bevara en blomstrande fyrtio och femtiotalsmiljö. Och femtiotalist som jag är, så får jag nu ståpäls när vi sakta mullrar uppför Erie Street. Fan, man tror inte det är sant! Jag som kan bli tårögd av att titta på en skrotbil!
Min barndoms ungdomsgård var ett gäng mackar intill Skellefteås södra infart där jag och kompisarna sprang omkring och frågade efter klistermärken och sneglade efter oåtkomliga pinupptidningar på tidningshyllorna. Och ville det sig riktigt, kunde det bli en sväng i bästa kompisens farsas Volvo Viking där man beundrande fick följa gubbens hanterande av backelitratten och kryssande mellan alla låga och höga växlar på den brummande Vikingen.
Det är där nånstans i de känslorna jag hamnar när vi parkerar hojarna och går en promenad
på denna nostalgins aveny.
 
 
När man sen upptäcker att dörren faktiskt är öppen, går det bara inte att motstå
en provsittning i  den gamla Chevalastarn.
 
Att få knalla upp och nerför Erie Street här i Lowell var nästan värt hela resan! Det här blir svårt att toppa på en dagstur, men det kommer vi faktiskt att göra. Vi har en halvtimmes ritt kvar på dagens etapp innan vi liksom vrider oss tillbaka in i westerntemat igen
och rider in i stan som är målet för dagen, Tombstone!
Wyatt Earp, Doc Holiday, Br Clanton, revolverstriden vid O.K. Corral..
Vi är i fucking Tombstone! Det är nästan lite svårt att ta in medan vi promenerar nerför trätrottoaren på East Allen Street.
 
Vi kikar in på The Bird Case Theater där inte mindre än 26 personer ska ha dött och, det vilda livet smyckat stället med över 140 kulhål i väggar och tak. Nu finns inte längre någon marknad för hästar, men stan har som de allra flesta städer vi besökt hitills, sin egen Harleybutik. Butiken är inte så stor men tillräckligt stor för att de kunnat baxa in en riktigt läcker
Heritage Springer Classic bland t-shirtsen.
 
 Efter inköp av den obligatoriska tishan spatserar vi ut på Erie Street och tar ett varv till. Kikar in på Big Nose Kate's Saloon för lite förfriskningar där några passar på att styla framför kameran.
 
En liten bit från city ligger The Boothill Graveyard och jag kan med hundraprocentig säkerhet lova att här ligger en stor del av stans våldsamma och syndiga historia begraven. Från O.K. Corralskjutningen October 26, 1881 hittar man här bröderna McLaury och Billy Clanton. Tågrånare som 3-fingered Jack Dunlap, folk som mördats av en eller annan anledning, bordellmamman Dutch Annie och ca 250 st till med mer eller mindre våldsamma dödsorsaker. Namnet Boothill Graveyard har den fått av den enkla anledningen att så många
av de som har sin sista vila här, dog med stövlerna på.
 
 
 
Men för oss är det efter en lång dag, dags för stövlarna av. Så vi sitter upp och rullar bort till Tombstone Grand Hotel där vi ska tillbringa den här dagens sista vila. Avslutar dagen med en sittning runt lägerelden och firar med cigarr och wirre att Bigge fått besked att han blivit farfar.
 
 
 
 
Ett litet bonusklipp med en av många filmatiseringar av revolerstriden vid O.K. Corral.
 
 
Dag 14.
Vaknar upp till ännu en dag med blå himmel och stekande sol, och idag är det glesare i programmet så fokus blir på hojåkning.
 
Att fokusera på den typen av sysselsättning en tidig dag i maj i Arizona skulle man ju lätt kunna tänka sig att göra oftare, om man säger så. Med stigande temperatur och humöret på topp lämnar vi Tombstone och alla skjutglada banditer och sheriffer bakom oss.
Om det varit mycket rakt fram tidigare så byts det ut nu mot ett rejält storslalomåk mellan jättekaktusar, uttorkade flodfåror och raviner. Asfalten ligger slät och fin och slingrar sig fram som den värsta skallerorm genom ökenlandskapet.
 
Omslutna av den miljön är det svårt att skaka av sig den vilda västernfeelingen från igår, och inte mig emot. Är man uppfödd på Bonanza och High Chaparall passar det slitna uttrycket "som fisken i vattnet" som fisken i vattnet skulle man kunna säga.
Dagens första stopp gör vi vid den gamla romersk-katolska kyrkan Mission San Xavier del Bac som ska ha grundats av en jesuitpräst 1692. Den förstördes av Apacherna 1770 men byggdes upp igen i slutet av 1700 talet och anses med det vara den äldsta byggnaden i Tucson i Europeisk stil. När man står utanför och beskådar den skinande vita byggnaden ser den lite ut som en stor gnistrande sockertopp, och kontrasten mot det karga ökenlandskapet är knivskarp.
 
När vi sen kliver in i den anddäktiga miljön blir det också en skarp kontrast mot det vilda liv vi bekantat oss med de sista dagarna. Kyrkan är fylld av utsmyckningar av olika slag. Målningar, fresker, träsniderier och statyer trängs om utrymmet där vi tassar tyst och beskådar konstverken.
 
Men efter en stund i tystnadens tecken och några har hunnit be en bön eller två, känns det skönt att få dra igång lite vilt muller från järnhästarna igen.
 
Temperaturen stiger och närmar sig 40-strecket när vi ångar vidare in i kaktusriket. Slingringsfaktorn ökar och landskapet böljar upp för kullar och ner i svackor på den nyasfalterade vägen där den ringlar sig fram som en svart orm
mellan de 3-5 metershöga kaktusarna.
Att köra hoj här är som en dröm, och som tur är så är det inte dags att vakna än på ett tag. Däremot är det efter en stund time för en paus till då vi stannar till vid Tucson Mountain Park för en promenad bland jättekaktusarna.
De här jättarna kan nå en höjd av upp till femton meter och det finns exemplar som uppskattas vara över 200 år gamla. Där de står i all sin ståtlighet lockas man så klart att blicka uppåt mot topparna, men jag försöker ändå att ha lite koll på var jag sätter fötterna. Det ska faktiskt finnas sex olika arter av skallerorm huserande i parken.
En stund senare tar vi en lunch bland några äkta Arizona cowboys med sporrar och hela kitet. Där vi sitter och pustar ut på restaurangen får vi också ett kvitto på att det finns mer än skallerorm som biter i Arizona.
Ansiktsfärgen på vissa vittnar om att solen biter rätt rejält den med.
Resten av eftermiddan ägnar vi åt njutning och svettning på vår väg upp mot Buckeye, en liten stad ca 6 mil väster om Phoenix som är dagens mål. En liten pulshöjare råkar vi ut för när det i ögonvrån plötsligt dyker upp tre rätt stressade hästar precis intill vägen. De har hamnat på fel sida om ett stängsel och har ingen reträttväg när vi dånar förbi. Men allt går vägen och vi kan passera utan direktkontakt mellan häst och järnhäst. Väl framme i Buckeye avslutar vi dagen med efterlängtat poolhäng, kall bira och burgare.
 
 
 
Dag 15.
Vaknar upp till ett smattrande kallt regn som sköljer över fönstret som knappt gåt att se ut genom på grund av ovädret utanför... Nä, skoja bara! :-) Sanningen är precis som i Ledins gamla sommardänga. "Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på flera dar."
Vi ska ut under klarblå himmel, och precis som igår, med en temperatur runt 40 celsius. Från att ha rest västerut hela resan, går det nu norrut. Till en början är landskapet sig likt från igår med öken och kantat av segourakaktusar. Men fram på dagen når vi bergen och innan dagen är slut har jag gjort min bästa hojtur ever. Vi gör ett kort stopp där Palle förklarar vart vi ska och att vi om vi vill kan åka själva. Så vi vinkar hejdå til Palle och drar iväg.
 Det glesas ut i kaktusleden och de byts så småningom ut mot en hel del skog.
Inte så konstigt då vi snart når Prescott National Forest, och vårt första stopp blir just i stan Prescott där vi tar en promenad längs Whiskey Row. Runt 1870 var det här stans vildaste gata, kantad av salooner och spelhålor. Vildast idag är Jeppe och Henrik som släcker törsten med en öl och gör skäl för den gamla Tuborgreklamen "Hver Gang!" De något mindre vildsinta nöjer sig med en glass i skuggan under en markis.
Vi är uppe på ca 1600 meters höjd och utsikten när vi fortsätter är ibland makalös! Det är här uppe i bergen som jag når den där high score i hojutflykt. En nåt så jävulskt skön väg med kurvor precis så lagom tvära att man bara kan smeka sig igenom både dom och de varma solstrålarna som omsluter oss där vi svävar fram i sadeln på den mullrande Ultran. Lägg till den bedövande utsikten över ett i sol badande Arizona och that's it! High score! Lyckan är fullständig och vi blir tvungna att stanna och fira med en kyss!
Ja, en liten gruppbild hann vi med också innan vi susade vidare.
Nu behövde vi inte susa särskilt länge innan vi susade in i nästa upplevelse vid namn Jerome, en gång känd som "the wickedest town in the west". Nu mer känt som den vertikalaste stan i Amerika och även som den största spökstan på samma kontinent. Här låg en gång den största koppargruvan i Arizona men nu är det ett mecca för runt 450 konstnärer, musiker, författare och annat löst folk som gör stan till vad den är idag. Turister vallfärdar hit, och jag förstår dom. Jag lyckas på den halvtimme vi spenderar där, kära ner mig fullständigt i stan, men tyvärr har vi inte mer tid att spendera så det får bli en kort kärlekshistoria innan det är dags att dra vidare.
Idag har vi tätt mellan sevärdheterna och innan vi hunnit peta i sexan är vi framme i Sedona, den röda staden, där det är dags för lunch. Här är klipporna lika röda som på min affisch som liksom var själva startskottet för allt det här när Susanne tryckte på avtryckarn, och det är bara att lapa i sig av både lunch och omgivning. Apropå avtryckare så får man vara lite försiktig
när man knallar runt i stan.
Sedona gick förr även under namnet "Arizonas Little Hollywood" då skådisar som John Wayne och Errol Flynn gjorde karriär här under västern-eran.Men nu har vi inte tid att fördjupa oss mer i det utan det är bara att äta upp och köra vidare..
..genom skogen i Slide Rock State Park och vidare upp mot Flaggstaff för att där ta vänster in på klassisk asfalt. De sista fem milen idag går på Route 66 fram till Williams som är målet för dagen. Det blir ett par timmar på hotellet för att krypa ur hojkostymen och i nåt mer loose. Ja åsså parkeringsölen förstås innan vi ska ner på byn för en liten buffé och lite underhållning. Route 66 går rakt genom stan och att den är präglad av det blir dagens understatement.
Det är livat och glatt med folkliv på utehaken längs gatan och när vi passerar ett ställe med trubadur som öser på med nån gammal Creedencedänga, rycker jag en tamburin och Hasse ett par maracas och öser loss på samma sätt som där borta i New Orleans innan vi knatar vidare mot Branding Iron Restaurant och vår buffé.
På vägen in träffar Susanne en ståtlig sheriff och ber mig ta en bild. När hon får nåt fuktigt i blicken och en avslöjande rodnad sprider sig i ansiktet förstår jag att det är dags att avsluta fotosessionen illa kvickt. Så jag spänner ögonen i kobojsarn, och för att understryka allvaret ger jag en lätt nick bort mot mina Marlboro Men som sitter vid vårt bord en bit bort. Sheriffen blir liksom stel av skräck och jag tar ett fast grepp om min dam och går med bestämda steg bort till vårt bord där vi tillsammans med resten av sällskapet kan avnjuta vår buffé medan mörkret faller över Route 66 och Williams.
 
En Creedencedänga och en Hi Score motorcykel ride.
 
En liten bonustur i bergen.
 
 
Dag 16.
När jag kommer utkånkande med våra väskor till följebilen är det nåt som inte stämmer. Det första man brukar mötas av där är Peters och Susannas gula lysande väskor (ja dom är lite mer morronpigga än oss) och nu står dom inte där. Det gör inga andra väskor heller för den delen. Nä, det är ganska liten aktivitet här skulle man kunna säga.
Med flackande blick irrar jag runt och försöker hitta en förklaring då jag möter några danska vänner som med ett litet snett leende undrar "Vo skä do me dine kofätä?" Vilket fritt översatt betyder "Godmorgon min svenske vän vart ska du med dom där? Du vet väl att vi ska tillbringa en natt till här i Williams". Jaha, så det blir att svära över den halvtimmes extra stund man kunde fått under täcket istället för att packa väskorna, kånka tillbaka dom och meddela Suss att vi kan sprida ut oss på rummet igen. Ja ja... den lilla fadäsen kommer snart i skuggan av dagens upplevelse. Vi ska nämligen sätta oss på hojarna och ta en liten dagsutflykt till Grand Canyon. Eftersom ingen följebil behövs så åker Dorte med Palle och kan rikta kameran bakåt, och då gäller det ju att hålla sig framme. :-)
En och en halv timme senare betalar vi snällt avgiften för att få rulla in i världsarvet Grand National Park. Att stå här på kanten till det här underverket, skapat under miljarder av år och låta ögonen göra sin egen resa över det otroliga landskapet är magiskt!
Det går liksom inte att beskriva. Det blir naturligtvis en del fotande, men inga bilder kan riktigt förmedla det otroligt storslagna intryck man får där man står på kanten med Coloradofloden som slingrar sig fram ca 2000 meter ner.
En liten historisk episod som kan vara värd att nämna är att spanjorerna år 1540 gjorde ett försök att hitta en av de sju mytomspunna städer av guld som troddes finnas här, men hittade inget. Så för den som vill ge sig ut på ett riktigt Indiana Jones-äventyr kanske det här kan va nåt! Vi skiter i guldet och ger oss istället iväg på en tur i gröna skogar på en lokal slinga i parken där det dyker upp helt nya faror enligt skyltningen.
Det blir dags för lunch och vi tar oss ner till ett intilliggande centrum med diverse matställen innan vi fortsätter några km till Grand Canyon National Park Airport. Det har blivit dags för de av oss som valt att ta en helikoptertur över the canyon att göra sin uppstigning. Jag och Susanne valde att skippa den och lägga pengarna på en annan grej, men det tar vi om ett par dar.
Men lite avundsjuk blir man så klart när polarna kliver in i choppern...
Men nu lägger vi inte mer tid på det utan drar tillbaka till Williams, svidar om och tar en walk nerför Route 66 och kollar in några schyssta väggmålningar, handlar en och annan souvenir, stoppar nåt gott i magen och häller nåt kallt i strupen.
Avslutar dagen med att konstatera att Bigges hemstad Vinslöv har en dubbelgångare här längs Route 66. Tänk vad mycket det finns att lära här i världen.
 
 
 
To be continued... 
 

The American Dream. Del 2.

Kategori: egna avstickare

 
Dag 8.
Visst var det skönt med en vilodag och att få hinna uppleva New Orleans en dag extra, men nu är man taggad att komma ut på vägen igen. Ca fyrtio mil ska avverkas under Lousianas heta sol, och appropå heta så är nu styret inställt mot Avery Island och McIlhenny Company.
För en eller annan gourmé kanske det ringer en klocka? Här startades 1868 produktionen av vad jag skulle säga nu är ett av världens allra starkaste varumärken. Med betoning på starkaste, så får du en riktigt bra ledtråd. Skulle nog våga påstå att vi alla nån gång haft en liten flaska stående bland kryddorna, och då antar jag att alla har förstått att det är... Äh! Vi lämnar det tills vidare och gör några mil till så får ni fundera en stund. :-)
Det är lite morgondisigt när vi lämnar New Orleans men det är strax borta och temperaturen är snart uppe runt trettiostrecket. Country och classic rockkanalerna ser snabbt till att man kommer in i den där euroforiska stämningen man får när man inser att man sitter på en Harley, på väg att korsa kontinenten den kommer från.
 Nåt man slås av när man kommit ut en bit på den amerikanska vischan är amerikanarnas obefintliga behov av att pynta sina tomter. Ett hus, en gräsmatta och that's it. Inte ett staket, ingen häck och knappt en blomma. Att det råder en del fattigdom blir också rätt tydligt då många hus är mer av skjulkaraktär och riskerar blåsa bort vid nästa oväder.
Milen rullar på och snart har vi gjort ett par timmar och det är dags att sträcka på benen, sörpla lite Gatorade och ta ett par bilder innan vi sitter upp igen för sista biten bort till Avery Island.
Ja hur var det nu? Avery Island, McIlhenny Co... Ett av världens starkaste varumärken..
Har ni kläckt det än? Nu svänger vi in.
Tabasco! Just det, Tabasco är det så klart! Finns det nån som inte har ägt en flaska Tabasco? Nä tänkte väl det! Och vad jag vet nu som jag inte visste förut, är att den flaskan skeppades iväg just härifrån innan den till slut hittade hem till dig. 1868 kände sig Edmund McIlhenny klar att börja kränga sin sås till allmänheten, beställde ett par tusen parfymflaskor från ett glasbruk i New Orleans och satte igång. Idag, fem generationer senare så är det fortfarande samma familjeföretag som står för produktionen av all världens Tabasco, och som sker här på samma ställe som då för 150 år sen. Så nu parkerar vi hojarna och tar en rundtur i fabriken och museet tillsammans med ett par skolklasser och andra besökare.
Kul och intressant att knata runt och kika på hur det går till, morsa på personal
och provsmaka i fabriksbutiken.
   
Och medan vi gör det tar Palle och Dorte, vår eminente Road Captain och följebilschaufför och fotograf en välförtjänt paus i trähammocken utanför.
Nöjda över nya kunskaper och packväskorna fyllda av Tabasco lämnar vi Avery Island och tuggar vidare. Det har hunnit gå en del timmar av dagen och det är snart dags att tugga i oss lite lunch. Synd att bryta det heta temat tycker Palle och lotsar in oss till Chili's.
Ja ni fattar, det handlar inte om Sibyllas mosbricka. Nä det här är lite tuffare liksom. Det blir några Fiery Pepper Crispers och några Honey-Chipotle Chicken Crispers som det liksom fräser till ordentligt i käften av. Pommes och grillad majskolv till och Susanne visar upp värsta skrivmaskinstajlen rrrrrrrrrrrpling rrrrrrrrrrrrpling liksom!
Nu vet jag inte om det blev lite väl mycket provsmakning borta på Avery Island eller om det var Honey-Chipotlen som var i fräsigaste laget, men när vi lämnar lunch-haket och är på väg att starta upp känner jag att det här kommer inte att funka. Åker jag iväg nu skiter jag på mig.
"Du får hålla dig" säger Susanne. "Inte möjligt, då får du stoppa upp öronpropparna i näsan resten av dan" fräser jag medan jag lägger benen på ryggen och accelererar allt vad jag har tillbaka in på restaurangen och toaletten. Det är som att en reinkarnerad Susanne Lanefelt hänger på ryggen och tjuter "kniiiip stjärten!" rakt i örat, och det gör jag jävlart medan jag kämpar med hängslen och svångrem för att undvika en total impregnering av de kevlarförstärkta mc-jeansen! Lyckas med en tiondels sekund tillgodo få ner brallorna och rikta utblåset mot den rostfria stolen innan det brakar loss, och fem minuter senare möts jag av 30 blandade leenden när jag återvänder till hojen och alla de andra. "Vad sa du till dom?" frågar jag genom headsetet när vi rullar iväg. "Inget" svarar hon med en aningen lurig ton i rösten medan vi rullar ut i den amerikanska södern igen.
Som tur är kommer det inget efterskalv efter lunchen under resten av dagens etapp som går till Lake Charles för övernattning. Vi passerar några mindre samhällen där vi färdas ute på Lousianas landsbygd och många av de bostäder vi passerar skvallrar igen om att det inte alltid är så fett här ute på vischan.
Det blir ett kort tankstopp där vi får söka oss till den lilla skugga som finns innan vi sen når Lake Charles och får slå oss ner med den obligatoriska parkeringsbuddisen.
En skön dusch senare tar vi oss till kvarterets bästa mexicohak (varför fega?) där Stefan blir utnämnd till hedersgäst och får bära restaurangens hedershatt under hela middan.
Mätta och belåtna släntrar vi hem och avslutar kvällen med ett litet balkongparty medan några andra kör lite hojvård på parkeringen nedanför.
 
 
 Dag 9.
När vi på morgonen lämnar Lake Charles bryter solen igenom molntäcket lite grann. Men när vi lite senare också byter Lousiana mot Texas så stängs gardinen där uppe och det blir en dag i disets tecken, eller ska vi säga disets täcken kanske :-)
Vi stannar till en stund vid delstatsgränsen där vi får ett snyggt välkomnande och lite förhållningsorder för vårt besök här i den näst största av de femtio delstaterna.
En bit in i Texas kommer jag på mig själv med att sitta och fundera på lite existentiella prylar. Är jorden platt eller rund? Äh... jag får väl lita på vad jag lärde mig i skolan antar jag. Men när man spanar ut över de enorma slätterna med horisonten låååångt där borta ligger det nära till hands att tro att vi bor på en pannkaka.
Milen tuggar på i pannkakslandskapet och oljepumparna står som stora stålfåglar med näbbarna jobbande upp och ner som såna där pickande fåglar man kunde hitta i hobbexkatalogen
när man var liten.
Efter ett tag viker vi ner söderut mot kusten istället för att fortsätta på motorvägsmyllret mot Houston. Ju närmare vi kommer havet, ju mer tilltar diset. Värmen är det dock inget fel på och man känner sig lite som en ångkokt potatis där man skär sig fram genom diset.
Så småningom kommer vi fram till Bolivar Peninsula där vi ska på en färja över till Galveston
där det vankas lunch.
Färjan tar cirkus en halvtimme och med lite tur ska vi kunna få korn på en och annan delfin. Tyvärr lyser de med sin frånvaro och vi får nöja oss med lite havsluft och ett gäng pelikaner, vilket ju inte är fy skam det heller så här en fredagseftermiddag i slutet av april!
Vi rullar av färjan och strax rullar vi in på en parkering med tillhörande köpcentrum, eller om det är tvärtom. Spelar mindre roll och snabbmatshak finns det flera att välja mellan, och idag faller valet på King Sizemackor på Schlotsky's.
Efter lunchen hinner vi med en promenad nere på stranden där vi än en gång ser till att personifiera uttrycket "swedes" när vi utan att blinka passerar en skylt som väldigt tydligt uttrycker vad vi inte bör göra. Men whattheheck som man säger... det står ju på främmande språk, och förresten så verkar det finnas "swedes" bland jänkarna också, då det trots det disiga vädret (och skylten) finns flera stycken här nere på stranden.
Lånar ut min kamera till en av amerikanska swedesen som får hjälpa till att få oss alla innanför linsen här nere vid golfen i Galveston.
På väg tillbaka till hojarna faller ögonen på ett par chevarumpor som liksom skriker ut "ta mig, ta mig!" så det är bara att hala fram objeltivet och trycka av.
Tillbaka i sadeln igen har vi ett par timmars körning innan vi är framme vid dagsetappens slut som är Alvin, en liten stad ca fem mil söder om Houston. Blev lite struligt efter att vi fått våra plastnycklar till rummen och skulle kliva in i vår lya, när vi släpandes på våra väskor öppnar dörren och håller på att sätta mc-dojan rakt i en öppen resväska innanför dörrn. Bara att vända om och knata ner till receptionen igen för att försöka reda ut det hela. Hela hotellet var under ombyggnad och möjligtvis var det orsaken till rumsstrulet. Skit samma.. till slut ordnade det sig med nytt rum och vi kunde sent omsider släntra ner till poolen och svalka oss innan middan.
Middan förresten, den bjöd hotellet på som plåster på såren för att vi mer eller mindre fick bo på en byggarbetsplats.Tacobuffé dukades upp i det som skulle bli foajen, och det var bara att smaska i sig. Och det gjordes det med ackuratess. Det är ju fredag, och det vet väl alla hur det går till hos oss nordbor då.. tacofredag och fredagsmys! Swosch! sa det och sen var det som om den där buffén aldrig hade funnits. Så receptionen fick kasta sig på telefon, pingla 911 och snart började pizzakartongerna anlända i en strid ström. Så med det slutade även denna dag lyckligt och sextio bikers från Danmark och Sverige kunde snyggt och fint landa på sina mjuka kuddar, dra täckena över sig och låta John Blund sköta resten.
 
Idag fick jag igång filmkameran på hojen så här är tre minuter ut ur Lousiana och in i ett disigt Texas.
 
 
Dag 10.
Efter att ha haft ett par övernattningar i lite mindre städer styr vi nu mot San Antonio som är USA:s sjunde största stad med 1,4 miljoner invånare. När vi lämnar Alvin på morgonen är det fortfarande rejält disigt och ganska blåsigt. Men solen kämpar på och jobbar ihärdigt på att skära sig igenom tjockan och så småningom börjar det revas upp lite här och där i gråtäcket. Precis som igår värmer det på rätt rejält trots moln och dis och när det är dags för tankstopp börjar man få hyfsad snitts på att lokalisera glassboxen.
Vi har ca 37 mil att avverka och 15 av dom ska visa sig bli precis så där raka som dom nog bara kan bli här i de oändliga slätternas Texas. Eftersom det handlar om rakt fram och inga avtagsvägar får vi även möjlighet att om vi vill, köra fritt utan gruppen och RC. Vi bestämmer bara en uppsamlingsplats och sen är vi "on our own". Vi fem svenskhojar väljer att köra tillsammans och får turas om att dra. Det funkar bra och milen försvinner i rask takt. Kanske lite väl raskt ibland då det plötsligt dök upp nåt hårigt gupp precis i mitt spår. Ligger man nånstans mellan 70 och 80 miles (110-130 km/tim) på 400 kilo hoj kastar man sig inte åt sidan för en hårig limpa. Nä.. todånk sa det när jag körde tvärs över katten som låg där mitt på vägen. Ja, jag tror i alla fall det var en katt. Eller kanske en king size texasråtta, vem vet? Hårigt och stort som en limpa var det i alla fall, och troligtvis dött redan innan vi todånkade över den.
 
Nåt som blir tydligt när man färdas här i söderns landsbygd är hur stark religionen är. Man passerar massor av framför allt baptistkyrkor och ännu fler plakat med budskapet att abort är likställt med att släcka liv. Det där finns det ju många infallsvinklar på och dessutom många andra sätt att släcka liv med också. När vi närmar oss San Antonio kör vi igenom det lilla samhället Southerland Springs som också har sin egen baptistkyrka. Allt är lugnt och fint när vi rullar igenom, men den sjunde november brakar helvetet lös när den 26-årige Devin Kelley kliver in och skjuter ihjäl 26 personer här i kyrkan...
Jag släpper det ämnet och lämnar den debatten till jänkarna själva tror jag. Vi anländer till San Antonio vid femtiden där vi snabbt checkar in och efter en snabbdusch bussas in till centrum för att besöka The Alamo. Tidigt på morgonen den 6 mars 1836 stormades den gamla kyrkan av cirka 2400 man ur den mexikanska armén. Inne i kyrkan försvarade sig ca 200 man från den självutropade republiken Texas. Att vårt besök här nu blir speciellt för mig har att göra med att en av de där 200 som belägrat sig i kyrkan var Davy Crocket.
När jag var liten grabb fanns det en serietidning i lite annorlunda format. Prärieserier hette den och där härskade Davy Crocket.
Om det här numret från augusti -65 var inspirerat av slaget om Alamo vet jag inte, och att det en gång i verkligheten fanns en pälsjägare, folkhjälte och sedermera politiker från Tennessee vid namn Davy Crocket, hade jag ju när jag var liten grabb ingen aning om. Men nu när jag vet att herr Crocket fanns på riktigt och att han tog avsked från politiken med linen "ni kan dra åt helvette, jag drar till Texas och slåss mot mexarna!" Då blir det jäkligt speciellt att kliva in genom de gamla trädörrarna till The Alamo och känna doften av vad som hände där inne för 181 år sen.
 
Här miste den gode Mr Crocket livet. Ja jag kanske glömde säga det, men av de tvåhundra som försvarade Alamo överlevde bara två och ingen av dem hette Crocket. Här flaxar vi andaktsfullt runt en stund bland historiens vingslag, Davys bössa, tvättbjörnsmössor och lite annat krimskrams innan vi lite senare ger oss ut för att kika på stan och hitta nåt att käka.
Något man inte ska missa om man kommer till San Antonio är The River Walk. San Antonio River slingrar sig rakt igenom stan kantad av gångstråk på bägge sidor och massor av restauranger och affärer. Så efter besöket i The Alamo styr vi stegen mot The River Walk för att släcka törsten och fylla magarna. 
Här nere är det ingen konst att spendera några timmar och det är just vad vi gör. Det är en fantastisk och annorlunda stadsmiljö där kombinationen av att det ligger nedsänkt och närheten till vattnet gör att man nästan får känslan av att befinna sig i en inomhusgalleria. Ett myller av folk, utan att för den skull bli trångt, njuter liksom vi av att promenera längs vattnet, smita in på nåt fik för en kaffe och ett par donuts. Kanske köpa en souvenir om man som oss är turister (det lär vara några till :-) eller bänka sig på någon av de många restaurangerna för en god middag. Ja möjligheterna är många och vill man bara flyta omkring så går det bra att ta sig en tur med en av alla flodbåtarna som trafikerar här också. Men nu är vi både törstiga och hungriga och slår oss ner på The Original Mexican Bar med adressen 102 W. Crockett (kan det bli mer fancy?) och ser till att få in åtta stora öl medan vi väntar på käket, och ett par pippis (vars namn jag ej kunnat lista ut) kör en riktig dansshow på ett solparasoll strax intill.
 
Efter käket traskar vi vidare längs floden, släntrar in här och där, där det ser spännande ut för lite förfriskningar. Mörkret börjar falla och vi tar en av de många stenbroarna över till andra sidan floden och fortsätter vår upptäcksresa på The River Walk. När det börjar bli dags att röra oss mot vår buss och vi väntar oss att det ska börja glesna lite i folklivet på stan blir det istället tvärtom. Det tjocknar på och snart får vi liksom åla oss fram i folkmassan. Det visar sig att det idag är dags för den största årliga festivalen de har i stan. The Fiesta är i full gång och folk har gått man ur huse för att se den jättelika paraden som tågar genom city. I en oändlig rad av utklädda människor och smyckade vagnar kommer det ena fantastiska ekipaget efter det andra. Så det är bara att låta ögonen och kameran suga i sig så mycket det går.
Vi ålar oss sen igenom folkmassan, och innan vi lämnar city gör jag en lov förbi The Alamo en sista gång för en tyst andäktig minut där i Texasnatten
framför det som finns kvar av den gamla fästningen.
 
En treminuters Texasraka och några sekunder av The Fiesta San Antonio.
 
 
Dag 11.
Vaknar med sol från en klarblå himmel villket inte sitter ivägen eftersom eftersom vi ska ut på picnic. Mina känslor inför picnic brukar i vanliga fall vara lite halvsvala, men nu handlar det inte om en vanlig skogsmulleutflykt liksom. Vi ska till högbron över The Pecos River.
Första anhalt på vägen blir till Subway för att inhandla en rejäl picnicmacka. Kaffetermosen stod inte på min packlista inför resan så den står kvar hemma i köket på Ekerö. Men det finns ju en annan coffeinbaserad dryck tillverkad för första gången redan 1886 av apotekaren John Stith Pemberton, som tio år senare hamnade ute på butikshyllorna till allmänhetens förtjusning. Där finns den kvar fortfarande och istället för kaffe i termos får det bli en burk med denna skummande och läskande dryck.
Min favvolåt när jag var riktigt liten var "Vid Foten Av Fjället" med den rockande samen Sven Gösta Jonsson, men nu handlar det istället om vid foten av "The Wild West".
Har man som jag upplevt TVns barndom med bara en kanal och suttit limmad vid apparaten framför Bonanza med pappa Ben och brorsorna Hoss, Adam och Little Joe, ja då fattar man att svalkan jag brukar ha inför en reguljär picnic, inte är riktigt lika sval nu när vi rullar mot The Pecos, where the mythic wild west begins.
Det är inga konstigheter på kartan så därför får vi även idag möjlighet att åka på egen hand. Jag får ta RC-jobbet i vår lilla svenskkoloni de första milen, och det ger en liten extra knuff i den där frihetskänslan vi alla känner till som åker tvåhjuligt. Att ligga först och skära genom landskapet på den mullrande Ultran under den stekande solen från en klarblå himmel right in the middle of Texas lägger en ny dimension till den där så sköna frihetskänslan.
Vi passerar Del Rio och kör över Amistad Reservoir som är en del av Rio Grande och snart är vi framme vid högbron över Pecos River där det är dags att hala fram mackorna och dagens picnic. Utsikten är vidunderlig och det är bara att suga i sig av känslan att stå här och skåda ut över vad som brukar benämnas som den östliga gränsen till vilda västern.
Men efter att subwaymackorna är färdigtuggade och vi fått se oss mätta på utsikten är det dags att sitta upp för att följa nybyggarna och guldgrävarna i spåren på deras väg mot lycka och rikedom. Vägen västerut ligger öppen där vi rullar över bron rakt in to the wild west.
Vi behöver inte vänta länge förrän westernfeelingen förstärks några snäpp till. En och en halv mil senare anländer vi till Langtry där vi stannar till vid Judge Roy Bean's Jersey Lilly Saloon.
Roy Bean var en man med en minst sagt brokig karriär på båda sidor om lagen. Med två mord och diverse andra brott på sitt samvete och ha lyckats överlevt en lynchning av honom själv, till att som självutnämnd domare förrätta rättvisa med vad som kom att kallas "Only Law West of the Pecos" blev han en slags legend under sin egen livstid. Ett exempel på sitt sätt att tänja på lagen var när han dömde ett lik till böter. Hans jobb var att dödförklara stackarn, men ersättningen för det var lite skral. Han visiterade kroppen och hittade en pistol och 40 dollar, och dömde liket till 40 dollar i böter för vapeninnehav.
Här hittar den intresserade mer om "Law West Of The Pecos".
Men nu tar vi och stegar in i saloonen som också fungerade som rättssal då det begav sig.
Betraktat både från utsidan och insidan ser det ut som tiden har stått stilla sen Bean för ca 120 år sen byggde upp den här andra versionen av sin saloon (den första brann) och gav den namn efter sin stora kärlek Miss Lilly Langtry, en brittisk skådespelerska som ansågs vara en av sin tids vackraste kvinnor. I saloonen hänger ett inramat foto på Lilly och det var tyvärr också det enda Roy fick se av henne. Hon besökte saloonen vid ett tillfälle men det var tio månader efter att Roy för gott lämnat in efter ett rejält fylleslag i mars 1903. Inne i den intilliggande biljardsalongen där Roy knoppade in efter fyllefesten hittar man ett foto till, men då på den grizzlybjörn som Roy ska ha haft som husdjur... Som sagt, ingen mainstreamkille det här inte.
Men det är dags att åka vidare så vi säger adjö till Roy och hedrar honom genom att låta Hasse gestalta den egensinnige lagvrängaren där han brukade sitta
på sin lilla veranda och mysa i Texassolen.
Vi njuter som de soltörstande swedes vi är där vi rullar fram i solgasset och låter intrycken bara skölja över oss innan vi en och en halv timme senare tar ett tankstopp, rättar till vätskebalansen och får oss lite snack med den lokala sheriffen och lite annat folk där på macken.
En campare modell extraordinär från Florida som istället för nån liten cykel,
har en Heritage hängande bak på husbilen och en highway truck-chaffis som sitter och plitar ner några anteckningar i ett block.
Jag tar sikte på chaffisen och tänker smöra till mig en schysst bild. Stegar bort och kollar en stund på den röda, snygga Peterbilten innan jag lastar på med lite beundrande meningar på min bästa amerikanska. Sen frågar jag om jag kan få sätta mig vid ratten och han ta en bild.
"Yeah" svarar han och ett lyckligt leende sprider sig i mitt ansikte :-) Sen händer ingenting och sen ingenting, och sen ingenting heller, och efter säkert fem minuter ger jag upp. Han sitter plitande kvar med sin penna och sitt block och jag får moloket lomma därifrån...
Träffar på en Harleyåkande biker från El Paso och byter några ord med honom istället innan vi snart är ute på vägen igen.
Solen står fortfarande högt på himlen och temperaturen är liksom bortom svensk högsommar med ett gäng fahrenheit. Mätarn står på ca 75 miles/hour, alltså cirkus 120 km/tim då det plötsligt piskar till i solbrillorna och i nästa sekund har nåt oidentifierat flygande föremål startat krig innanför brillorna. Som tur är kör jag med fingerlösa handskar och får snabbt som fan upp handen och kan köra in pekfingret och försvara mig mot den krigiska inkräktaren.
Det blir ett par sekunders fajt innan jag med ett spänstigt judokast lyckas avvärja attacken och oskadliggöra vilden som dock har hunnit såra mig precis under ögat.
Nu följer några nervösa kilometer då jag inte vet vad det var och hur jag kommer att reagera. Kommer ansiktet att svälla upp? Kommer jag att drabbas av yrsel och dra rakt ut på prärien? Som tur är sker inget av det och när vi en stund senare anländer till Alpine som är slutmålet för dagen får Susanne hjälpa mig att operera bort tomahawken som den lille jäveln begravt i min kind. En stund senare upptäcker jag en liten krigsmålad sak som sitter snyggt inkilad i luftinaget på Ultran. Där har den fått resa till de sälla jaktmarkerna och "ha ha!" säger jag när jag nu snabbare än jag kunde ana fått min hämnd. Skrattar bäst som skrattar sist!
 
 
 
 
Dag 12.
Vi ska göra de sista ca 35 milen i Texas och ta oss upp till El Paso. Så efter den obligatoriska äggröran till frulle hoppar vi i bootsen och ger oss iväg. Det blir åter en dag i solskenets tecken och det hörs få klagomål över vädret kan jag säga, när vi rullar ut ur Alpine
och in i det karga texaslandskapet.
Ett godståg med vagnar i ett oändligt pärlband dyker plötsligt upp och dunkar på i motsatt riktning alldeles intill U.S. Route 90 där vi dunkar på västerut i förmiddagssolen.
Dunkar på gör vi i en timme innan det är dags för tankstopp och lite paus i den lilla ökenstaden Marfa som ligger här mitt i den amerikanska delen av Chihuahuaöknen.
Jag utnyttjar pausen till att smita in på en bakgata och snoka runt lite på bakgårdarna intill macken och kan ju ganska snabbt konstatera att det är en bit kvar till Beverly Hills liksom. Här rasslar det inte av juveler om man säger så. Jag får i alla fall några bilder innan jag helskinnad smyger tillbaka till de andra och startar upp Ultran igen.
Så småningom vrider vägen norrut och ansluter en stund senare till Interstate 10 där vi tar av västerut igen och fortsätter mot mexikanska gränsen.
Det står inte på förrän vi är så nära att vi under några mil kan se över till Mexiko när 10:an löper parallelt med gränsen på sin väg upp mot El Paso. De flesta av oss har väl hört om Trumps planer på muren mot Mexiko. Vad kanske inte alla däremot vet, är att det redan finns ett rätt rejält staket på sådär en 112 mil där som, om jag förstått det rätt, Clinton och senare Bush var upphovsmän till. Om man jämför det med Sverige som i sin hela längd från norr till syd är 157 mil så fattar man att det är lite mer än ett vanligt älgstängsel liksom.
Vi kommer upp till Fort Hancock där det här lilla staketet tar slut på sin resa uppifrån San Diego, gör en vänstersväng och parkerar i en snygg rad för att sen knata fram de cirka hundra meterna till gränsen. På vägen dit blir man konkret upplyst om vad man har att vänta om man inte lämnat pickan hemma, vilket ju lätt platsar i avdelningen "värt att veta". Men nog om det, nu tar vi och kikar närmare på stålet där borta.
Antar att vi syns i nån kamera när vi promenerar bort mot den bruna stålbarriären, men ingen människa syns till. Så vi får väl anta att vi inte ser tillräckligt skumma ut för att föranleda ett besök av den lokala gränspolisen. Ju närmare vi kommer, ju högre känns stålmuren. Den ska på sin väg bestå av varierande storlek och möjlighet att ta sig igenom, och här har den sin maxhöjd på 5,5 m, så man hoppar inte jämfota över törs jag lova. Å andra sidan tar den ju som jag sa, slut här. Så om man knallar en bit bort behöver man inte hoppa alls.
Troligtvis är inte det en sån jättebra idé, och då om inte förr dyker nog the cops upp. Efter en stunds ivrigt fotograferande och ett minibesök med ena handen in i Mexiko, vänder vi sen tillbaka till våra hästar för vår fortsatta ritt upp mot El Paso.
En dryg halvtimme senare stannar vi till i den lilla staden Clint för en sen lunch. Skulle man behöva beskriva en håla i Texas, så behöver man bara sätta ner pekfingret på kartan här. Stan härbergerar inte mer än dryga tusen pers och är så liten att den skulle funka som underlag till vilken countrylåt som helst. "A Tiny Texas Town". Se där, titeln klar! Där vi stannar till ser vi några snabbmatshak men väljer bort dom till förmån för Banderas Restaurant, en litet smått schabbigt mexhak där de lokala hantverkarna ramlar in för dagens lunch.
Maten smakar helt ok och att det är lite schabbigt gör bara att det känns lite mer levande och genuint. Sista biten upp till El Paso blir det Dorte i följebilen som får agera Road Cap då Palles hoj sagt upp sig och står inrullad i släpet på följebilen. Det gör hon med den äran, då hon kör som en gudinna samtidigt som hon hanterar dubbla uppsättningar kameror för att föreviga varje mile på vår resa. Här snackar vi kvinnlig simultankapacitet när den är som bäst!
Där brister det dock för de manliga styrstångshållarna, då vi för första (och enda) gången , precis när vi når El Paso, splittras i konvojen. Vi har haft ett fungerande system som hållt oss samlade, men nu är vi ett gäng på åtta-tio hojar som kanske inte är lost in space, men väl i El Paso.
Men efter några u-svängar och kryssande kors å tvärs lyckas vi till sist samlas vid Barnett Harley Davidson Motorcycles, och vet ni vad.. det här är också världens största H-D butik!
Vette fan hur det går till, men det kan va nåt med butiksyta eller antal hojar eller mest personal eller störst fikarum eller gud vet vad. Mycke pryttlar har dom i alla fall och som tur är kan de leverera en ny hoj till Palle. Han får dock nöja sig med en Heritage istället för Ultran.
Men jag tror inte han blev allt för ledsen för det då Heritagen är preppad med luft & buller, ett litet aphäng och lite sånt smått och gott.
Med ny hoj till RC och obligatorisk t-shirt inhandlad ger vi oss sen raskt iväg till vårt motel för lite snabb svalka i poolen. Ja här vilar vi inte på lagrarna inte! Nä, vi ska ut på lokal ikväll, och jag ska begå mitt största misstag under den här roadtrippen. Men först ett dopp i poolen.
Sådär, nu blir det raska steg upp på rummet och göra sig i ordning för kvällen.
Vi ska till the Texas Roadhouse för nu ska det käkas biff!
Under hela resan har tanken på en king size, saftig Texas Steak, då och då återvänt. Då landskapet varit alltför platt, rakorna för långa och omgivningarna inte tagit för mycket fokus så har den där biffen visualiserats nånstans där bakom hjälmen och pannbenet, och nu är jag så nära att snålvattnet börjar rinna. Stället är rätt poppis och medan vi väntar på att få traska in hinner vi ta del av lite viktig info av vad som gäller här inne.
Bara att stoppa puffran innanför byxlinningen alltså. Hade kanske vart bättre om cowboysarna fått ha den synligt, så hade man i alla fall vetat vilka man inte skulle smita före i kön.
Efter en kort väntan kan vi så kliva in och det första som möter oss där inne är ett stort skyltfönster med biffar i alla möjliga storlekar.
Vi får ta plats vid borden och det är dags att beställa. Snålvattnet flödar på så man skulle behövt ha en sån där tandläkarsug för att hålla undan flödet, och det är nu som mitt stora misstag sker. När alla fått in sina beställningar och mobilkamerorna går för högtryck för att föreviga allas nöjda leenden har jag jävligt svårt att dölja min besvikelse...
Av alla jävla köttbitar som finns att uppbringa här på Texas Roadhouse, har jag lyckats med bedriften att beställa in en jävla köttfärsbiff!!! Så från och med denna måndagskväll den första maj 2017 kommer jag alltid att förbanna mig själv för att, precis när jag skulle sätta tänderna i den där stora blodiga texasbiffen, gjort lång näsa till mig själv, och för resten av mitt liv få fortsätta nafsa efter den där bilden som växte fram innanför hjälmen medan milen tuggade på genom Texas. Nåväl, jag får väl glädja mig åt att de övriga i sällskapet lyckades bättre och glada och nöjda fick fylla magarna med sina king size Texas steaks.
Fick på vägen ut lite tröst med att vila ögonen på den här Corvetten, och det blir förmodligen den snyggaste Corvettebild jag kommer att åstadkomma på min vandring här på klotet.
 
 
To be continued...