åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

Vi Flytt' Int'...

Kategori: egna avstickare

Ja, nån kanske minns den gamla sloganen från sjutti nån gång då det protesterades mot urbanisering och utarmning av norrländsk landsbygd. Men vet ni.. he stäm int' I alla fall inte på mig. Lika säkert som att storken flyger till Egypten (det är för långt att gå) så packar jag, som en annan flyttfågel, min lilla Yaris, kopplar på släpet med Fetpajken oppa flake, och släpar mig mödosamt upp efter E4 som en liten silverfisk med ett orange påhäng där bak.
Och mödosamt är det jävlar i mig! Den arton år gamla och rostangripna lilla Yarisen stånkar och drar, och i de sega backarna vid Höga Kusten kryper hastigheten ibland ner under 50-strecket. Men inuti sitter en envis jävel med siktet inställt på ladriket där uppe i norra Västerbotten och högerfoten nedtryckt i durken för att inte tappa mer fart på sin färd mot hemstaden.
Det tar sin lilla tid och väl framme ska det lastas ur, packas in och få sig lite sömn innan man kan ta tag i att slå tomten ( jo det hinner växa upp ett å annat strå på ett år) och få saker å ting att fungera. Men med slottern avklarad och det mesta på plats, då ska det jävlars ut å åka motorcykel!
Jo hej du.. Tisdagskväll i schtaan brukar innebära obligatorisk hojåkning för alla som på ett eller annat sätt berikats med ett A på körkortet. Men nu har man kommit på den brajta idéen att dra ut en flotte på älven och placera folkkära artister på den, vilket gör att horder med folk drar ner på stan för att stampa lite takt och kanske nynna med på nån stump. Och för att det inte ska bli fullt krig mellan stampande horder och läderbepansrade hojryttare som skrålar
"VI FLYTT INT!"
så har hojgeneralen Affe listigt låtit tisdagsträff tillfälligt bli onsdagsträff. Så vad gör man? Man vill ju inte bara sitta och rulla tummarna, så man sällar sig till horderna och går ner på stan, vinkar till Uno och nynnar nån snutt här å där.
Eftersom en och annan artist mer eller mindre frivillgt hamnat i älven tidigare, och Uno valt att avsluta med "Under Ytan" tror jag att jag ska få se ett snyggt dyk, men så blir det inte och jag får skölja bort besvikelsen med en dubbel espresso efteråt.
Men så blir det då onsdag och äntligen lite hojåka! Färden går till Stavaträsk och under fikat får vi en liten föreläsning om byns historia. Vi får bl.a. veta att byn blev befriad från skatt av Drottning Kristina eftersom vägen genom byn var så viktig för att forsla silver från Nasagruvan och att Drottningen erbjudits sån fin logi när hon besökt Stavaträsk. Vi får också veta att när skolan brann på 70-talet (tror jag det var) ville man i byn såklart ha en ny. Men kommunen upptäckte att det inte fanns några skolbarn i byn och lät meddela "VI BYGG INT!".
Åbyn ligger ca 4 mil norr om Skellefteå. Åbyälven ska vara en attraktion för fiskeentusiaster och sägs vara en av Sveriges fiskrikaste älvar,
men det passar lika bra att vara korventusiast för ett besök här. Grillplatsen står fint placerad på en liten kulle och veden ligger färdighuggen i en vedlår intill.
Tyvärr kunde inte Skellefteås störste korventusiast Ragnarsson följa med, men levererade ändå två paket vildsvinskorv innan avgång, så hatten av å tack å bock för det!
Att bo i en stuga utan elektricitet gör ju att en del sysselsättningar går bort och får ersättas av andra. Brukar ibland ta en tur rakt ut i skogen och spana efter kungen, ja skogens konung alltså. Just den här kvällen var det tvärdött.. inte ett liv. Men då, mitt ute i skogen på den lilla skogsbilvägen bestående av två däckspår där man får krypa fram på ettan och tvåan och parera för stenar och stubbar, då händer nåt som man skulle kunna likna vid den där gamla Gevaliareklamen "när du får oväntat besök". Klockan närmar sig midnatt och framför mig där mitt i skogen står ingen älg.. där står en BRANDBIL!
Att mötas på de två däckspåren är inte att tänka på, och att jag med min lilla rostiga silverfisk till Yaris skulle hojta "JA FLYTT INT'" är liksom inte ett alternativ. Jag får ta mig ut i grönskan så långt det går och försöka lämna plats för en passage. Nu stannar brandbilen också och brandmannen kliver ur. Jag hinner fundera vem av oss som har störst anledning att fråga "vad gör du här?" men det löser sig snabbt, och jag tror att det inte går mer än fem minuter så är jag närhelst det passar, bjuden hem till brandman Lorentz att kolla in hans samling av gamla tändkulemotorer.
Dan därpå är det träff i bonnstan (bonnstann) där återfallsknuttarna startar sina turer på måndagskvällarna. Det är lite av ett rullande museum av hojar, eller vad sägs om den här 42an!
Hinner med lite snack med gubbarna innan avgång och träffar Sven, en polare från stans Harleyklubb och frågar om han vill hänga med till Lorentz efter svängen med återfallarna. Kan ju vara bra med en kompis när man ska hem till en brandman med en något annorlunda hobby för första gången. Man vill ju inte att det ska bli "den sista färden" liksom... Sven hakar på och lite senare på kvällen parkerar vi hojarna hos Lorentz och knatar upp på gårn.
Farhågorna om den sista färden kommer helt på skam då Lorentz och Marianne dukar upp med kaffe och hemgjord glass i trädgårn, och de känns som vilka polare som helst! Lorentz visar sig vara en samlare och plockar fram en samling knivblad som hans far smidit, och då handlar det inte om några moraknivar. Nä, det här är smide av högsta kvalité med etsningar och legeringar av flera metaller i många lager. Efter påtåren är det dags för tändkuleprylarna. På vägen bort till de två stora hallar som byggts för att göra plats för samlingen passerar vi ett gammalt stationshus som ju alltid är bra att ha!
Väl inne i hallarna möts vi inte bara av tändkulemotorer, nä här är mer grejer än man hinner med att registrera. Lorentz plockar fram sin första cykel, sina första skidor och pjäxor. Efter några cyklar till, ett par motorcyklar, traktorer och en handbyggd bandvagn kommer vi sen till tändkulemotorerna som var mer än tio till antalet. Vi bjuds på hisnande historier om hur saker har byggts och hur samlandet har gått till, och när vi två timmar senare fäller upp stöden och rullar iväg är vi helt fullmatade med maskinell historia som det kommer att ta ett bra tag att smälta.
Tack Lorentz och Marianne för några trevliga timmar!
Som sagt, det tog ett tag att smälta det där, och hur gör man det på bästa sätt? Jo man tar en hojtur! Onsdagstisdag igen eftersom flotten tisdagsflyter även denna vecka. Det bär av till Finnfors där hockeykulturen gör sig väl påmind. I så gott som varje liten by finns en gammal månskensrink och minner om en tid när man lärde sig knyta skridskorna innan man fått sin första cykel.
Men nog om det. Det är hålligångiskogen ikväll, så vi kan inte sitta här och sörpla för länge. Sidbergsrocken väntar och min tänkta väg dit visar sig vara uppbruten och bestå av sprängsten, så det är bara att vända och sätta full kareta åt andra hållet. Men sen har man väl inte mer bråttom än att man hinner med en paus ändå. Det här är ju inte Stockholm liksom...
Väl framme i Sidbergsliden är det bara att vänta in kontakt med nätverket, swisha inträdet och slå sig ner i gräset och avnjuta lite lokal rock'n roll.
Vissa dagar blir av nån anledning lättare att minnas än andra. 19 juli är just en sån. När jag förra året satt i en tatueringsstol i Los Angeles för att nåla in ett minne över resan kust till kust, frågade tatueraren "is this your first tattoo?" och jag sa "nä jag har en liten här på andra armen" och svängde runt så han fick se.
Han bröt ut i ett asgarv, ungefär som tomten som stämplar ok i rumpan på dockan på julafton under Kalle Anka och sa "THIS IS YOUR FIRST TATTOO!" Det var då jag förstod att jag måste göra nåt åt den, och idag är det dags.
 
Efter ett antal timmars stickande och ett par veckors läkande så.. sim sala bim!
Efter några dagars hitåditaktiviteter med marknad. loppis och besök på Skellefteås eget Woodstock "Trästock"..
..är det dags att dra ut på hoj igen. I byn Sjöbotten finns förutom hockeykulturen, ett fik och ett litet gårdsmuseum med pryttlar från förr.
När jag tittar in i det lilla museet står en man och berättar om några gamla tidningsurklipp som sitter på väggen. Han pekar på en liten kille som jublar efter att ha gjort mål i nån fotbollsturnering, och jag berättar för honom att jag har en ung släkting som är gift med en kille vars familj ska vara hemmahörande här i byn. Han frågar vad min släkting heter och när jag berättar att hon heter Hanna kan han berätta att han mycket väl känner till henne eftersom hon är gift med den lilla fotbollskillen på urklippet som är hans son... Så på några sekunder förvandlas alltså den berättande mannen från att vara just en berättande man i en liten by i Västerbotten, till att bli min släkting! Rätt så avlägset och ingift, men ändå!
Nu vet jag inte om det är svårt att få tag på en taxi i Skellefteå, men en kväll om året sjunker den procentuella möjligheten en aning. Det vet jag eftersom delar av kåren gör ett rejält procentuellt lyft i promilleskalan, och så även i år. Skulle det visa sig att du får problem att få tag på en bil nån gång i juli så kan jag ha ett finger med i spelet :-)
Det blir att sova ut ordentligt för att vara i form när det dan efter är dags för sommarens sista onsdagstisdag och samling vid stadsparken igen.
Det blir en tur till Bureå, min mormors hemort, ett par mil söder om stan.
Ja så var det med det, och det blev också min sista hojtur här uppe den här gången.
Några kvällar i ljusens sken..
..nån titt ute i skogen..
..några stunder på bryggan..
..innan det var dags att vända den där silverfisken söderut igen och ta farväl av midnattssolen.
Tack Skellefteå för denna gång!
B.
 
 

Ett Winslow I Vinslöv.

Kategori: egna avstickare

 
 
Så blev det då en andra återträff för den svenska "crossing the USA-klubben". Denna gång i Vinslöv där Stefan, Bigge och Mimmi förvandlat Bigges altan till ett Winslow, ja ni vet den där lilla staden längs route 66, i miniformat.
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, utan vi ta´t från början och då hamnar vi oftast på Emausgatan i Västerås där jag och Susanne faktiskt lyckades rätt bra att komma upp i tid och lasta på hojen.
Första etappen får gå via 56:an och södra sidan av Hjälmaren med kaffestopp å finkopp på Hjälmargårdens kaffestuga..
.. innan vi som vanligt hamnar i Askersund. Vet inte riktigt hur det går till, men hamnar du där nån gång så håll lite utkik. Chansen finns att du hittar oss där. Den här gången var det en polare till Susanne som plötsligt kände igen oss och stannade till för en pratstund.
Lunch med senap, fan jag hatar senap, och sen är det dags att gasa vidare ner till Väring utanför Skövde där Hasse och Ewonne står redo med kalla öl när vi landar på garageuppfarten. Vi hinner inte mer än sprätta dom innan det mullrar till och Peter och Susanna dyker upp bakom hörnet. Sen står det inte på förrän det börjar osa godsaker från grillen.
Så kul att ses igen, men kvällen får bli kort och lågprocentig eftersom vi ska upp i tid och gasa oss ner till Skåne och Vinslöv.
Väcks några gånger under natten av åsksmällar och piskande regn och när det lugnar ner sig fram på morronkulan drar kyrkklockorna igång kl 07.00.... MEN FÖR HELVETTE!! Kristi flygare var ju igår! Idag är det väl en vanlig fredag?! Att klockor kan gå fel kan man ju ha förståelse för ibland, men kyrkklockor! Kykvaktisen i Väringe borde kölhalas och rullas i fjädrar! Nåväl, shit happens och upp kommer vi ju.. Men regnet hänger i luften och väderapparna är så jävla osams att det bara är att lägga dom åt sidan, kika ut och lita på verkligheten istället. Verkligheten verkat dock ha en del beslutsångest som smittar av sig på oss som ska välja mellan regnställ på eller regnställ av. Eftersom det är så trist att klä sig i plastöverdrag vinner till slut regnställ av, och med hoppet som bästa vän rullar vi iväg söderut.
Hasse och Ewonne får ta täten ner till Jönköping där det blir pisspaus och gammal hederlig koll på kartan, för GPS har man ju inte på hojutflykt heller!
Nu blir det min tur att vägkaptena och efter ett bensträckarstopp och ett par timmar till så är det time för lunch i Vislanda. Efter lite kryssande hittar vi ortens pizzeria väl maskerad och inrymd i en gammal vårdcentral eller nåt och det får duga. Dessutom får vi genom fönstret lugnande besked om något otrevligt scenario skulle råka infinna sig.
Som tur är inträffar det inga katastrofer när vi pizzastinna rullar vidare i smålandsskogarna, men däremot börjar det regna. Inte mycket, men tillräckligt för att blöta tyghandskar ska kyla ner fingrarna och man ska sitta och småsvära innanför visiret. Vi kommer in i Skåne och strax söder om Osby kör vi fel, vilket vi inte förstår förrän vi nästan är inne i Kristianstad. Fan, man kanske skulle ha investerat i en GPS i alla fall? Nåväl, det har slutat regna och en halvtimme senare än beräknat är vi framme i Vinslöv där stora kramkalaset utbryter när "crossing the USA-klubben" är samlade igen, och den här gången också spetsade av Mona & Jeppe som åkt från Jylland i Danmark för att tillbringa helgen tillsammans. Så kul!!! Efter allt kramande och en liten husesyn är det hög tid att träda in i Winslow, ja eller rättare sagt Bigges altan som för helgen smyckats och dukats i allt som kan påminna om de 576 milen tvärs över USA.
Med uppsatta bilder från resan, flaggor och amerikanska servetter och t.o.m. duk i form av dollars hittar vi direkt rätt stämning medan MC-USA:s filmer får rulla på tv-skärmen i ena hörnet under middan. Det blir en kväll med många skratt och glada minnen som sen avslutas med flipperturnering, och nån måste ju vinna.. hum hum..
Lördan är till att börja med vikt för roadtripp på Österlen, så klockan på ringning och stadig frulle för att klara oss en stund. Innan vi drar kör jag och Mona en liten tattoo-show. Hon gav mig en rejäl överraskning igår när hon slet upp ärmen på tischan och avslöjade en likadan som den jag gjorde i LA.
Men nu var det roadtripp på programmet, och här bjuder Mona, Bigge och Stefan på nya överraskningar. Mona har anlänt till helgen på en nyinskaffad röd vacker Indian, och både Bigge och Stefan har bytt bort sina Intruders till förmån för två nya Ultror. Tänk vad en tripp till Amerika kan ställa till med!Men nu ger vi oss iväg bland de böljande rapsfälten där Skåne är i full färd med att klä sig i sommarskrud. Första stopp blir i Brösarp där vi smiter in på en loppis innan vi kilar över till Brösarps Gästgifveri för att spisa dagens lunch.
Bigge tipsar om den skånska landskapsrätten äggakaka och så får det bli. Elva äggakaka lyder beställningen. Passar väl på att skicka tipset vidare till de som inte provat och gärna stoppar i sig en bit fläskpannkaka när chansen ges. Ska du till Skåne och käka lunch så testa en äggakaka med rårörda lingon, gärna tillsammans med en kanna lantmjölk att dricka.
Nu är det här ingen rätt man slänger i sig på en lunchkvart, och efter en varning från vår servitris om att inte äta för fort, så blir vi sittandes en stund och bestämmer oss därför att ta kaffet nån annanstans. Vi vill ju inte bli sittandes här istället för att avnjuta det vackra Österlen från sadeln nu när vi har chansen. Så ut igen bland rapsfälten och lummig grönska där vi tar oss vidare på små krokiga vägar ner mot Kivik där vi tittar in på Kiviks Musteri och botaniserar bland äppeldrycker av alla de slag.
 
Inte långt därifrån ligger Stenshuvud nationalpark och Kaffestugan Annorlunda. Ett fik med samma födelseår som jag, där det serveras traditionsenligt kafferep med åtta sorters kakor på buffébordet och nybryggt kaffe på kanna där allt är hembakat enligt gamla recept. Det låter ju smaskigt, men eftersom våra magar står åt alla håll p.g.av en timmes inmundigande av äggakaka med fläsk, är det ingen som orkar stoppa i sig åtta sorters kakor, så det får räcka med lite kaffe att avnjutas där ute i trädgårn.
Några mil och nån timme senare är det sen dags att fälla ner stöden och koppla av en stund innan det är dags att tända upp grillen och sätta oss till bords i Winslow igen.
Efter Stefans lager av tvåhundragrammare och en kasse gott å blandat av karré och kyckling med tillhörande röda drycker, och därtill kaffe med tillhörande bruna drycker, känns det som om livskvalitébarometern slår glädjeskutt där i Winslow i Vinslöv, och den som läst min skildring från resan och kommer ihåg hur det började, förstår när jag återigen säger tack till min fru för orden "vi gör det!" Sen slutar kvällen precis som igår med flipperturnering. Alla vill ju slå gårdagens vinnare, och det ser de ut att lyckas med. Inför femte kulan ligger jag efter fyra raskulor obotligt sist. But it ain*t over until the fat lady sings, och med ett rejält flyt på sista kulan och över 400.000 points kan jag kamma hem förstaplatsen igen!
Söndag morgon, och här i Vinslöv hörs inga kyrkklockor minsann! Däremot hörs diffusa ljud och mumlande röster som får sin förklaring när jag yrvaket kikar ut genom det lilla fönstret i gästrummet nere i källaren där jag och Sus härbärgerats. Det är Bigge som är ute och torrbryter lite på Monas Indian i morgonsolen. Ja det är ju inte varje dag man får möjlighet att testa att grensla en sån ju!
Efter frukost är det bara att packa ihop och lasta innan det ska kramas igen. Inget kalas den här gången när det handlar om att bryta upp, men det måste ju göras. Det blir kram och "på gensyn"och sen rullar Mona och Jeppe mot Danmark igen.
En stund senare är det dags för oss andra ickeskåningar att sätta kurs norrut mot vardag och plikter igen.Men som alltid när man sitter på hojen och solen skiner, så är det inte bara en fråga om transport. Det är bara att välja bort allt vad motorvägar och sånt skit heter, och kryssa sig fram genom skogar, byar, öppna landskap och igenväxta landskap och njuta av färden. Påfyllning i tanken hos Oljeshejkerna Johnsson i Vislanda..
..och vidare norrut tills vi stannar till för käk på Suzis Café i Nya Hjälmseryd mitt i det djupaste Småland. I rätt tvär kontrast mot Åsa-Nisses småländska landsbygd har vi här ett kul ställe genomsyrat av amerikanskt femtiotal där vi avnjuter våra hamburgare (vad annars?) innbäddade i läckert femtiotal.
 
Efter ytterligare nån timme lämnar vi Åsa-Nisseland och närmare oss Väring där Peter och Susanna viker av till sitt och vi sitter av hos Hasse och Ewonne. För dom tar vår Skåne-utflykt slut här och det är bara att efter en god natts sömn sätta sig i bilen och dra till jobbet. Jag och Sus får dra oss en stund till innan vi tar vår sista etapp upp till Västerås och Ekerö. Men hur var det nu?... Solen skiner, landskapet ligger där välkomnande och inbjudande. Vi lyckas på nåt konstigt sätt missa Askersund, men va gör det!? Då fick vi ju se nåt annat istället. Sverige är fantastiskt!
 
B.
 
 
 
 

Hemma I Guldstan.

Kategori: egna avstickare

 Varför ölet fått namnet Norrlands Guld vet jag inte. Däremot vet jag att den 10 december 1924 hittade man tre mil nordväst om Skellefteå guld på hemmanet Bjurliden. Ett feltryck på en karta gjorde att gruvan fick namnet Boliden som väl de flesta är någorlunda bekanta med. Ur det där hålet hann man plocka upp 128 ton guld innan gruvan las ner. Företaget Boliden gräver dock för fullt i det mineralrika Skelleftefältet och levererar malm till smältverket Rönnskär i Skelleftehamn där man så sent som 2017 utvann 13109 kg guld. Så därför går också Skellefteå ibland under namnet Guldstan, eller schtaan som man säger själva.
Trettiotvå år efter det där fyndet i Bjurliden dök det upp en helt annan guldklimp. I alla fall tyckte min morsa och farsa det när jag för första gången fick se dagens ljus på Skellefteå BB. Tio år senare (1966) bar det iväg därifrån när farsan skulle leta guld söderut i Söderhamn och -79 tyckte jag mig se regnbågen gå ner i huvudstaden och stack dit. Men banden upp till guldstan i norr har alltid vart starka och att jag har möjlighet att några veckor om året få komma hit och hoja runt över de ädla fyndigheterna, det är guld för mig.
Därför packade jag även den gångna sommaren som vanligt min lilla tradare och styrde kosan mot norr.
Visst tar det på lite att tröska de åttio milen upp, men efter att man fått undan det nästan meterhöga gräset, fått ut möblerna på bron och sjösatt bryggan... Då är det bara att beskåda härligheten och utbrista i det gamla mantrat.. "egen härd är guld värd".
Men sen gäller det att inte vila på lagrarna! Vägnätet här är som ett sönderrivet spindelnät med lagad asfalt som går härs och tvärs mellan byarna, så det är bara att köra en snabbtvätt av hojen och ge sig ut på kryssning mellan tjälskotten.
Närå, så farligt är det inte. Många gånger är det nästan värre med potthålen här nere. Härom dan höll jag förresten på att försvinna i ett sånt på väg till jobbet. Nog för att jag har liten bil men ändå liksom... Man skulle fan kunna tro att Boliden fått korn på guld och börjat hacka här nere nu också. Men som sagt, nog om det. Efter att ha sköljt av Fetis med egenhämtat älvsvatten är det dags att ut å köra.
Börjar med att åka bort till Bonnstan (uttalas bonnstann) och morsa på dom riktiga oldboysen. Bonnstan har funnits sen 1600-talet och byggdes ursprungligen för att bönderna behövde nånstans att bo när de skulle till kyrkan. Det rådde kyrkplikt och bröt man mot den fick man böta. Här tillbringades m.a.o. en hel del tid, och förutom att funka som husrum vid kyrkobesöken hade man en massa annat latjolajbans för sig här.  Man vet att av socknens femtio krogar fanns fem i Bonnstan. Till och med länsman drev en lönnkrog här. År 1721 kom en kunglig förordning mot öl- och brännvinsförsäljning men det sket man i, och ända in på 1900-talet hade man speciella poliser i kyrkstaden.
En annan kul sysselsättning som flitigt praktiserades var "nattfrieriet" Ett gäng ynglingar knackade på fönstret där man visste att det bodde tjejer. När man fått kontakt med chicksen läste man en friarramsa som om man var riktigt duktig, kunde få brudarna att släppa in en för att prata. Man skulle ”snacka in sig" och  tjejerna fick inte visa sig alltför angelägna. Skötte man nu tugget fanns chansen att bli insläppt och efter att ha fikat och skött snacket fanns chansen få ligga i samma säng. Men det var ytterst anständigt. Finbyxorna skulle behållas på och bruttan behöll snörliv och klänning när man kröp in under fårskinnsfällen tillsammans. Nu var det kanske inte alltid man höll sig till reglerna. En grabb som varit ute på nattfrieri började se alltmer bekymrad ut och till slut frågade hans morsa
–Men pajk, höre jer he? Dö ha väl eint dreppe nan?
– Naa! svarade pojken med en djup suck. –Tjwert åm!
Jo du, så gick det till när farfar var ung. :-) Men nu var det inte det vi skulle prata om. På måndagskvällar är det samling i Bonnstan för knuttar med livserfarenhet och en och annan mil instoppad på kontot, och även om medelåldern hela tiden späds ut när ynglingar som jag fyller på bakifrån, så är fortfarande maskinparken något av ett rullande museum. Triumph, BSA, Royal Enfield, Rex, Norton, Silverpilar mm. Listan kan göras lång.
 
18.30 fylls måndagskvällarna i Bonnstan av blårök och tvåtaktsknatter när dom här godsakerna rullar iväg samtidigt som hurtbulliga Friskis&Svettis-jympare studsar omkring
på en gräsplätt precis intill.
Med pottor och googles på tar de äldre maskinerna täten medans nymodigheter som Fetis och jag får hålla oss lite längre bak i ledet där vi rullar ut i den Västerbottniska landsbygden.
Tisdagskvällarna följer samma mönster. Vi byter bara plats till Stadsparken där hojkungen Affe samlar sin armé av Skellefteås hojåkare. En inte helt lätt kille att få fast på bild inser jag nu när jag söker igenom sommarens fångst. Men till sist hittade jag honom, fångad i flykten uppflugen på en mjölkpall i Boviken.
Tisdagsträffen firade sitt 20-årsjubileum den gångna säsongen och jag vågar nog påstå att det är den enskilt största orsaken till den rika hojkultur som råder i stan. En samlingspunkt för alla typer av hojar och människor, och som också genererar intäkter till föreningsliv och små idrottsklubbar mm. runt om i länet. Dessutom har det ju fört det goda med sig att vi den kommande säsongen kan fira 10-årsjubileum med vårt eget åkeri här på Ekerö! Men nog snackat, nu far vi!
Efter en rivstart med hojåkning är det sen skönt att som Mandelmanns ta i igen sig
ett par dar hemma på gårn.
 
 Kvällarna är ju som ni vet ganska långa här uppe, ja faktiskt så tar dom ju den här tiden på året aldrig slut. Och utan el och högteknoligisk underhållning får man hitta på annat. En sväng ut i skogen strax innan midnatt brukar va ett säkert kort för ett möte med skogens konung.
Annars dyker det upp en hel del musikevenemang här också. Man kan bara åka rakt ut i skogen så hittar man nåt. Sidbergsrocken är kanske inte en tillställning som får stora rubriker men desto mysigare för de som hittar dit, vilket vi gjorde, with a little help from our friends. :-)
Trästocksfestivalen är en kanonfestival som återkommer varje år där jag har lyckats finna några guldkorn. För några år sen hittade jag ett då okänt band som fångade mig en hel konsert.
First Aid Kit hette dom, och det vet vi ju hur det gick sen..
I somras ramlade jag också på lite sådär apropå, ett par guldkantade musikupplevelser på Trästock. Heavy Tiger var en riktigt röjig tjejtrio som förutom det, dessutom var klädda i guld och riktigt jävla bra.
En annan trevlig överraskning var Julia Frej som också för mig helt okänd, stod där på en av scenerna och fick mig att stå kvar till sista tonen klingat ut.
Men sommarens första pris och överst på guldpallen för ögonblick att minnas går till Miss Li! Förutom att bjuda på ett gig i toppklass på den numera kända flotten i Skellefteälven lyckades (eller misslyckades) hon klättra upp på ett piano och ramla i älven.
Inför ca 12-13000 gapande fågelholkar och en lätt panikslagen orkester försvann fröken Li i den strömmande svarta älven och för några sekunder stod tiden stilla... Men så dök hon upp igen, fick hjälp att ta sig upp och hämta andan innan hon greppade gitarristens mick (hennas egen följde ju med i plurret) och fortsatte låten där hon va innan dyket. Vilken kvinna!
Men med det avslutar vi Mandelmannsnacket och de musikaliska guldstunderna och återvänder till hojåkandet igen. Förutom tisdagsträff och återfallsknuttar så finns också Skellefteå Harley Club att tuffa runt med i Västerbottens vägnät, ja förresten räcker inte det till och det kan bli en sväng uppåt Norrbotten ibland också. Uppe i Piteå och Badhusparken är det träff för allehanda finplåt av äldre modell en gång i veckan, så dit kan det bli en sväng ibland.
Eller varför inte ta en 12-milatripp för en lunch och promenad
runt den skummande Mårdseleforsen..
Eller ut till havsbandet och Bjuröklubb? Var har jag hört det namnet förut tänker du..
Och då kan jag meddela att du är så pass gammal att du vet att det fanns ett liv före internet och sociala medier, där radion hade en självklar plats i köket och allas öron, och varifrån man kunde höra sjörapporten ljuda som poesi från P1 ut i etern.
Bjuröklubb, Almagrundet, Holmögadd, Arholma, Landsort.. vackert liksom.
Ja, så här ser det ut. Guldstunderna avlöser varandra medan dagarna och veckorna går till det oåterkalleliga slutet kommer, och det enda som återstår är att parkera Fetis i kärran och tröska de åttio milen ner till 08-land igen.
B.
 
Ett litet extranummer för den som orkar..