Hemma I Guldstan.
Kategori: egna avstickare
Varför ölet fått namnet Norrlands Guld vet jag inte. Däremot vet jag att den 10 december 1924 hittade man tre mil nordväst om Skellefteå guld på hemmanet Bjurliden. Ett feltryck på en karta gjorde att gruvan fick namnet Boliden som väl de flesta är någorlunda bekanta med. Ur det där hålet hann man plocka upp 128 ton guld innan gruvan las ner. Företaget Boliden gräver dock för fullt i det mineralrika Skelleftefältet och levererar malm till smältverket Rönnskär i Skelleftehamn där man så sent som 2017 utvann 13109 kg guld. Så därför går också Skellefteå ibland under namnet Guldstan, eller schtaan som man säger själva.
♠
Trettiotvå år efter det där fyndet i Bjurliden dök det upp en helt annan guldklimp. I alla fall tyckte min morsa och farsa det när jag för första gången fick se dagens ljus på Skellefteå BB. Tio år senare (1966) bar det iväg därifrån när farsan skulle leta guld söderut i Söderhamn och -79 tyckte jag mig se regnbågen gå ner i huvudstaden och stack dit. Men banden upp till guldstan i norr har alltid vart starka och att jag har möjlighet att några veckor om året få komma hit och hoja runt över de ädla fyndigheterna, det är guld för mig.
♠
Därför packade jag även den gångna sommaren som vanligt min lilla tradare och styrde kosan mot norr.
Visst tar det på lite att tröska de åttio milen upp, men efter att man fått undan det nästan meterhöga gräset, fått ut möblerna på bron och sjösatt bryggan... Då är det bara att beskåda härligheten och utbrista i det gamla mantrat.. "egen härd är guld värd".
Men sen gäller det att inte vila på lagrarna! Vägnätet här är som ett sönderrivet spindelnät med lagad asfalt som går härs och tvärs mellan byarna, så det är bara att köra en snabbtvätt av hojen och ge sig ut på kryssning mellan tjälskotten.
Närå, så farligt är det inte. Många gånger är det nästan värre med potthålen här nere. Härom dan höll jag förresten på att försvinna i ett sånt på väg till jobbet. Nog för att jag har liten bil men ändå liksom... Man skulle fan kunna tro att Boliden fått korn på guld och börjat hacka här nere nu också. Men som sagt, nog om det. Efter att ha sköljt av Fetis med egenhämtat älvsvatten är det dags att ut å köra.
Börjar med att åka bort till Bonnstan (uttalas bonnstann) och morsa på dom riktiga oldboysen. Bonnstan har funnits sen 1600-talet och byggdes ursprungligen för att bönderna behövde nånstans att bo när de skulle till kyrkan. Det rådde kyrkplikt och bröt man mot den fick man böta. Här tillbringades m.a.o. en hel del tid, och förutom att funka som husrum vid kyrkobesöken hade man en massa annat latjolajbans för sig här. Man vet att av socknens femtio krogar fanns fem i Bonnstan. Till och med länsman drev en lönnkrog här. År 1721 kom en kunglig förordning mot öl- och brännvinsförsäljning men det sket man i, och ända in på 1900-talet hade man speciella poliser i kyrkstaden.
♠
En annan kul sysselsättning som flitigt praktiserades var "nattfrieriet" Ett gäng ynglingar knackade på fönstret där man visste att det bodde tjejer. När man fått kontakt med chicksen läste man en friarramsa som om man var riktigt duktig, kunde få brudarna att släppa in en för att prata. Man skulle ”snacka in sig" och tjejerna fick inte visa sig alltför angelägna. Skötte man nu tugget fanns chansen att bli insläppt och efter att ha fikat och skött snacket fanns chansen få ligga i samma säng. Men det var ytterst anständigt. Finbyxorna skulle behållas på och bruttan behöll snörliv och klänning när man kröp in under fårskinnsfällen tillsammans. Nu var det kanske inte alltid man höll sig till reglerna. En grabb som varit ute på nattfrieri började se alltmer bekymrad ut och till slut frågade hans morsa
–Men pajk, höre jer he? Dö ha väl eint dreppe nan?
– Naa! svarade pojken med en djup suck. –Tjwert åm!
Jo du, så gick det till när farfar var ung. :-) Men nu var det inte det vi skulle prata om. På måndagskvällar är det samling i Bonnstan för knuttar med livserfarenhet och en och annan mil instoppad på kontot, och även om medelåldern hela tiden späds ut när ynglingar som jag fyller på bakifrån, så är fortfarande maskinparken något av ett rullande museum. Triumph, BSA, Royal Enfield, Rex, Norton, Silverpilar mm. Listan kan göras lång.
18.30 fylls måndagskvällarna i Bonnstan av blårök och tvåtaktsknatter när dom här godsakerna rullar iväg samtidigt som hurtbulliga Friskis&Svettis-jympare studsar omkring
på en gräsplätt precis intill.
Med pottor och googles på tar de äldre maskinerna täten medans nymodigheter som Fetis och jag får hålla oss lite längre bak i ledet där vi rullar ut i den Västerbottniska landsbygden.
♠
Tisdagskvällarna följer samma mönster. Vi byter bara plats till Stadsparken där hojkungen Affe samlar sin armé av Skellefteås hojåkare. En inte helt lätt kille att få fast på bild inser jag nu när jag söker igenom sommarens fångst. Men till sist hittade jag honom, fångad i flykten uppflugen på en mjölkpall i Boviken.
Tisdagsträffen firade sitt 20-årsjubileum den gångna säsongen och jag vågar nog påstå att det är den enskilt största orsaken till den rika hojkultur som råder i stan. En samlingspunkt för alla typer av hojar och människor, och som också genererar intäkter till föreningsliv och små idrottsklubbar mm. runt om i länet. Dessutom har det ju fört det goda med sig att vi den kommande säsongen kan fira 10-årsjubileum med vårt eget åkeri här på Ekerö! Men nog snackat, nu far vi!
Efter en rivstart med hojåkning är det sen skönt att som Mandelmanns ta i igen sig
ett par dar hemma på gårn.
Kvällarna är ju som ni vet ganska långa här uppe, ja faktiskt så tar dom ju den här tiden på året aldrig slut. Och utan el och högteknoligisk underhållning får man hitta på annat. En sväng ut i skogen strax innan midnatt brukar va ett säkert kort för ett möte med skogens konung.
Annars dyker det upp en hel del musikevenemang här också. Man kan bara åka rakt ut i skogen så hittar man nåt. Sidbergsrocken är kanske inte en tillställning som får stora rubriker men desto mysigare för de som hittar dit, vilket vi gjorde, with a little help from our friends. :-)
Trästocksfestivalen är en kanonfestival som återkommer varje år där jag har lyckats finna några guldkorn. För några år sen hittade jag ett då okänt band som fångade mig en hel konsert.
First Aid Kit hette dom, och det vet vi ju hur det gick sen..
I somras ramlade jag också på lite sådär apropå, ett par guldkantade musikupplevelser på Trästock. Heavy Tiger var en riktigt röjig tjejtrio som förutom det, dessutom var klädda i guld och riktigt jävla bra.
En annan trevlig överraskning var Julia Frej som också för mig helt okänd, stod där på en av scenerna och fick mig att stå kvar till sista tonen klingat ut.
Men sommarens första pris och överst på guldpallen för ögonblick att minnas går till Miss Li! Förutom att bjuda på ett gig i toppklass på den numera kända flotten i Skellefteälven lyckades (eller misslyckades) hon klättra upp på ett piano och ramla i älven.
Inför ca 12-13000 gapande fågelholkar och en lätt panikslagen orkester försvann fröken Li i den strömmande svarta älven och för några sekunder stod tiden stilla... Men så dök hon upp igen, fick hjälp att ta sig upp och hämta andan innan hon greppade gitarristens mick (hennas egen följde ju med i plurret) och fortsatte låten där hon va innan dyket. Vilken kvinna!
Men med det avslutar vi Mandelmannsnacket och de musikaliska guldstunderna och återvänder till hojåkandet igen. Förutom tisdagsträff och återfallsknuttar så finns också Skellefteå Harley Club att tuffa runt med i Västerbottens vägnät, ja förresten räcker inte det till och det kan bli en sväng uppåt Norrbotten ibland också. Uppe i Piteå och Badhusparken är det träff för allehanda finplåt av äldre modell en gång i veckan, så dit kan det bli en sväng ibland.
Eller varför inte ta en 12-milatripp för en lunch och promenad
runt den skummande Mårdseleforsen..
Eller ut till havsbandet och Bjuröklubb? Var har jag hört det namnet förut tänker du..
Och då kan jag meddela att du är så pass gammal att du vet att det fanns ett liv före internet och sociala medier, där radion hade en självklar plats i köket och allas öron, och varifrån man kunde höra sjörapporten ljuda som poesi från P1 ut i etern.
Bjuröklubb, Almagrundet, Holmögadd, Arholma, Landsort.. vackert liksom.
Ja, så här ser det ut. Guldstunderna avlöser varandra medan dagarna och veckorna går till det oåterkalleliga slutet kommer, och det enda som återstår är att parkera Fetis i kärran och tröska de åttio milen ner till 08-land igen.
B.
Ett litet extranummer för den som orkar..
