Ställföreträdande Tripptrojka.
Kategori: egna avstickare
Jag och Susanne har de senaste åren gjort en semestertripp med våra Västmanländska hojande vänner. Men i år funkade inte logistiken med ledigheter och färdriktningar riktigt, så vi blev tvungna att liksom bara kasta upp allas möjligheter i luften och se vad vi sen kunde fånga.
Första kortet sa "Uffe å Gurra måndag 2 juli nånstans runt Västerås".
Vad hittar man på en måndakväll i gurkstan då? Westerqvarn ett par mil utanför stan har fordonsträff på måndagar, lite som Nifsta och Lissma här i trakterna.
Så en burgare och en promenad ute på Westerqvarn fick det bli.
Massor med folk och bilar av alla de slag, så det är bara att dra fram kameran och sätta igång.
En jäsig Cadillac..
En rostig rod..
En flörtig Cadillac..
En sportig Anglia..
Några vespor..
Och en hel del annat tvåhjuligt.
Av nån anledning har Studebaker alltid varit en favvo, och hade jag fått ta med mig en bil härifrån hade det blivit den här..
..trots att det fanns en hel del konkurrens där ute på fältet.
Med allt det här, en burgare och kaffe på det, var man rätt mätt och gjorde som de flesta andra och styrde kosan hemåt.
♦
På nästa kort vi lyckades få tag på stod det "Ted och Gunilla onsdag 4 juli".
Hade ju passat att sticka över Atlanten och fira nationaldag, men nu låter det sig ju inte göras bara sådär. Så vi fick nöja oss med Västerås omgivningar igen. Borta i Skultuna 1,5 mil från stan fast åt motsatt håll hittar man hojklubben Mashed Kidneys där det serveras fika på onsdagar. Eftersom jag aldrig vart där, och inte Susanne heller passade det ju rätt bra att fortsätta vår studiebesöksrunda där.
Det tog en liten stund att lista ut var klubben låg, men listiga som vi är tar vi rygg på några som ser ut att ha samma mål, och strax kan vi rulla in och vinka till Ted och Gunilla som redan tagit plats vid ett bord i solen. Gott om folk och gott fika och en trevlig pratstund får vi, och kan konstatera att här är alla välkomna. Lite som en reklamslogan jag minns från min ungdomstid i Söderhamn.
"Träffs och trivs på Hellsinge livs!"
Efter fikat tar vi en rundvandring och spanar på hojarna.
Fanns flera snygga men den som stog ut var den här indianen.
Undrar om det inte vattnas i munnen på en viss Ingemar Svensson om han tittar in här nu :-)
Jahapp, så var den lilla utflykten avklarad och vi säger tack för trevligt sällskap till Ted och Gunilla innan de sitter upp på sin fina Heritage och mullrar hem.
♦
På det sista kortet vi lyckas fånga kan vi läsa
"Jenny å Mankan åsså Uffe å Gurra Äppelbo 17-19 augusti".
Strax före tolv brummar det till och Uffe å Gurra dyker upp hemma på Emausgatan
(jo vi har ju liksom två "hemma" vi) och vi förvånar oss själva genom att faktiskt vara färdigpackade och startklara!
Swosch.. säger det och sen står vi utanför Jenny å Mankan i Sura där de båda trajkarna lurats ut ur garaget. De sägs vara svåra att få ut av nån märklig anledning, men nu är de ute och skuttar faktiskt igång ganska lätt! Undrar om det inte är ryttarna själva som fixat med utegångsförbud för de stackars trehjulingarna...
När vi en stund senare påbörjar vår tripp mot the apple of Dalarna, har det relativt sjyssta vädret kommit av sig en aning och ett stort svart hot ligger liksom i åkriktningen. Men med "positive thinking" och "a little bit of luck" kommer man ju långt tänker vi och gasar vidare.
Hade vi istället låtit förnuftet råda och väntat en halvtimme...
..hade vi en kvart senare sluppit sitta dyngblöta med vatten rinnande innanför kallingarna och svordomarna osande innanför integralhjälmarna vi valt just för att det ju kan komma nåt stänk ibland, och då är de ju bra att ha..
Vi blir tvungna att stanna och söka skydd under några tallar som liksom bara samlar upp nederbörden för att sen släppa ner den i ännu större droppar än det var in the first place. Nu slumpar det sig så att den lilla grusväg vi svängt in på leder upp till ett hus där alla (utom jag) känner de som bor och vi kan få komma under tak en stund medan vi väntar på att regnet ska avta. Det gör det efter en stund och vi kan starta upp igen. Drar på mig handskarna och kramar till, vilket ger samma resultat som om man skulle lägga ett par disktrasor i blöt och sen krama ur dom. Jackärmarna som är dyngsura utifrån och in, är det bara att knäppa upp för att försöka få in så mycket vind som möjligt och kanske bli en aning torrare om nån timme eller så..
Lunchrast i Ludvika och det är rätt skönt att dra av sig jackan en stund, för att inte tala om att få slingra fingrarna runt en pappmugg varmt kaffe efter burgarn!
En stund efter lunch, börjar ikapp med att vädret blir bättre, också jackventilationen ge lite effekt. Och när vi når the town of Bjorn Skifs, Gunde Svan och Svenne Rubins förstås,
Jo det är Vansbro så klart..
..då har fartfönen gjort sitt. Armhåret är torrt och det finns blå fläckar på himmlen :-)
Efter ett besök på konsum och en kompletteringsrunda hos gröna skylten (Sveriges minsta?) kan vi tjugo minuter senare parkera nedanför trikeåkarnas lilla sommarparadis i Äppelbo.
Tar en snabbkik runt stugan och upptäcker att här finns både Cape Canaveral, Harrisburg och t.o.m. en alldeles egen Stairway To Heaven!
Fiffigt så det förslår! Apropå fiffi så är det Cape Canaveral man besöker när det är tajm att tömma blåsan. Diggiloo Diggiley, här tömmer sig både kille å tjej.
Sen ska det fixas iordning med praktiska saker. Tvättvatten behövs så vi får gå ner till sjön och hämta. Jag råkar sparka en gädda i skallen, men det gjorde inte så mycket.
Skadan var liksom redan skedd..
Soldyrkarna i sällskapet hinner få några minuter i de genomträngande strålarna innan vi vänder upp och drar igång kvällspasset..
..med tacos (jo men det är ju fredag!) i uterummet.
Timmarna flyter på, och med faten tömda är det bara kvar att säga gonatt och krypa till kojs.
♠
Lördagen börjar med en len röst utanför min och Sus dörr som berättar att "det är frukost".. och "vi andra är klara, men det finns till er". Tänk att vi förnekar oss inte! Att vi stod startklara när vi skulle åka igår, var väl bara undantaget som bekräftar regeln, får vi nog erkänna. Dagens väder inbjuder inte till glädjeskutt, men det är uppehåll och vi tar en sväng genom Äppelbo och bort till Vansbro för att fylla på matförrådet och ta en fika på kondis. Håkanssons som folk kallar det och Vansbro Bageri & Konditori som det heter, sägs vara det bästa Dalarna har att erbjuda i genren.
Att de sen också har en rekomendation i White Guide ger ju en viss tyngd i påståendet. Och har man nu råkat komma ivägen för ett sånt klassfik får man ju passa på!
Det blir att avnjuta både räkmacka och bakelse! :-)
Att de sen står med sån här service om man råkat föräta sig måste ju ge en guldstjärna bara det!
Nåväl.. en runda in på Konsum och lite testkörning av trajkar blir det innan vi kör mot Äppelbo och stugan igen.
På hemvägen kommer dropparna igen och kvällen får tillbringas inomhus. Men vad gör väl det!? Grillat och rödtjut runt ett köksbord i en stuga nånstans i västra Dalarna kan man faktiskt stå ut med om ni frågar mig. Det klarnar upp och jag tar en sen promenad till Cape Canaveral under stjänklar himmel. Lite spejsad känsla att sitta där i raketen med stjärnhimmlen utanför och undra.. "kommer jag att lyfta nu?"
♠
Som tur är blev det ingen rymdfärd och dessutom lyckas vi komma upp i tid till frukost! Det klara vädret från igår kväll är kvar, vilket betyder att det kan bli en riktigt fin dag på 66:an på väg mot hemtrakter igen. Vägnummret 66 har ju en viss status, speciellt om man som jag och Susanne fått glädjen att tillryggalägga ett antal mil på den amerikanska varianten. Men den svenska är inte så jäkla tokig den heller här där vi rullar fram i solskenet längs Västerdalälven. Vi tar en bensträckare vid Malingarna..
..och får veta att vi nu följer samma led som pilgrimmer gjorde nån gång under förhistorisk tid.
Lunchstopp i Ludvika igen där en ofarlig polishoj rullar in..
..innan vi så småningom splittar upp och jag och Sus är tillbaka på Emausgatan igen. Av med packning och in och packa om innan jag kan ge mig av för de sista tio milen hem till Ekerö. Jag råkade ha en öppen hjälm liggande hos Sus, så jag passar på att byta för att som en stålman låta småflyget blästra mig i fejan medan solen går ner i backspeglarna. Det kan ju för den som inte är initierad i den tvåhjuliga världen tyckas lite märkligt. Men för oss som svalt levernet är ju småflygssmattret i ansiktet bara ytterligare en dimension av frihetskänslan där man mullrar fram.
Med det är det bara att säga tack och adjö från det här sällskapet..
..och låta slutordet gå till Vansbro Bageri & Konditori med dessa rader.
B.
