åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

The American Dream. Del 3.

Kategori: egna avstickare

 
Dag 13.
Tisdag morgon, solen är uppe och idag får vi stövla ner till hästarna för en kort ridtur innan frukost. Vårt motell saknar frulle så vi rullar över till IHOP Restaurant för en rejäl dos av amerikanska pannkakor. Nu betyder ju inte det att man behöver avstå från äggröran, baconet och allt det andra... nä det smaskar man ju i sig i ett nafs innan pankisarna bärs in och lönnsirapen ringlas på med full choke liksom.
En kanna java på det och vi är redo att lämna Texas.
 
När vi nu lämnar El Paso byter vi alltså även delstat och rullar vidare in i New Mexico.
Westernfeelingen vi fått på vår färd genom Texas snäppas upp ytterligare ett par pinnhål nu när vi kommit in i New Mexico. Istället för den trehundrasextiogradiga platta horisonten tornar bergen upp där framme, och ger en mer dramatisk touch åt det hela.
 
Vi stannar till för tankning i den lilla stan Columbus, känd för att för 101 år sen ha blivit attackerad av den mexikanska banditen Pancho Villa. Strax före gryningen den 9 mars 1916 väcks den amerikanska garnisonen som är placerad i stan av gevärsskott och vilda tjut.
"Viva Mexico! Viva Villa! Muerte a los americanos!" Med det skrev Villa in sig i historien som en av få som gått till attack mot jänkarna på deras eget territorium. Vi får väl se om vildhjärnan i Nordkorea möjligtvis blir näste att slå till.
 
Nåväl, med fyllda tankar och en och annan glass innanför västarna fräser vi vidare, och trekvart senare tar vi nästa paus i Hachita. Om vi besökt ett antal "hålor" de senaste dagarna så tar nog ändå Hachita priset som resans håla. Här trängs ca femtio pers om utrymmet innanför stadsgränsen. Vi stannar till vid Hachita Liquor Saloon
som för dagen inte tillhandahåller några förfriskningar.
 
Nej här verkar det inte gjorts några beställningar på länge. Kikar in i en glipa i de igenbommade fönstren och det ser ut som att man en vacker dag bara tömde glasen och låste för gott. Eftersom det är lite av en ren westerndag idag måste jag bara nämna att här på Hachita Liquor Saloon kan mycket väl William E Walters alias Bronco Bill suttit och smuttat på en whiskey, då han 1917 efter att ha släppts från ett livstidsstraff, slog sig ner just här i Hachita.
 
Samma ställe före ombyggnad 1978.
 
Likadant är det med den lilla snabbmatvagnen som verkar ha sålt sin sista taco, och bensinpumpen lär man få krama ur ordentligt om man ska få ut nån droppe.
 
Det är som att öknen sakta men säkert håller på att käka upp resterna av byn och förvandla den till ännu en spökstad, här i vad som kommit att kallas "Ghosts Of The Southline".
 
The El Paso & Southwestern Railway las ner 1961 och har sen lämnat ett pärlband av spökstäder efter sig här längs den mexikanska gränsen.
Men även om det är spännande att gå här och rota så måste vi lämna vi också.
Vi har fler intressanta prylar att bocka av på dagens lista innan solen går ner.
 
En timme senare passerar vi delstatsgränsen till Arizona, och med en kvart till i sadeln är vi framme vid Skeleton Canyon och minnesmärket över Geronimos kapitulation den 4 september 1886. Det här hör väl kanske inte till de allra ljusaste ögonblicken i amerikansk historia
och behandlingen av nordamerikas urbefolkning har ju än idag mycket att önska.
Men att besöka den här platsen och veta att vi rider på samma mark som Geronimo, om än nu asfalterad, gör att man fylls av en viss vördnad.
 
Men efter att ha ägnat den gamle indianhövdingen lite eftertänksamhet behöver vi återigen kliva upp på järnhästarna och ge oss av.
 
Att det är elva mil kvar till nästa äventyr är inget som gör ont där vi mullrar fram under Arizonas heta sol. Man får släppa gasrullen och nypa sig i armen ibland för att fatta att det är på riktigt. Livet är här och nu, och det är bara att njuta!
Vi vet ju alla att tiden går fort när man har roligt, och det står inte på
förrän vi är framme vid nästa sevärdhet.
Vi når Lowell, Bisbee och glider uppför Erie Street. Lowell hör på sätt och vis också till alla "ghost towns" som kom av att gruvnäringen las ner, med den skillnaden att här har en handfull människor lagt ner själ och hjärta i att bevara en blomstrande fyrtio och femtiotalsmiljö. Och femtiotalist som jag är, så får jag nu ståpäls när vi sakta mullrar uppför Erie Street. Fan, man tror inte det är sant! Jag som kan bli tårögd av att titta på en skrotbil!
Min barndoms ungdomsgård var ett gäng mackar intill Skellefteås södra infart där jag och kompisarna sprang omkring och frågade efter klistermärken och sneglade efter oåtkomliga pinupptidningar på tidningshyllorna. Och ville det sig riktigt, kunde det bli en sväng i bästa kompisens farsas Volvo Viking där man beundrande fick följa gubbens hanterande av backelitratten och kryssande mellan alla låga och höga växlar på den brummande Vikingen.
Det är där nånstans i de känslorna jag hamnar när vi parkerar hojarna och går en promenad
på denna nostalgins aveny.
 
 
När man sen upptäcker att dörren faktiskt är öppen, går det bara inte att motstå
en provsittning i  den gamla Chevalastarn.
 
Att få knalla upp och nerför Erie Street här i Lowell var nästan värt hela resan! Det här blir svårt att toppa på en dagstur, men det kommer vi faktiskt att göra. Vi har en halvtimmes ritt kvar på dagens etapp innan vi liksom vrider oss tillbaka in i westerntemat igen
och rider in i stan som är målet för dagen, Tombstone!
Wyatt Earp, Doc Holiday, Br Clanton, revolverstriden vid O.K. Corral..
Vi är i fucking Tombstone! Det är nästan lite svårt att ta in medan vi promenerar nerför trätrottoaren på East Allen Street.
 
Vi kikar in på The Bird Case Theater där inte mindre än 26 personer ska ha dött och, det vilda livet smyckat stället med över 140 kulhål i väggar och tak. Nu finns inte längre någon marknad för hästar, men stan har som de allra flesta städer vi besökt hitills, sin egen Harleybutik. Butiken är inte så stor men tillräckligt stor för att de kunnat baxa in en riktigt läcker
Heritage Springer Classic bland t-shirtsen.
 
 Efter inköp av den obligatoriska tishan spatserar vi ut på Erie Street och tar ett varv till. Kikar in på Big Nose Kate's Saloon för lite förfriskningar där några passar på att styla framför kameran.
 
En liten bit från city ligger The Boothill Graveyard och jag kan med hundraprocentig säkerhet lova att här ligger en stor del av stans våldsamma och syndiga historia begraven. Från O.K. Corralskjutningen October 26, 1881 hittar man här bröderna McLaury och Billy Clanton. Tågrånare som 3-fingered Jack Dunlap, folk som mördats av en eller annan anledning, bordellmamman Dutch Annie och ca 250 st till med mer eller mindre våldsamma dödsorsaker. Namnet Boothill Graveyard har den fått av den enkla anledningen att så många
av de som har sin sista vila här, dog med stövlerna på.
 
 
 
Men för oss är det efter en lång dag, dags för stövlarna av. Så vi sitter upp och rullar bort till Tombstone Grand Hotel där vi ska tillbringa den här dagens sista vila. Avslutar dagen med en sittning runt lägerelden och firar med cigarr och wirre att Bigge fått besked att han blivit farfar.
 
 
 
 
Ett litet bonusklipp med en av många filmatiseringar av revolerstriden vid O.K. Corral.
 
 
Dag 14.
Vaknar upp till ännu en dag med blå himmel och stekande sol, och idag är det glesare i programmet så fokus blir på hojåkning.
 
Att fokusera på den typen av sysselsättning en tidig dag i maj i Arizona skulle man ju lätt kunna tänka sig att göra oftare, om man säger så. Med stigande temperatur och humöret på topp lämnar vi Tombstone och alla skjutglada banditer och sheriffer bakom oss.
Om det varit mycket rakt fram tidigare så byts det ut nu mot ett rejält storslalomåk mellan jättekaktusar, uttorkade flodfåror och raviner. Asfalten ligger slät och fin och slingrar sig fram som den värsta skallerorm genom ökenlandskapet.
 
Omslutna av den miljön är det svårt att skaka av sig den vilda västernfeelingen från igår, och inte mig emot. Är man uppfödd på Bonanza och High Chaparall passar det slitna uttrycket "som fisken i vattnet" som fisken i vattnet skulle man kunna säga.
Dagens första stopp gör vi vid den gamla romersk-katolska kyrkan Mission San Xavier del Bac som ska ha grundats av en jesuitpräst 1692. Den förstördes av Apacherna 1770 men byggdes upp igen i slutet av 1700 talet och anses med det vara den äldsta byggnaden i Tucson i Europeisk stil. När man står utanför och beskådar den skinande vita byggnaden ser den lite ut som en stor gnistrande sockertopp, och kontrasten mot det karga ökenlandskapet är knivskarp.
 
När vi sen kliver in i den anddäktiga miljön blir det också en skarp kontrast mot det vilda liv vi bekantat oss med de sista dagarna. Kyrkan är fylld av utsmyckningar av olika slag. Målningar, fresker, träsniderier och statyer trängs om utrymmet där vi tassar tyst och beskådar konstverken.
 
Men efter en stund i tystnadens tecken och några har hunnit be en bön eller två, känns det skönt att få dra igång lite vilt muller från järnhästarna igen.
 
Temperaturen stiger och närmar sig 40-strecket när vi ångar vidare in i kaktusriket. Slingringsfaktorn ökar och landskapet böljar upp för kullar och ner i svackor på den nyasfalterade vägen där den ringlar sig fram som en svart orm
mellan de 3-5 metershöga kaktusarna.
Att köra hoj här är som en dröm, och som tur är så är det inte dags att vakna än på ett tag. Däremot är det efter en stund time för en paus till då vi stannar till vid Tucson Mountain Park för en promenad bland jättekaktusarna.
De här jättarna kan nå en höjd av upp till femton meter och det finns exemplar som uppskattas vara över 200 år gamla. Där de står i all sin ståtlighet lockas man så klart att blicka uppåt mot topparna, men jag försöker ändå att ha lite koll på var jag sätter fötterna. Det ska faktiskt finnas sex olika arter av skallerorm huserande i parken.
En stund senare tar vi en lunch bland några äkta Arizona cowboys med sporrar och hela kitet. Där vi sitter och pustar ut på restaurangen får vi också ett kvitto på att det finns mer än skallerorm som biter i Arizona.
Ansiktsfärgen på vissa vittnar om att solen biter rätt rejält den med.
Resten av eftermiddan ägnar vi åt njutning och svettning på vår väg upp mot Buckeye, en liten stad ca 6 mil väster om Phoenix som är dagens mål. En liten pulshöjare råkar vi ut för när det i ögonvrån plötsligt dyker upp tre rätt stressade hästar precis intill vägen. De har hamnat på fel sida om ett stängsel och har ingen reträttväg när vi dånar förbi. Men allt går vägen och vi kan passera utan direktkontakt mellan häst och järnhäst. Väl framme i Buckeye avslutar vi dagen med efterlängtat poolhäng, kall bira och burgare.
 
 
 
Dag 15.
Vaknar upp till ett smattrande kallt regn som sköljer över fönstret som knappt gåt att se ut genom på grund av ovädret utanför... Nä, skoja bara! :-) Sanningen är precis som i Ledins gamla sommardänga. "Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på flera dar."
Vi ska ut under klarblå himmel, och precis som igår, med en temperatur runt 40 celsius. Från att ha rest västerut hela resan, går det nu norrut. Till en början är landskapet sig likt från igår med öken och kantat av segourakaktusar. Men fram på dagen når vi bergen och innan dagen är slut har jag gjort min bästa hojtur ever. Vi gör ett kort stopp där Palle förklarar vart vi ska och att vi om vi vill kan åka själva. Så vi vinkar hejdå til Palle och drar iväg.
 Det glesas ut i kaktusleden och de byts så småningom ut mot en hel del skog.
Inte så konstigt då vi snart når Prescott National Forest, och vårt första stopp blir just i stan Prescott där vi tar en promenad längs Whiskey Row. Runt 1870 var det här stans vildaste gata, kantad av salooner och spelhålor. Vildast idag är Jeppe och Henrik som släcker törsten med en öl och gör skäl för den gamla Tuborgreklamen "Hver Gang!" De något mindre vildsinta nöjer sig med en glass i skuggan under en markis.
Vi är uppe på ca 1600 meters höjd och utsikten när vi fortsätter är ibland makalös! Det är här uppe i bergen som jag når den där high score i hojutflykt. En nåt så jävulskt skön väg med kurvor precis så lagom tvära att man bara kan smeka sig igenom både dom och de varma solstrålarna som omsluter oss där vi svävar fram i sadeln på den mullrande Ultran. Lägg till den bedövande utsikten över ett i sol badande Arizona och that's it! High score! Lyckan är fullständig och vi blir tvungna att stanna och fira med en kyss!
Ja, en liten gruppbild hann vi med också innan vi susade vidare.
Nu behövde vi inte susa särskilt länge innan vi susade in i nästa upplevelse vid namn Jerome, en gång känd som "the wickedest town in the west". Nu mer känt som den vertikalaste stan i Amerika och även som den största spökstan på samma kontinent. Här låg en gång den största koppargruvan i Arizona men nu är det ett mecca för runt 450 konstnärer, musiker, författare och annat löst folk som gör stan till vad den är idag. Turister vallfärdar hit, och jag förstår dom. Jag lyckas på den halvtimme vi spenderar där, kära ner mig fullständigt i stan, men tyvärr har vi inte mer tid att spendera så det får bli en kort kärlekshistoria innan det är dags att dra vidare.
Idag har vi tätt mellan sevärdheterna och innan vi hunnit peta i sexan är vi framme i Sedona, den röda staden, där det är dags för lunch. Här är klipporna lika röda som på min affisch som liksom var själva startskottet för allt det här när Susanne tryckte på avtryckarn, och det är bara att lapa i sig av både lunch och omgivning. Apropå avtryckare så får man vara lite försiktig
när man knallar runt i stan.
Sedona gick förr även under namnet "Arizonas Little Hollywood" då skådisar som John Wayne och Errol Flynn gjorde karriär här under västern-eran.Men nu har vi inte tid att fördjupa oss mer i det utan det är bara att äta upp och köra vidare..
..genom skogen i Slide Rock State Park och vidare upp mot Flaggstaff för att där ta vänster in på klassisk asfalt. De sista fem milen idag går på Route 66 fram till Williams som är målet för dagen. Det blir ett par timmar på hotellet för att krypa ur hojkostymen och i nåt mer loose. Ja åsså parkeringsölen förstås innan vi ska ner på byn för en liten buffé och lite underhållning. Route 66 går rakt genom stan och att den är präglad av det blir dagens understatement.
Det är livat och glatt med folkliv på utehaken längs gatan och när vi passerar ett ställe med trubadur som öser på med nån gammal Creedencedänga, rycker jag en tamburin och Hasse ett par maracas och öser loss på samma sätt som där borta i New Orleans innan vi knatar vidare mot Branding Iron Restaurant och vår buffé.
På vägen in träffar Susanne en ståtlig sheriff och ber mig ta en bild. När hon får nåt fuktigt i blicken och en avslöjande rodnad sprider sig i ansiktet förstår jag att det är dags att avsluta fotosessionen illa kvickt. Så jag spänner ögonen i kobojsarn, och för att understryka allvaret ger jag en lätt nick bort mot mina Marlboro Men som sitter vid vårt bord en bit bort. Sheriffen blir liksom stel av skräck och jag tar ett fast grepp om min dam och går med bestämda steg bort till vårt bord där vi tillsammans med resten av sällskapet kan avnjuta vår buffé medan mörkret faller över Route 66 och Williams.
 
En Creedencedänga och en Hi Score motorcykel ride.
 
En liten bonustur i bergen.
 
 
Dag 16.
När jag kommer utkånkande med våra väskor till följebilen är det nåt som inte stämmer. Det första man brukar mötas av där är Peters och Susannas gula lysande väskor (ja dom är lite mer morronpigga än oss) och nu står dom inte där. Det gör inga andra väskor heller för den delen. Nä, det är ganska liten aktivitet här skulle man kunna säga.
Med flackande blick irrar jag runt och försöker hitta en förklaring då jag möter några danska vänner som med ett litet snett leende undrar "Vo skä do me dine kofätä?" Vilket fritt översatt betyder "Godmorgon min svenske vän vart ska du med dom där? Du vet väl att vi ska tillbringa en natt till här i Williams". Jaha, så det blir att svära över den halvtimmes extra stund man kunde fått under täcket istället för att packa väskorna, kånka tillbaka dom och meddela Suss att vi kan sprida ut oss på rummet igen. Ja ja... den lilla fadäsen kommer snart i skuggan av dagens upplevelse. Vi ska nämligen sätta oss på hojarna och ta en liten dagsutflykt till Grand Canyon. Eftersom ingen följebil behövs så åker Dorte med Palle och kan rikta kameran bakåt, och då gäller det ju att hålla sig framme. :-)
En och en halv timme senare betalar vi snällt avgiften för att få rulla in i världsarvet Grand National Park. Att stå här på kanten till det här underverket, skapat under miljarder av år och låta ögonen göra sin egen resa över det otroliga landskapet är magiskt!
Det går liksom inte att beskriva. Det blir naturligtvis en del fotande, men inga bilder kan riktigt förmedla det otroligt storslagna intryck man får där man står på kanten med Coloradofloden som slingrar sig fram ca 2000 meter ner.
En liten historisk episod som kan vara värd att nämna är att spanjorerna år 1540 gjorde ett försök att hitta en av de sju mytomspunna städer av guld som troddes finnas här, men hittade inget. Så för den som vill ge sig ut på ett riktigt Indiana Jones-äventyr kanske det här kan va nåt! Vi skiter i guldet och ger oss istället iväg på en tur i gröna skogar på en lokal slinga i parken där det dyker upp helt nya faror enligt skyltningen.
Det blir dags för lunch och vi tar oss ner till ett intilliggande centrum med diverse matställen innan vi fortsätter några km till Grand Canyon National Park Airport. Det har blivit dags för de av oss som valt att ta en helikoptertur över the canyon att göra sin uppstigning. Jag och Susanne valde att skippa den och lägga pengarna på en annan grej, men det tar vi om ett par dar.
Men lite avundsjuk blir man så klart när polarna kliver in i choppern...
Men nu lägger vi inte mer tid på det utan drar tillbaka till Williams, svidar om och tar en walk nerför Route 66 och kollar in några schyssta väggmålningar, handlar en och annan souvenir, stoppar nåt gott i magen och häller nåt kallt i strupen.
Avslutar dagen med att konstatera att Bigges hemstad Vinslöv har en dubbelgångare här längs Route 66. Tänk vad mycket det finns att lära här i världen.
 
 
 
To be continued... 
 

The American Dream. Del 2.

Kategori: egna avstickare

 
Dag 8.
Visst var det skönt med en vilodag och att få hinna uppleva New Orleans en dag extra, men nu är man taggad att komma ut på vägen igen. Ca fyrtio mil ska avverkas under Lousianas heta sol, och appropå heta så är nu styret inställt mot Avery Island och McIlhenny Company.
För en eller annan gourmé kanske det ringer en klocka? Här startades 1868 produktionen av vad jag skulle säga nu är ett av världens allra starkaste varumärken. Med betoning på starkaste, så får du en riktigt bra ledtråd. Skulle nog våga påstå att vi alla nån gång haft en liten flaska stående bland kryddorna, och då antar jag att alla har förstått att det är... Äh! Vi lämnar det tills vidare och gör några mil till så får ni fundera en stund. :-)
Det är lite morgondisigt när vi lämnar New Orleans men det är strax borta och temperaturen är snart uppe runt trettiostrecket. Country och classic rockkanalerna ser snabbt till att man kommer in i den där euroforiska stämningen man får när man inser att man sitter på en Harley, på väg att korsa kontinenten den kommer från.
 Nåt man slås av när man kommit ut en bit på den amerikanska vischan är amerikanarnas obefintliga behov av att pynta sina tomter. Ett hus, en gräsmatta och that's it. Inte ett staket, ingen häck och knappt en blomma. Att det råder en del fattigdom blir också rätt tydligt då många hus är mer av skjulkaraktär och riskerar blåsa bort vid nästa oväder.
Milen rullar på och snart har vi gjort ett par timmar och det är dags att sträcka på benen, sörpla lite Gatorade och ta ett par bilder innan vi sitter upp igen för sista biten bort till Avery Island.
Ja hur var det nu? Avery Island, McIlhenny Co... Ett av världens starkaste varumärken..
Har ni kläckt det än? Nu svänger vi in.
Tabasco! Just det, Tabasco är det så klart! Finns det nån som inte har ägt en flaska Tabasco? Nä tänkte väl det! Och vad jag vet nu som jag inte visste förut, är att den flaskan skeppades iväg just härifrån innan den till slut hittade hem till dig. 1868 kände sig Edmund McIlhenny klar att börja kränga sin sås till allmänheten, beställde ett par tusen parfymflaskor från ett glasbruk i New Orleans och satte igång. Idag, fem generationer senare så är det fortfarande samma familjeföretag som står för produktionen av all världens Tabasco, och som sker här på samma ställe som då för 150 år sen. Så nu parkerar vi hojarna och tar en rundtur i fabriken och museet tillsammans med ett par skolklasser och andra besökare.
Kul och intressant att knata runt och kika på hur det går till, morsa på personal
och provsmaka i fabriksbutiken.
   
Och medan vi gör det tar Palle och Dorte, vår eminente Road Captain och följebilschaufför och fotograf en välförtjänt paus i trähammocken utanför.
Nöjda över nya kunskaper och packväskorna fyllda av Tabasco lämnar vi Avery Island och tuggar vidare. Det har hunnit gå en del timmar av dagen och det är snart dags att tugga i oss lite lunch. Synd att bryta det heta temat tycker Palle och lotsar in oss till Chili's.
Ja ni fattar, det handlar inte om Sibyllas mosbricka. Nä det här är lite tuffare liksom. Det blir några Fiery Pepper Crispers och några Honey-Chipotle Chicken Crispers som det liksom fräser till ordentligt i käften av. Pommes och grillad majskolv till och Susanne visar upp värsta skrivmaskinstajlen rrrrrrrrrrrpling rrrrrrrrrrrrpling liksom!
Nu vet jag inte om det blev lite väl mycket provsmakning borta på Avery Island eller om det var Honey-Chipotlen som var i fräsigaste laget, men när vi lämnar lunch-haket och är på väg att starta upp känner jag att det här kommer inte att funka. Åker jag iväg nu skiter jag på mig.
"Du får hålla dig" säger Susanne. "Inte möjligt, då får du stoppa upp öronpropparna i näsan resten av dan" fräser jag medan jag lägger benen på ryggen och accelererar allt vad jag har tillbaka in på restaurangen och toaletten. Det är som att en reinkarnerad Susanne Lanefelt hänger på ryggen och tjuter "kniiiip stjärten!" rakt i örat, och det gör jag jävlart medan jag kämpar med hängslen och svångrem för att undvika en total impregnering av de kevlarförstärkta mc-jeansen! Lyckas med en tiondels sekund tillgodo få ner brallorna och rikta utblåset mot den rostfria stolen innan det brakar loss, och fem minuter senare möts jag av 30 blandade leenden när jag återvänder till hojen och alla de andra. "Vad sa du till dom?" frågar jag genom headsetet när vi rullar iväg. "Inget" svarar hon med en aningen lurig ton i rösten medan vi rullar ut i den amerikanska södern igen.
Som tur är kommer det inget efterskalv efter lunchen under resten av dagens etapp som går till Lake Charles för övernattning. Vi passerar några mindre samhällen där vi färdas ute på Lousianas landsbygd och många av de bostäder vi passerar skvallrar igen om att det inte alltid är så fett här ute på vischan.
Det blir ett kort tankstopp där vi får söka oss till den lilla skugga som finns innan vi sen når Lake Charles och får slå oss ner med den obligatoriska parkeringsbuddisen.
En skön dusch senare tar vi oss till kvarterets bästa mexicohak (varför fega?) där Stefan blir utnämnd till hedersgäst och får bära restaurangens hedershatt under hela middan.
Mätta och belåtna släntrar vi hem och avslutar kvällen med ett litet balkongparty medan några andra kör lite hojvård på parkeringen nedanför.
 
 
 Dag 9.
När vi på morgonen lämnar Lake Charles bryter solen igenom molntäcket lite grann. Men när vi lite senare också byter Lousiana mot Texas så stängs gardinen där uppe och det blir en dag i disets tecken, eller ska vi säga disets täcken kanske :-)
Vi stannar till en stund vid delstatsgränsen där vi får ett snyggt välkomnande och lite förhållningsorder för vårt besök här i den näst största av de femtio delstaterna.
En bit in i Texas kommer jag på mig själv med att sitta och fundera på lite existentiella prylar. Är jorden platt eller rund? Äh... jag får väl lita på vad jag lärde mig i skolan antar jag. Men när man spanar ut över de enorma slätterna med horisonten låååångt där borta ligger det nära till hands att tro att vi bor på en pannkaka.
Milen tuggar på i pannkakslandskapet och oljepumparna står som stora stålfåglar med näbbarna jobbande upp och ner som såna där pickande fåglar man kunde hitta i hobbexkatalogen
när man var liten.
Efter ett tag viker vi ner söderut mot kusten istället för att fortsätta på motorvägsmyllret mot Houston. Ju närmare vi kommer havet, ju mer tilltar diset. Värmen är det dock inget fel på och man känner sig lite som en ångkokt potatis där man skär sig fram genom diset.
Så småningom kommer vi fram till Bolivar Peninsula där vi ska på en färja över till Galveston
där det vankas lunch.
Färjan tar cirkus en halvtimme och med lite tur ska vi kunna få korn på en och annan delfin. Tyvärr lyser de med sin frånvaro och vi får nöja oss med lite havsluft och ett gäng pelikaner, vilket ju inte är fy skam det heller så här en fredagseftermiddag i slutet av april!
Vi rullar av färjan och strax rullar vi in på en parkering med tillhörande köpcentrum, eller om det är tvärtom. Spelar mindre roll och snabbmatshak finns det flera att välja mellan, och idag faller valet på King Sizemackor på Schlotsky's.
Efter lunchen hinner vi med en promenad nere på stranden där vi än en gång ser till att personifiera uttrycket "swedes" när vi utan att blinka passerar en skylt som väldigt tydligt uttrycker vad vi inte bör göra. Men whattheheck som man säger... det står ju på främmande språk, och förresten så verkar det finnas "swedes" bland jänkarna också, då det trots det disiga vädret (och skylten) finns flera stycken här nere på stranden.
Lånar ut min kamera till en av amerikanska swedesen som får hjälpa till att få oss alla innanför linsen här nere vid golfen i Galveston.
På väg tillbaka till hojarna faller ögonen på ett par chevarumpor som liksom skriker ut "ta mig, ta mig!" så det är bara att hala fram objeltivet och trycka av.
Tillbaka i sadeln igen har vi ett par timmars körning innan vi är framme vid dagsetappens slut som är Alvin, en liten stad ca fem mil söder om Houston. Blev lite struligt efter att vi fått våra plastnycklar till rummen och skulle kliva in i vår lya, när vi släpandes på våra väskor öppnar dörren och håller på att sätta mc-dojan rakt i en öppen resväska innanför dörrn. Bara att vända om och knata ner till receptionen igen för att försöka reda ut det hela. Hela hotellet var under ombyggnad och möjligtvis var det orsaken till rumsstrulet. Skit samma.. till slut ordnade det sig med nytt rum och vi kunde sent omsider släntra ner till poolen och svalka oss innan middan.
Middan förresten, den bjöd hotellet på som plåster på såren för att vi mer eller mindre fick bo på en byggarbetsplats.Tacobuffé dukades upp i det som skulle bli foajen, och det var bara att smaska i sig. Och det gjordes det med ackuratess. Det är ju fredag, och det vet väl alla hur det går till hos oss nordbor då.. tacofredag och fredagsmys! Swosch! sa det och sen var det som om den där buffén aldrig hade funnits. Så receptionen fick kasta sig på telefon, pingla 911 och snart började pizzakartongerna anlända i en strid ström. Så med det slutade även denna dag lyckligt och sextio bikers från Danmark och Sverige kunde snyggt och fint landa på sina mjuka kuddar, dra täckena över sig och låta John Blund sköta resten.
 
Idag fick jag igång filmkameran på hojen så här är tre minuter ut ur Lousiana och in i ett disigt Texas.
 
 
Dag 10.
Efter att ha haft ett par övernattningar i lite mindre städer styr vi nu mot San Antonio som är USA:s sjunde största stad med 1,4 miljoner invånare. När vi lämnar Alvin på morgonen är det fortfarande rejält disigt och ganska blåsigt. Men solen kämpar på och jobbar ihärdigt på att skära sig igenom tjockan och så småningom börjar det revas upp lite här och där i gråtäcket. Precis som igår värmer det på rätt rejält trots moln och dis och när det är dags för tankstopp börjar man få hyfsad snitts på att lokalisera glassboxen.
Vi har ca 37 mil att avverka och 15 av dom ska visa sig bli precis så där raka som dom nog bara kan bli här i de oändliga slätternas Texas. Eftersom det handlar om rakt fram och inga avtagsvägar får vi även möjlighet att om vi vill, köra fritt utan gruppen och RC. Vi bestämmer bara en uppsamlingsplats och sen är vi "on our own". Vi fem svenskhojar väljer att köra tillsammans och får turas om att dra. Det funkar bra och milen försvinner i rask takt. Kanske lite väl raskt ibland då det plötsligt dök upp nåt hårigt gupp precis i mitt spår. Ligger man nånstans mellan 70 och 80 miles (110-130 km/tim) på 400 kilo hoj kastar man sig inte åt sidan för en hårig limpa. Nä.. todånk sa det när jag körde tvärs över katten som låg där mitt på vägen. Ja, jag tror i alla fall det var en katt. Eller kanske en king size texasråtta, vem vet? Hårigt och stort som en limpa var det i alla fall, och troligtvis dött redan innan vi todånkade över den.
 
Nåt som blir tydligt när man färdas här i söderns landsbygd är hur stark religionen är. Man passerar massor av framför allt baptistkyrkor och ännu fler plakat med budskapet att abort är likställt med att släcka liv. Det där finns det ju många infallsvinklar på och dessutom många andra sätt att släcka liv med också. När vi närmar oss San Antonio kör vi igenom det lilla samhället Southerland Springs som också har sin egen baptistkyrka. Allt är lugnt och fint när vi rullar igenom, men den sjunde november brakar helvetet lös när den 26-årige Devin Kelley kliver in och skjuter ihjäl 26 personer här i kyrkan...
Jag släpper det ämnet och lämnar den debatten till jänkarna själva tror jag. Vi anländer till San Antonio vid femtiden där vi snabbt checkar in och efter en snabbdusch bussas in till centrum för att besöka The Alamo. Tidigt på morgonen den 6 mars 1836 stormades den gamla kyrkan av cirka 2400 man ur den mexikanska armén. Inne i kyrkan försvarade sig ca 200 man från den självutropade republiken Texas. Att vårt besök här nu blir speciellt för mig har att göra med att en av de där 200 som belägrat sig i kyrkan var Davy Crocket.
När jag var liten grabb fanns det en serietidning i lite annorlunda format. Prärieserier hette den och där härskade Davy Crocket.
Om det här numret från augusti -65 var inspirerat av slaget om Alamo vet jag inte, och att det en gång i verkligheten fanns en pälsjägare, folkhjälte och sedermera politiker från Tennessee vid namn Davy Crocket, hade jag ju när jag var liten grabb ingen aning om. Men nu när jag vet att herr Crocket fanns på riktigt och att han tog avsked från politiken med linen "ni kan dra åt helvette, jag drar till Texas och slåss mot mexarna!" Då blir det jäkligt speciellt att kliva in genom de gamla trädörrarna till The Alamo och känna doften av vad som hände där inne för 181 år sen.
 
Här miste den gode Mr Crocket livet. Ja jag kanske glömde säga det, men av de tvåhundra som försvarade Alamo överlevde bara två och ingen av dem hette Crocket. Här flaxar vi andaktsfullt runt en stund bland historiens vingslag, Davys bössa, tvättbjörnsmössor och lite annat krimskrams innan vi lite senare ger oss ut för att kika på stan och hitta nåt att käka.
Något man inte ska missa om man kommer till San Antonio är The River Walk. San Antonio River slingrar sig rakt igenom stan kantad av gångstråk på bägge sidor och massor av restauranger och affärer. Så efter besöket i The Alamo styr vi stegen mot The River Walk för att släcka törsten och fylla magarna. 
Här nere är det ingen konst att spendera några timmar och det är just vad vi gör. Det är en fantastisk och annorlunda stadsmiljö där kombinationen av att det ligger nedsänkt och närheten till vattnet gör att man nästan får känslan av att befinna sig i en inomhusgalleria. Ett myller av folk, utan att för den skull bli trångt, njuter liksom vi av att promenera längs vattnet, smita in på nåt fik för en kaffe och ett par donuts. Kanske köpa en souvenir om man som oss är turister (det lär vara några till :-) eller bänka sig på någon av de många restaurangerna för en god middag. Ja möjligheterna är många och vill man bara flyta omkring så går det bra att ta sig en tur med en av alla flodbåtarna som trafikerar här också. Men nu är vi både törstiga och hungriga och slår oss ner på The Original Mexican Bar med adressen 102 W. Crockett (kan det bli mer fancy?) och ser till att få in åtta stora öl medan vi väntar på käket, och ett par pippis (vars namn jag ej kunnat lista ut) kör en riktig dansshow på ett solparasoll strax intill.
 
Efter käket traskar vi vidare längs floden, släntrar in här och där, där det ser spännande ut för lite förfriskningar. Mörkret börjar falla och vi tar en av de många stenbroarna över till andra sidan floden och fortsätter vår upptäcksresa på The River Walk. När det börjar bli dags att röra oss mot vår buss och vi väntar oss att det ska börja glesna lite i folklivet på stan blir det istället tvärtom. Det tjocknar på och snart får vi liksom åla oss fram i folkmassan. Det visar sig att det idag är dags för den största årliga festivalen de har i stan. The Fiesta är i full gång och folk har gått man ur huse för att se den jättelika paraden som tågar genom city. I en oändlig rad av utklädda människor och smyckade vagnar kommer det ena fantastiska ekipaget efter det andra. Så det är bara att låta ögonen och kameran suga i sig så mycket det går.
Vi ålar oss sen igenom folkmassan, och innan vi lämnar city gör jag en lov förbi The Alamo en sista gång för en tyst andäktig minut där i Texasnatten
framför det som finns kvar av den gamla fästningen.
 
En treminuters Texasraka och några sekunder av The Fiesta San Antonio.
 
 
Dag 11.
Vaknar med sol från en klarblå himmel villket inte sitter ivägen eftersom eftersom vi ska ut på picnic. Mina känslor inför picnic brukar i vanliga fall vara lite halvsvala, men nu handlar det inte om en vanlig skogsmulleutflykt liksom. Vi ska till högbron över The Pecos River.
Första anhalt på vägen blir till Subway för att inhandla en rejäl picnicmacka. Kaffetermosen stod inte på min packlista inför resan så den står kvar hemma i köket på Ekerö. Men det finns ju en annan coffeinbaserad dryck tillverkad för första gången redan 1886 av apotekaren John Stith Pemberton, som tio år senare hamnade ute på butikshyllorna till allmänhetens förtjusning. Där finns den kvar fortfarande och istället för kaffe i termos får det bli en burk med denna skummande och läskande dryck.
Min favvolåt när jag var riktigt liten var "Vid Foten Av Fjället" med den rockande samen Sven Gösta Jonsson, men nu handlar det istället om vid foten av "The Wild West".
Har man som jag upplevt TVns barndom med bara en kanal och suttit limmad vid apparaten framför Bonanza med pappa Ben och brorsorna Hoss, Adam och Little Joe, ja då fattar man att svalkan jag brukar ha inför en reguljär picnic, inte är riktigt lika sval nu när vi rullar mot The Pecos, where the mythic wild west begins.
Det är inga konstigheter på kartan så därför får vi även idag möjlighet att åka på egen hand. Jag får ta RC-jobbet i vår lilla svenskkoloni de första milen, och det ger en liten extra knuff i den där frihetskänslan vi alla känner till som åker tvåhjuligt. Att ligga först och skära genom landskapet på den mullrande Ultran under den stekande solen från en klarblå himmel right in the middle of Texas lägger en ny dimension till den där så sköna frihetskänslan.
Vi passerar Del Rio och kör över Amistad Reservoir som är en del av Rio Grande och snart är vi framme vid högbron över Pecos River där det är dags att hala fram mackorna och dagens picnic. Utsikten är vidunderlig och det är bara att suga i sig av känslan att stå här och skåda ut över vad som brukar benämnas som den östliga gränsen till vilda västern.
Men efter att subwaymackorna är färdigtuggade och vi fått se oss mätta på utsikten är det dags att sitta upp för att följa nybyggarna och guldgrävarna i spåren på deras väg mot lycka och rikedom. Vägen västerut ligger öppen där vi rullar över bron rakt in to the wild west.
Vi behöver inte vänta länge förrän westernfeelingen förstärks några snäpp till. En och en halv mil senare anländer vi till Langtry där vi stannar till vid Judge Roy Bean's Jersey Lilly Saloon.
Roy Bean var en man med en minst sagt brokig karriär på båda sidor om lagen. Med två mord och diverse andra brott på sitt samvete och ha lyckats överlevt en lynchning av honom själv, till att som självutnämnd domare förrätta rättvisa med vad som kom att kallas "Only Law West of the Pecos" blev han en slags legend under sin egen livstid. Ett exempel på sitt sätt att tänja på lagen var när han dömde ett lik till böter. Hans jobb var att dödförklara stackarn, men ersättningen för det var lite skral. Han visiterade kroppen och hittade en pistol och 40 dollar, och dömde liket till 40 dollar i böter för vapeninnehav.
Här hittar den intresserade mer om "Law West Of The Pecos".
Men nu tar vi och stegar in i saloonen som också fungerade som rättssal då det begav sig.
Betraktat både från utsidan och insidan ser det ut som tiden har stått stilla sen Bean för ca 120 år sen byggde upp den här andra versionen av sin saloon (den första brann) och gav den namn efter sin stora kärlek Miss Lilly Langtry, en brittisk skådespelerska som ansågs vara en av sin tids vackraste kvinnor. I saloonen hänger ett inramat foto på Lilly och det var tyvärr också det enda Roy fick se av henne. Hon besökte saloonen vid ett tillfälle men det var tio månader efter att Roy för gott lämnat in efter ett rejält fylleslag i mars 1903. Inne i den intilliggande biljardsalongen där Roy knoppade in efter fyllefesten hittar man ett foto till, men då på den grizzlybjörn som Roy ska ha haft som husdjur... Som sagt, ingen mainstreamkille det här inte.
Men det är dags att åka vidare så vi säger adjö till Roy och hedrar honom genom att låta Hasse gestalta den egensinnige lagvrängaren där han brukade sitta
på sin lilla veranda och mysa i Texassolen.
Vi njuter som de soltörstande swedes vi är där vi rullar fram i solgasset och låter intrycken bara skölja över oss innan vi en och en halv timme senare tar ett tankstopp, rättar till vätskebalansen och får oss lite snack med den lokala sheriffen och lite annat folk där på macken.
En campare modell extraordinär från Florida som istället för nån liten cykel,
har en Heritage hängande bak på husbilen och en highway truck-chaffis som sitter och plitar ner några anteckningar i ett block.
Jag tar sikte på chaffisen och tänker smöra till mig en schysst bild. Stegar bort och kollar en stund på den röda, snygga Peterbilten innan jag lastar på med lite beundrande meningar på min bästa amerikanska. Sen frågar jag om jag kan få sätta mig vid ratten och han ta en bild.
"Yeah" svarar han och ett lyckligt leende sprider sig i mitt ansikte :-) Sen händer ingenting och sen ingenting, och sen ingenting heller, och efter säkert fem minuter ger jag upp. Han sitter plitande kvar med sin penna och sitt block och jag får moloket lomma därifrån...
Träffar på en Harleyåkande biker från El Paso och byter några ord med honom istället innan vi snart är ute på vägen igen.
Solen står fortfarande högt på himlen och temperaturen är liksom bortom svensk högsommar med ett gäng fahrenheit. Mätarn står på ca 75 miles/hour, alltså cirkus 120 km/tim då det plötsligt piskar till i solbrillorna och i nästa sekund har nåt oidentifierat flygande föremål startat krig innanför brillorna. Som tur är kör jag med fingerlösa handskar och får snabbt som fan upp handen och kan köra in pekfingret och försvara mig mot den krigiska inkräktaren.
Det blir ett par sekunders fajt innan jag med ett spänstigt judokast lyckas avvärja attacken och oskadliggöra vilden som dock har hunnit såra mig precis under ögat.
Nu följer några nervösa kilometer då jag inte vet vad det var och hur jag kommer att reagera. Kommer ansiktet att svälla upp? Kommer jag att drabbas av yrsel och dra rakt ut på prärien? Som tur är sker inget av det och när vi en stund senare anländer till Alpine som är slutmålet för dagen får Susanne hjälpa mig att operera bort tomahawken som den lille jäveln begravt i min kind. En stund senare upptäcker jag en liten krigsmålad sak som sitter snyggt inkilad i luftinaget på Ultran. Där har den fått resa till de sälla jaktmarkerna och "ha ha!" säger jag när jag nu snabbare än jag kunde ana fått min hämnd. Skrattar bäst som skrattar sist!
 
 
 
 
Dag 12.
Vi ska göra de sista ca 35 milen i Texas och ta oss upp till El Paso. Så efter den obligatoriska äggröran till frulle hoppar vi i bootsen och ger oss iväg. Det blir åter en dag i solskenets tecken och det hörs få klagomål över vädret kan jag säga, när vi rullar ut ur Alpine
och in i det karga texaslandskapet.
Ett godståg med vagnar i ett oändligt pärlband dyker plötsligt upp och dunkar på i motsatt riktning alldeles intill U.S. Route 90 där vi dunkar på västerut i förmiddagssolen.
Dunkar på gör vi i en timme innan det är dags för tankstopp och lite paus i den lilla ökenstaden Marfa som ligger här mitt i den amerikanska delen av Chihuahuaöknen.
Jag utnyttjar pausen till att smita in på en bakgata och snoka runt lite på bakgårdarna intill macken och kan ju ganska snabbt konstatera att det är en bit kvar till Beverly Hills liksom. Här rasslar det inte av juveler om man säger så. Jag får i alla fall några bilder innan jag helskinnad smyger tillbaka till de andra och startar upp Ultran igen.
Så småningom vrider vägen norrut och ansluter en stund senare till Interstate 10 där vi tar av västerut igen och fortsätter mot mexikanska gränsen.
Det står inte på förrän vi är så nära att vi under några mil kan se över till Mexiko när 10:an löper parallelt med gränsen på sin väg upp mot El Paso. De flesta av oss har väl hört om Trumps planer på muren mot Mexiko. Vad kanske inte alla däremot vet, är att det redan finns ett rätt rejält staket på sådär en 112 mil där som, om jag förstått det rätt, Clinton och senare Bush var upphovsmän till. Om man jämför det med Sverige som i sin hela längd från norr till syd är 157 mil så fattar man att det är lite mer än ett vanligt älgstängsel liksom.
Vi kommer upp till Fort Hancock där det här lilla staketet tar slut på sin resa uppifrån San Diego, gör en vänstersväng och parkerar i en snygg rad för att sen knata fram de cirka hundra meterna till gränsen. På vägen dit blir man konkret upplyst om vad man har att vänta om man inte lämnat pickan hemma, vilket ju lätt platsar i avdelningen "värt att veta". Men nog om det, nu tar vi och kikar närmare på stålet där borta.
Antar att vi syns i nån kamera när vi promenerar bort mot den bruna stålbarriären, men ingen människa syns till. Så vi får väl anta att vi inte ser tillräckligt skumma ut för att föranleda ett besök av den lokala gränspolisen. Ju närmare vi kommer, ju högre känns stålmuren. Den ska på sin väg bestå av varierande storlek och möjlighet att ta sig igenom, och här har den sin maxhöjd på 5,5 m, så man hoppar inte jämfota över törs jag lova. Å andra sidan tar den ju som jag sa, slut här. Så om man knallar en bit bort behöver man inte hoppa alls.
Troligtvis är inte det en sån jättebra idé, och då om inte förr dyker nog the cops upp. Efter en stunds ivrigt fotograferande och ett minibesök med ena handen in i Mexiko, vänder vi sen tillbaka till våra hästar för vår fortsatta ritt upp mot El Paso.
En dryg halvtimme senare stannar vi till i den lilla staden Clint för en sen lunch. Skulle man behöva beskriva en håla i Texas, så behöver man bara sätta ner pekfingret på kartan här. Stan härbergerar inte mer än dryga tusen pers och är så liten att den skulle funka som underlag till vilken countrylåt som helst. "A Tiny Texas Town". Se där, titeln klar! Där vi stannar till ser vi några snabbmatshak men väljer bort dom till förmån för Banderas Restaurant, en litet smått schabbigt mexhak där de lokala hantverkarna ramlar in för dagens lunch.
Maten smakar helt ok och att det är lite schabbigt gör bara att det känns lite mer levande och genuint. Sista biten upp till El Paso blir det Dorte i följebilen som får agera Road Cap då Palles hoj sagt upp sig och står inrullad i släpet på följebilen. Det gör hon med den äran, då hon kör som en gudinna samtidigt som hon hanterar dubbla uppsättningar kameror för att föreviga varje mile på vår resa. Här snackar vi kvinnlig simultankapacitet när den är som bäst!
Där brister det dock för de manliga styrstångshållarna, då vi för första (och enda) gången , precis när vi når El Paso, splittras i konvojen. Vi har haft ett fungerande system som hållt oss samlade, men nu är vi ett gäng på åtta-tio hojar som kanske inte är lost in space, men väl i El Paso.
Men efter några u-svängar och kryssande kors å tvärs lyckas vi till sist samlas vid Barnett Harley Davidson Motorcycles, och vet ni vad.. det här är också världens största H-D butik!
Vette fan hur det går till, men det kan va nåt med butiksyta eller antal hojar eller mest personal eller störst fikarum eller gud vet vad. Mycke pryttlar har dom i alla fall och som tur är kan de leverera en ny hoj till Palle. Han får dock nöja sig med en Heritage istället för Ultran.
Men jag tror inte han blev allt för ledsen för det då Heritagen är preppad med luft & buller, ett litet aphäng och lite sånt smått och gott.
Med ny hoj till RC och obligatorisk t-shirt inhandlad ger vi oss sen raskt iväg till vårt motel för lite snabb svalka i poolen. Ja här vilar vi inte på lagrarna inte! Nä, vi ska ut på lokal ikväll, och jag ska begå mitt största misstag under den här roadtrippen. Men först ett dopp i poolen.
Sådär, nu blir det raska steg upp på rummet och göra sig i ordning för kvällen.
Vi ska till the Texas Roadhouse för nu ska det käkas biff!
Under hela resan har tanken på en king size, saftig Texas Steak, då och då återvänt. Då landskapet varit alltför platt, rakorna för långa och omgivningarna inte tagit för mycket fokus så har den där biffen visualiserats nånstans där bakom hjälmen och pannbenet, och nu är jag så nära att snålvattnet börjar rinna. Stället är rätt poppis och medan vi väntar på att få traska in hinner vi ta del av lite viktig info av vad som gäller här inne.
Bara att stoppa puffran innanför byxlinningen alltså. Hade kanske vart bättre om cowboysarna fått ha den synligt, så hade man i alla fall vetat vilka man inte skulle smita före i kön.
Efter en kort väntan kan vi så kliva in och det första som möter oss där inne är ett stort skyltfönster med biffar i alla möjliga storlekar.
Vi får ta plats vid borden och det är dags att beställa. Snålvattnet flödar på så man skulle behövt ha en sån där tandläkarsug för att hålla undan flödet, och det är nu som mitt stora misstag sker. När alla fått in sina beställningar och mobilkamerorna går för högtryck för att föreviga allas nöjda leenden har jag jävligt svårt att dölja min besvikelse...
Av alla jävla köttbitar som finns att uppbringa här på Texas Roadhouse, har jag lyckats med bedriften att beställa in en jävla köttfärsbiff!!! Så från och med denna måndagskväll den första maj 2017 kommer jag alltid att förbanna mig själv för att, precis när jag skulle sätta tänderna i den där stora blodiga texasbiffen, gjort lång näsa till mig själv, och för resten av mitt liv få fortsätta nafsa efter den där bilden som växte fram innanför hjälmen medan milen tuggade på genom Texas. Nåväl, jag får väl glädja mig åt att de övriga i sällskapet lyckades bättre och glada och nöjda fick fylla magarna med sina king size Texas steaks.
Fick på vägen ut lite tröst med att vila ögonen på den här Corvetten, och det blir förmodligen den snyggaste Corvettebild jag kommer att åstadkomma på min vandring här på klotet.
 
 
To be continued...
 

The American Dream. Del 1.

Kategori: egna avstickare

 
Jo så var det, en dröm jag hade men egentligen inga planer på att förverkliga.
Tror den började efter att att jag satte upp den där affischen rätt i synfältet ovanför fotändan på sängen. Nånstans gnagde bilden på landsvägen rakt in i det amerikanska bergslandskapet sig fast och vägrade släppa taget. Att det sen till slut förvandlades till verklighet får jag helt och hållet tillskriva min dåvarande särbo och numera även äkta maka Susanne.
Vi satt en kväll och kikade på några filmklipp från andras resor däröver och plötsligt och helt utan förvarning  säger hon... "Vi gör det." "Va?" säger jag... "Ja, vi gör det!" upprepar hon. "Menar du allvar? Du skojar va?" "Nej, VI GÖR DET!!"
upprepar hon igen, men med en bestämdhet i rösten som får mig att förstå att nu är det nog på riktigt. Jag tittar storögt och förvånat på henne medan några tysta sekunder försvinner ut i evigheten och jag hinner ställa om från dröm till verklighet, innan jag till sist förmår mig klämma fram ett kort...... "okej."
Och med det och från den stunden var vi på väg.
Nu låter en sån här liten tripp inte sig göras i en handvändning. Så därför hoppar vi raskt över de tre första åren som bara bestod i att peta ner kulor i sparbössan, och kliver istället in på
torsdagen den 20:e april 2017.
 
Dag 1.
När klockan ringer i ottan är det av naturliga skäl inga större problem att komma ur sängen, dra i sig morronkaffet och få oss iväg till Arlanda. Problemen dyker upp där istället när vi ska checka in. Letar rätt på en incheckningsautomat och knappar snyggt och prydligt in alla uppgifter men får bara svaret att nån Orrje/Södergren finns inte registrerad för nån flight over there...
Känner hur svetten på överläppen börjar göra sig påmind och testar en annan automat med samma resultat. Nu börjar vi bli rätt stissiga och rycker tag i närmaste uniformerade människa vi hittar och får hjälp att knappra in uppgifterna igen. Nope.. ni verkar inte ska flyga till Orlando ni inte. Med nerverna laddade som elpistoler och ögonvitorna rullande som på ett par enarmade banditer blir vi hänvisade till nåt avsides rum där vi till slut får hjälp att hitta rätt i biljettrasslet, sluta hyperventilera och sen ta oss bort mot gaten.
Väl där slår vi oss ner, pustar ut och känner hur elektriciteten sakta släpper taget om nerverna. Jag tänker att telefonen kan få vila den med stund och släcker ner den också.
Nu börjar operation "spaningefterdeandra". Vi vet att det ska vara fyra till som ska med samma plan, och med bikerspanarögonen påslagna har vi snart lokaliserat dem.
Hasse & Ewonne och Peter & Susanna står snyggt och prydligt placerade i boardingledet. Introducerandet för varandra är gjort i en handvändning och i nästa ögonblick sitter vi småsnackandes i jumbon på väg mot mellanlandning i Frankfurt. Där har vi en stund på oss innan vi ska ut över Atlanten, så vi tar en promenad inne på flygplatsen
och bekantar oss lite mer med varandra.
Rätt vad det är märker vi att Hasse är borta och vänder oss om och spanar efter honom. Vi får snart korn på honom där han med raska steg avlägsnar sig från en samling "yngre" damer. Han har stannat till vid vad som visar sig vara svenska landslaget i cheerleading som ska till VM i Orlando, pratat lite och skojat med flickorna med den inte helt uppskattade linen
"jaha, så ni ska till Amerika och vifta med puffarna nu då."
En ledare intill hörde kanske nåt annat än puffarna och ger honom onda ögat.
Oavsett om han hörde fel eller inte så kanske man får ha lite förståelse för en aning upprördhet när de fjortonåriga små damerna får besök av en skäggig, något framfusig herre i övre medelåldern med håret i svans och mc-väst, som undrar om fjortisarna ska ut i världen och vifta med muf.. puffarna!
Så här kommer nu Hans med raska steg tillbaka, och vi viker oss av garv när vi får höra vad som hänt. Därmed har Hasse presenterat sig och liksom satt tonen för resten av resan.
När vi till slut hämtat oss och fått stopp på asgarvet hittar vi en mackeria där vi slår oss ner och lugnar oss med lite tugg och en flarra vitt.
Jo så var det ju telefonen ja... Nu tycker jag den har fått vila färdigt och trycker igång den igen. Ange din pinkod säger den, så då gör jag det. Vänligt men bestämt talar den om för mig att det är fel kod. Men helvette! Vadå fel kod?!! Vågar ju inte sätta igång och testa koder med risk för att låsa den helt och behöva pukkod för att få upp den igen. Och om det nu behövs koder för att starta luren så kan jag lova att det behövs inte en enda jävla siffra för att få hela mitt nervsystem att gå igång som nåt man skulle kunna driva elektriska stolen med over there!
Alla vet ju vilken betydelse den där manicken fått i våra liv! Och kameran! Skulle jag behöva göra mitt livs resa utan den?! Hur fan ska jag få tag på pinkoden?!
Lånar Susannes lur för att leta efter nummer till Tele2. Messar ena dottern och ber henne ringa Tele2 för att förklara mitt dilemma och kanske, ja ett liitet kanske iaf, få tag på nuffrorna.
Vid det här laget är vi igång med boardingen och om några minuter är det
"fasten your seatbelts" och "turn of your electronical equipment".
Färdig att gå upp i atomer gör jag ett desperat försök till med vad jag tror är min kod, och se, då spelar luren glatt upp den lilla samsungmelodin som förkunnar att, nu husse är jag vaken igen :-) Och med det är det bara att sjunka ner i flygfåtöljen och låta nerverna sakta som en pyspunka återgå till sitt normaltillstånd medan Atlanten sakta betas av 10000 meter ner och vi tio timmar senare seglar in över Florida och Orlando.
Klockan är ca 18 lokal tid när vi efter avklarade ankomstprocedurer glider ner för rulltrappan mot utgången på Orlando International där vi möts och välkomnas av Jan, Dorte, Palle och Claus från MCUSA.
Det blir transferbuss till vårt första hotell som ska bli vår bas de första tre dagarna. Framme vid hotellet har vi en första samling på parkeringen med genomgång av de viktigaste rutinerna. Den allra viktigaste blir att förstå hur ölutfodringen från våra två följebilar ska gå till, och det är också nu vi förstår hur knepigt det kommer bli att handskas med det inte helt enkla danska språket. MCUSA är en dansk researrangör och hela sällskapet består av nära 60 pers varav vi sex som rest tillsammans från Arlanda är de enda svenskarna.
Men så rätt vad det är i den danska gröten hör vi plötsligt nåt aningen mindre grötigt. Bigge och Stefan visar sig vara två glada pågar från Skåne som vi glatt välkomnar till vår lilla skara av blågula resenärer innan vi får våra nycklar och kan bekanta oss med rummen.
I med plastnyckeln och upp med dörren. Men va fan nurå!? Två dubbelsängar?
Kliar oss i skallen ett ögonblick innan vi fattar.. King size, welcome to America! :-)
Det är bara att bre ut sig och spola av lite resdamm innan vi knatar ut i den ljumma Floridakvällen för att fylla på i magarna och fira att äventyret har startat. Fira förresten.. innan vi kan få in nåt att skåla med får vi bekanta oss med den något underliga amerikanska seden "visa leg".  Visst är det bra att man ser till att inte servera alkoholhaltig dryck till minderåriga, men i vårt sällskap där den första siffran i vår åldersbenämning är en femma, och i vissa fall (läs mitt) en sexa, känns det lite annorlunda att hala fram körkortet innan vi får in våra big budweisers. Men med åldern bevisad och humöret på topp... SKÅL! Nu kör vi!
 
Dag 2.
Nja.. kör och kör är det inte riktigt dags för än. Dagen är vikt för shopping och bad, men innan vi kliver på bussen har vi ett kort informationsmöte om de kommande veckorna.
Nu gör sig språkförbistringarna påminda igen och min bild av att danskarna förstår oss bättre än vi förstår dom raseras snabbt när deltagarna en efter en ropas upp och det kommer till "Peijer Wesrrr!" Det småmummlas lite av alla 60 på plats men inget ja hörs från församlingen. "Peijer Wesrrr!" försöker Jan från MCUSA igen, men nä, bara mummel.. Jan försöker en tredje gång och nu har vår polare Peter börjat tro att det kanske kan vara han dom menar, och ropar högt, tydligt och lite frågande "PETER WESTHER!?"
Allt danskt småmumlande upphör och hela församlingen ser sig storögt omkring och liksom håller andan för ett par sekunder innan Peter finner sig och lägger till en dansk brytning och hojtar "PEDER WÄSDER!" Förtrollningen bryts och från den danska församlingen kommer en stor lättnadens suck över att det bara handlade om en svensk med det totalt oförståbara namnet Peter. Och med ett leende på allas läppar blir vi klara med uppropet och kan ta plats i bussarna mot Daytona Beach.
Innan det är dags för bad blir det en repa till kanske världens största Harleybutik, Bruce Rossmeyer's. Suss shoppar loss på en ny jacka medan jag nöjer mig med en keps och ny tisha. Appropå tishor så undrar jag om inte man kan ta det där med världens största HD-butik med en nypa salt, men världens största tishor har dom garanterat!
 
Innan resan hade vi bestämt oss för att köpa nya hjälmar och siktat in oss på grannbutiken till Rossmeyer's, som är J&P Cycles.
 
Massor att välja på när vi kollade butiken på nätet innan vi åkte, och det var just det... på nätet. För väl instövlade i butiken hittar vi i stort sett ingenting. Inte vet jag, men kanske den något bristfälliga lagerföringen av störtkrukor kan ha något att göra med jänkarnas vanor då det kommer till skyddsutrustningen?
Vi vill ha en varsin vanlig öppen hjälm och kan snart konstatera att det finns två (2) hjälmar i hela affärn att välja på, och då menar jag inte modeller, utan två krukor, that's it. En blank svart Bell och en grön LS2 i militärstuk. Så det enda val vi sen behöver göra är att bestämma oss för vem som ska ha grön och vem som får ta svart, men det får vi fundera på senare. Bussarna och danskarna väntar, så vi hugger en "Pork Chopper" i farten medan vi rullar mot beachen.
 På sätt och vis är det nu resan börjar. Vi ska göra coast to coast och har inga problem med att plaska ut i vågorna, stampa foten i botten och sätta startpunkten precis där, 20 meter ut i Atlanten by the pier!
 
 
Dag 3.
Nu börjar det brännas, men för att hålla oss på halster lite till har MCUSA den här sista dan i Orlando bokat in en heldag på Universal Studios och Island Of Adventures.
Vi bestämmer oss för att ta det lilla lugna och låter det räcka med att kuska runt på Universal. Det tar ju en stunds köande bara för att komma in, och väl innanför bestämmer vi oss för att sikta in oss på de attraktioner med minst kö för att hinna med så mycket som möjligt.
Shrek i 4D verkar vara helt ute så då väljer vi så klart det och kan knalla rakt in. Shrek i 4D passar skitbra för ett sällskap i de övre medelåren och vi ger oss efter avslutad föreställning helnöjda ut på jakt igen. Snart får vi syn på ett nytt folktomt ställe som ju också låter lite mer spännande än Shrek. The Revenge Of The Mummy!
Med raska steg tar vi oss dit men blir hejdade i entrén och hänvisade till några skåp några meter bort där vi ska låsa in väskor och andra lösa grejer innan vi släpps in. Inga misstankar väcks hos oss och vi får personifiera uttrycket "swede" (stupid person) när dörrarna stängts bakom oss och det sådär i förbifarten dyker upp en liten varningsskylt. "This is a high speed roller coaster".
Det upplyses också om att är du gravid eller har hjärtproblem är detta inget för dig.
Inte riktigt alla i vårt lilla sällskap har bergochdalbaneåkning som sitt allra största intresse och börjar spana efter en reträttväg. Men med folk som fyller på bakifrån blir den vägen snart spärrad, och med lite hejarop och stöd från oss som älskar att hissas upp och släppas ner, tar vi plats i vagnarna, och några minuter senare står vi alla välbehållna om än lite benskakiga, utanför med humöret och adrenalinet på topp! Sånt här tar ju en del på kalorireserven så en liten påfyllningspaus i äventyrandet tycker Hasse skulle sitta fint och eftersom inga protester hörs
får nästa attraktion bli The Turkey Grill!
Sen flyter dagen på med blandade skojsigheter och show med Blues Brothers och fröken Monroe innan det igen är dags för "världens största". Den här gången är det Hard Rock Cafe som står för påståendet, och sant eller inte spelar inte så stor roll. Schyssta burgare har dom i alla fall och det får avsluta den här dagens äventyr i det förlovade landet.
 
Dag 4. 
Äntligen är vi framme vid dagen (H)D och det äventyr vi rest över havet för att göra!
Synen vi möts av ute hos EagleRider får en nästan att chippa lite efter andan. 40 Harleys, de flesta Ultror, några Street Glide och någon Heritage står där snyggt uppradade i givakt och väntar. Vetskapen att det är oss de väntar på får i alla fall mig att för en stund falla in i ett smått religöst tillstånd. Men det går snart över och det är bara att leta upp sin egen häst för att bekanta sig och klappa den lite på sadeln.
 
Vi får en kort genomgång av Ultrans viktigaste funktioner av Marty på EagleRider och sen några varv på parkeringen för att bekanta oss med de dryga 400 kilona innan det är dags att starta upp.
Vi är delade i två grupper och fått våra platser i konvojen. Vi blir trea från slutet i vår grupp med Bigge och Stefan bakom oss vilket känns tryggt och bra. Peter & Susanna ligger framför och Hasse & Ewonne 3-4 hojar framför så vi är relativt samlade. So.. let's cross America!
Snart är vi ute i amerikansk landsbygd. Radion får kryssa mellan country och classic rock och det närmaste jag kan komma för att uttrycka känslan där jag sitter med gasrullen i näven är rätt och slätt.. YEEHAW! Ja ja, visst kan det ibland låta lite töntigt då man slänger ur sig det i tid och otid, jag vet. Men nu är det ju för fan på riktigt! Så YEEHAW! No more no less.
Till en början åker vi så gott som rakt västerut för att efter några mil vika av norrut med kurs mot Ocala National Forest. Till skillnad mot våra älgskyltar så dyker det snart upp en varning för björn och jag börjar genast fundera på vad som är värst, närkontakt med älg eller björn? Som tur är blir det ingetdera och jag kan återgå till att bara mysa
medan milen rullar på i det gröna och lummiga landskapet.
Dags för en första bensträckare och vi rullar in på en mack. Genast dyker det upp ortsbor och kreatur, lika nyfikna båda sorter. En herre på moppe visar upp sin skapelse och i sin lur har han bilder på fler som han ivrigt scrollar fram. Mona (en av våra danska polare) bjuds t.o.m. att ta en snabbtest av moppen!
En burgare och några timmar senare rullar vi in till Gainesville som är vårt mål för dagen.
Den lokala harleyhandlaren ligger precis intill hotellet så vi gör en vända där innan vi lastar av. Lastar av förresten... Det är bara för mig att dra kepsen på skallen och för Susanne att kränga handväskan över axeln. Det är rätt bekvämt med följebil får jag tillstå. :-)
 
Men nu är det hög tid för blötläggning! Av med hojkläder och greppa en kall Bud och ner till poolen. En lång fantastisk dag går mot sitt slut. Det finns en liten restaurang i anslutning till hotellet där vi senare slinker in för en liten kvällsvickning. Den blir dock inte riktigt vad jag tänkt mig. Väljer "kockens soppa" och tänker att vi är ju i alligatorland, så det kan säkert bli spännande. Det blir det inte. Varma koppen är en klar delikatess i jämförelse. Inte blev det bättre av att det tog typ en timme att laga till den heller! Jag får trösta mig med att Susannas cesarsallad bestod av fyra avbrutna salladsblad och en skorpa. Ja ja.. shit happens.
På vägen ut fastnar Bigge och Ewonne i ett parti fyra i rad i king size format. Det blir stenhårt men Bigge som är totalt fokad tar hem det till slut innan han viftar bort kompisen som gjort honom sällskap hela matchen.
 
Dag 5.
Tidig väckning idag när vi ska iväg på en femtiomilars. Tur att vi hamnade i grupp 2 (och därmed få starta lite senare) när vi sorterades ut borta i Orlando! Tidiga mornar är inte min bästa gren, och inte Susannes heller för den delen, så en halvtimme extra i ottan gör gott! Nåväl.. snart står vi startklara med våra danska bröder. Nattfukten torkas av sadlarna och sen är vi iväg.
Landskapet är i början likt det vi hade under gårdagen med mycket grönt och lummigt där träden ibland bildar tunnlar av grönska. Tät skog och en hel del träskmark är det såklart, vi är ju i Florida liksom. Kompassen är inställd mot Wapella Springs där vi ska ha vårt lunchstopp för dagen. Men innan vi är där tar vi en tankning och rullar sen in på bakgården till macken för en kort paus. Här fattar man hur nära inpå djungeln dom lever, när man från bakgården bara behöver tre steg in i grönskan och det är dags att dra fram macheten för att ta sig fram. Några höns sprätter i en trång bur som bara ser ut som att den kastats dit och en skylt på baracken intill, där nån antagligen bor, vittnar om att hillbillykulturen har ett visst inflyande här.
Med tanke på att jag vart där uppe på bron och snokat runt, samt den informativa upplysningen på skylten i fönstret, känns det helt ok att pausen blir kort och att vi snart är på väg igen.
Det står inte på förrän det dyker upp vägskyltar som skvallrar om att vi befinner oss i närheten av Floridas huvudstad Tallahassee och ett stort leende sprider sig under buffen. Inte för att jag har nån direkt förklaring varför, men ibland behövs inga såna. Smaka bara på ordet... TALLAHASSEEEEE... På mig får det samma effekt som en burk cipramil. Fullständigt lyckorus! Vad har vi där hemma? Korpilombolo... njae, smäller liksom inte lika högt. Mitt i lyckoruset är det dags att svänga av och in till Wakulla Springs och ungdomens källa (som om det inte vore nog med lyckopillersskylten :-) där det vankas lunch.
Men först ner och kolla på källan, och så var vi där igen, världens största. Jo det ska vara sant. Med ett djup på 110 m och en längd på närmare 52 km ska det här vara världens största och djupaste sötvattenkälla. Här har man hittat skelett av mastodont, sabeltandad tiger och flera andra utdöda däggdjur. Nu härskar alligatorerna här tillsammans med sköldpaddor, vithövdad örn och en massa andra lattjo djur. Har ni hört en alligator ryta? Det har jag. Vi ser ingen, men att höra dom ryta nånstans där ute är nog så mäktigt!
Glömde jag säga att det fanns badplats? Avspärrning mot djurlivet... ett snöre.
Sådär jättesugen på bad var ingen, men sugen på lunch var de flesta. Efter gårdagens debakel med kockens soppa siktar jag in mig på nåt lite mer specificerat och beställer in en pasta med alligatorgryta. Ryter bäst som ryter sist tänker jag och mumsar i mig av alligatorgrytan, som smakar himmelskt jämfört med gårdagens soppkatastrof!
Men det är många mil kvar så det är bara att torka krokodilresterna ur mustaschen och stega ut till hojarna igen. På vägen ut överraskas vi av att plötsligt stå öga mot öga med ZZ Top och hela deras crew. Vilken grej liksom!
Vi lämnar Wakulla och tar oss förbi Apalachicola National Forest innan vi sätter kurs mot den Mexikanska Golfen. Vädret är lite disigt men när vi närmar oss havet blir det några revor i molnen som släpper igenom en del strålar när vi möts av brisen från golfen. Det syns förresten på husen att folket här lärt sig att den där brisen river in en del vatten ibland.
Förutom skydd mot blöta fötter så får dom ju lite sjysstare havsutsikt. Men jag skulle nog ändå inte ta risken att smälla upp en kåk där vid strandkanten. Vi tar oss nån mil till innan Palle, vår road captain, slår på en rundpall(e) :-) och hittar in på en rastplats där vi kan dubbelparka och knata ner på stranden för att få lite närkontakt med golfen vi också.
Nu har vi bara en etapp kvar innan vi glider in i Destin som är dagens slutmål.
Femtio mil i rumpan känns litegrann. Men efter att ha plockat ut parkeringsölen ur följebilen, tagit en sväng i duschen och kammat till oss lite, mår vi helt prima medan mörkret sakta sänker sig över vårt lilla motell på Harbor Boulevard i Destin.
Eftersom denna lilla stad med 12 000 invånare har ett gott renome vad gäller fisk, avslutar vi denna den 24 april år 2017 med en påse gott och blandat ur seafoodrepertoaren
i restaurangen nere på hörnet.
 
Dag 6.
Vaknar upp fylld av förväntan. Innan solen går ner ska vi ha nått New Orleans som på förhand är en av de platser jag sett mest fram emot att besöka. Men än har solen bara tagit sig upp och temperaturen påbjuder fortfarande mc-kläder på när vi lämnar Destin.
I takt med att kilometrarna rullar på stiger också temperaturen. Det är viktigt att hålla ordning på vätskebalansen och det blir ett par stopp för att fylla på med sportdryck och glass. Vi vill ju inte ha några överraskande, av vätskebrist orsakade yrselattacker i ledet av Ultror liksom.
Vi lämnar nu Florida och rullar in i Alabama. Det blir inget långvarigt besök eftersom det här nere i söder inte är mer än cirkus tio mil innan det är dags för bye Alabama and hello Mississippi! Väl inne i bomullsstaten slår Palle på ett u igen. Inte helt riskfritt när tjugo hojar ska igenom fyra filer på highwayen för att komma över i motsatt riktning. Men över och av kommer vi och här väntar helt andra risker. Det är dags att på nära håll bekanta oss med
den amerikanska söderns alligatorer.
Strax utanför staden Pascagoula i Jackson County ligger Gulf Coast Gator Ranch där vi ska spendera de närmaste timmarna tillsammans med sisådär en tvåhundra alligatorer. Vi är sextio pers och borde ju kunna vara en presumtiv lagom lunch om det skulle gå riktigt illa tänker jag när vi ger oss ut på en promenad på träspångar, runt i det inhägnade träsket. Till en början ser man bara ett enda stort illgrönt slime, men snart upptäcker man dem, den ena efter den andra.
Lite osäkert känns det, även fast ett rejält gunnebostängsel skiljer oss från dem. Hoppa ska de tydligen vara rätt duktiga på också, så det är bara att stoppa händerna i fickorna och gå försiktigt! Efter promenaden ska vi få höra på lite läckert motorvrål.
Vi ska ut på airboat-tur och då sitter det inte en liten Evinrude där bak, nej här är det V8 som gäller för att få snurr på propellern.Vi får en omväxlande tur där ute i swampet med alligatorspaning, lattjolajbanåkning och lite undervisning om djurlivet omkring oss. Det börjar lugnt och fint när vi liksom taxar ut bland mangrove och grönska.
 Några alligatorer dyker upp en bit bort men försvinner igen. Jag frågar vår guide och airboatkapten Tim vad mer som finns i faunan runt omkring oss och vi blir stående i säkert fem minuter medan han rabblar upp läskigheter och giftormar som förutom alligatorerna, också står i kö för att ta kål på oss. Men sen kommer vi ut på lite öppnare vatten och det blir pelle i botten eller plattan i mattan om ni så vill och V8:an får jobba medan vi flyger fram och får oss en ride i värsta roller coaster style! På väg tillbaka stannar vi till vid en viadukt som bär motorvägen över träsket. På den sitter en skylt som visar att vattenlinjen gick uppe vid körbanan när orkanen Katrina härjade 2005. Vad tror ni hände när vattnet nådde motorvägen? Just det, 200 alligatorer knatade helt sonika därifrån. Man lyckades sen få tag på alla utom en, den största dom hade, som fortfarande lever loppan nånstans där nere i södra Mississippi.
Innan vi lämnar ranchen får vi tillfälle att kramas lite med en av de lite mindre invånarna i träsket. Lite spännande så klart, men inte riktigt lika kul för den tror jag... Nåväl, alla verkar vara välbehållna när vi släntrar ut därifrån, och har man inte fått nog av dödsångest i träsket så finns det en möjlighet till på vägen ut där det står en riktig killer. Vad den har för historia är det dock ingen som vet. Den hittades under en stor ek i Louisianas träskmarker efter Katrina. Kanske när de letade dom där 200 förymda alligatorerna. Snyggt att komma hem med den... "hittade ni några kroks grabbar?" "Nä, men vi hittade en elektrisk stol."
Resten av eftermiddan ägnas åt full patte ner mot New Orleans. Vi byter Mississippi mot Louisiana, och när vi börjar närma oss har vi vatten på båda sidor och därborta i horisonten kan man skönja stan. Man känner redan här att det är en storstad som väntar där framme, och inte vilken storstad som helst. Det är NEW ORLEANS!
Snart är vi inne i stan och det är bara att inta rummet och duschen och sen... TAXI! Vi får dela upp vårt lilla gäng på två stora bilar med löfte från chaufförerna att ta oss till samma ställe. Det går ju sådär.. Tur vi lever i mobiltelefonens tidevarv. Med lite hjälp av mobben lyckas vi efter en halvtimme att stråla samman nere på Bourbon Street.
Cajunkäk och öl står överst på önskelistan och det står inte på förrän den önskan är uppfylld.
 Mätta och belåtna ger vi oss sen ut på en riktig krograka. Ja nån runda blir det inte. Det räcker gott och väl med att knalla nerför Bourbon Street, eller uppför, eller fram och tillbaka, eller skitsamma vilket! Gatan är ju fylld med barer, krogar av alla slag och med livemusik i så gott som alla! Det blir sus & dus till långt in på småtimmarna, med frozen margaritas, kalla öl, och en och annan svängom medan Susanne och Ewonne brister ut i "imagine all the people" med tändarna i full låga höjda i skyn!
 
Här ett litet klipp från alligatoräventyret tidigare idag.
 
Dag 7.
Efter gårdagens galej känns det helt ok att få en vilodag från Ultran. Vi ska ut på böljan igen, men idag med en lite större balja. Vi ska ut på Mississippi, och det ska naturligtvis göras med stil.
Så det självklara valet av balja faller så klart på hjulångare! Nere i New Orleans hamn ligger Nachez och väntar på att få kasta loss och låta visslan ljuda. Nachez är den ena av två äkta hjulångare som trafikerar här idag. Hon byggdes 1975 och är den nionde i raden som bär namnet Nachez. En hel del pryttlar är hämtade från tidigare exemplar. De två motorerna från 1925, ångvisslan en antikvitet i koppar och stål, och inte att förglömma, skeppsklockan! En skönhet gjuten av 250 silver dollar för att producera en ren, kristallklar ton. Längst bak i aktern snurrar 25 ton vit ek lackat i klarrött och ser till att skutan rör sig framåt på floden.
Rör sig å rör sig förresten... det finns en gammal steamboat race-tradition här och Nachez är obestridlig mästare i grenen. Aldrig besegrad.
Men nu är det dags att kliva ombord och va fan händer då?!
Uppifrån övre däck hör vi en klar, ljudlig stämma bryta sig igenom den sorlande kön av Mississippisugna resenärer.. "HALLÅÅÅÅ SUSANNE!!" Vi har hört att Susannes polare Tuula och hennes gubbe bilat omkring i trakterna (sånt vet man i fejsbookens tidevarv) och lovat vinka om de skulle se en Harleykonvoj fräsa förbi, och jag har tänkt "jo hej du". Att vi bara skulle råka mötas på nån highway i Texas, Lousiana, Alabama eller nåt, det vore väl sannolikt, eller hur? Och nu står dom där uppe på däck och hojtar!
Så vi får en trevlig liten pratstund innan vi hugger in på en varsin Nachez Jazz Punch (rombaserad stänkare) och letar upp de våra igen. Letar och letar förresten.. dom är ju liksom "all over the place" och myser under våra två timmar där ute på den mytomspunna floden.
 
 När vi går iland är det några som får en lektion i promenerandets abc av den i New Orleans klassiska street performern "Uncle Louie". Vad vi inte vet då, är att han några dagar senare arresteras, misstänkt för ett mord begånget 1974 i Florida.
Men det var då det. Vi har några eftermiddagstimmar kvar och styr kosan ner mot The French Market. Historiskt ställe där det bedrivits marknadshandel sen 1791, och är med det den äldsta marknadsplatsen i usas historia. Jag och Hasse försöker skapa lite historia vi med genom att riva av ett djembesolo inför impade marknadsknallar och besökare.
Ja, sen rullar det på. Vi blir både hungriga och törstiga och ramlar in på nån obskyr bar där vi åtminstone lyckas tillgodose ett av behoven. Som tur är behöver vi inte leta länge för att stilla det andra heller. Här sjuder det av liv och rörelse och gott om ställen att få sig en bit och en öl eller två, som Gösta Linderholm sjöng i den klassiska Brittas Restaurang med Sveriges Jazzband.
Timmarna går och eftersom det är dags att starta upp hojarna tidigt i morrn bitti så säger vi bye bye till down town New Orleans och avslutar kvällen i lugn och ro hemma på hotellet.
 
En minuts ångbåtserotik ute på Mississippi :-)
 
 
To be continued...