åkeriet

Efter att ha plitat ner det mesta om resan över det stora landet i väster har jag hamnat på efterkälken med ett par andra utflykter. Så nu är det dags att försöka rätta till det innan snösmältningen. Visserligen läste jag nånstans att man prognostiserar barmark i mellansverige framåt mitten av juni, men hellre har jag blåslampa i aschlet att vara redo för årets asfaltsnötande, än att den prognosen slår in!

Den första juni i fjol var det i alla fall farbart och jag och Susanne mötte upp med Uffe och Gurra för att ta en sväng till Öland.

Börjar med att checka av en bit av det svenska vajerräcksnätet och en fika i Katrineholm innan vi checkar in på Lilla Hotellet i Västervik. Ett helt okej och naturligtvis litet hotell med modesta priser om man nu inte är ute efter en lyxig hotellweekend, och det är man ju sällan när det gäller semester på hojen. Ett par bira och en kvällspromenad till den lokala pizzerian gör att välmåendet får sig en boost innan vi stänger in oss för natten och jag och Susanne kör en "vem har störst necessär-tävling" innan vi släcker lampan.

 

Morgonen bjuder på strälande sol och hotellfrulle ute på altanen innan vi lastar på och följer den meddels vajer snittslade banan ner till Oskarshamn. Istället för bron där nere i Kalmar har vi valt att ta det lite mysigare alternativet med den lilla färjan Ms Solsund från Oskarshamn över till Byxelkrok. Med ett par timmar till godo hinner vi med lite sightseeing och en fika i ett söndagstomt Oskarshamn innan vi ställer oss i kön för att rulla ombord.

När det sen blir dags att borda skeppet får vi bekanta oss med ett för mig helt nytt ombordskörningssystem. Man skulle kunna tro att det är nån slags lottdragning när kapten vandrar runt i kön och vad som ser ut som slumpvis väljer ut bilar som får bryta sig ur kön och rulla ombord. Men vad gör det.. har man semester så har man, och att öva på att tagga ner en smula gör ju ingenting.Till slut får vi komma ombord vi med och lugnt och fint surra fast hästarna, ta plats på däck och njuta av ett par timmar på böljan den blå.

Väl dags för landstigning visar uret på halv sex, så vi slänger in grejorna på Byxelkroks Gästhem och drar ner till macken (som är Sveriges minsta) innan vi drar ut på en liten kvällstur.

Nu kommer vi till det där med coast to coast. Är ju lite inne på det efter 573 mil över Amerkat, men coast to coast på Öland blir ju verkligen model XS liksom.. så därför kör vi en udde till udde och börjar med en kortis upp till Ölands norra och fyren Långe Erik.

Tyvärr är det stängt när vi kommer dit men vi tar en upptäcksfärd runt den 32 meter höga 173-åringen och bekantar oss med lite svensk fyrvaktarhistoria och känner på känslan hur det kan ha varit att bo och jobba som fyrvaktare på den tiden fram till 1965 då man byggde en bro och fick lite större möjligheter med kontakt till omvärlden.

Med det gjort känner vi oss rätt nöjda med dagens upplevelser och drar oss tillbaka till Byxelkrok och kuddarna på gästhemmet.

Vi har väl inte haft så mycket planering för de här dagarna annat än lite lösa önskemål och 50 % av sällskapet har lobbat en del för sol och bad. Även fast det blåser rejält så är det rätt soligt idag och eftersom argumenten för nåt annat inte riktigt håller, så får det bli en dag på stranden. Vi styr ner mot Böda Sand och letar rätt på en plätt som ligger någorlunda skyddad mot vinden där vi kan slå läger och njuta en stund i solen.

Nu råder det ju lite delade meningar om hur lång en stund i solen bör vara och vi ser ingen annan råd än att dela upp oss ett tag. Några får stanna kvar i sanden medans andra får bege sig ut på vägarna på jakt efter kvällens middag. En fördelning som verkar gagna de flesta :-)

Det tar ett par timmar med besök på systemet och diverse butiker, och när vi återvänder till Böda med packväskorna fyllda med godsaker lyckas vi locka med oss sandpullorna upp på hojarna och tar oss via några fina omvägar tillbaka till Byxelkrok.

Efter att ha krupit ur lädret och fått en dusch så är det bara att knäcka en pilsner och duka upp. Lyckas hitta en plätt dit solen fortfarande når och bär dit ett bord. Det ska gud veta, att sol behövs om man inte ska frysa aschlet av sig! Trots att vi är några dagar in i juni så är det svinkallt! Att det sen blåser styv kuling gör det ju inte direkt varmare heller.. Men vi kan i alla fall njuta av maten innan vi ger upp för kylan och kryper in och låter Morden i Midsomer

bli den resterande kvällens underhållning.

Idag är det mina önskningar som väntar på sin uppfyllan. Långe Jan känns nästan som en gammal kompis från mellanstadiet och eftersom det ju var ett tag sen, och man dessutom fick bekanta sig med Janne bara via en bild i geografiboken känns det jävligt angeläget att få träffa honom nu. En annan grej jag hoppas vi ska hinna med är att titta in till kamelbonden Bengt Erlingsson på en ridtur. Så med frukosten färdigtuggad är det hög tid att rulla söderut.

De fjorton milen från Byxelkrok ner till Ottenby tar sin lilla tid med en hel del små byar och femtiosträckor att ta sig igenom men vid halv tvåtiden kan vi så äntligen parkera i Ottenby

och knalla ner den sista biten till Janne.

Och efter att ha knallat ner så är det också dags att knalla upp.

Med sina 42 meter är det här Sveriges högsta fyr och de 197 trappstegen upp ger en del känning i sätesmusklerna och får igång andningen, men det är det värt.

Utsikten här uppifrån är bedövande och det är bara att rekommendera för den som får chansen!

Dom där 197 stegen upp tog en del på kalorireserven och efter att ha sett oss mätta på utsikten tar vi oss an dom igen fast åt det betydligt lättare hållet för att se om det finns nåt ätbart nere i restaurangen. Hoppas på att öländska kroppkakor ska finnas på menyn, men där fick jag tji. Fick nöja mig med Lufsa... En slags ugnspannkaka gjord på riven potatis, ägg, mjöl och fläsk. Ska tydligen vara en öländsk specialite. Nu tror jag det här var en snikvariant då fläsket serverades till, istället för att vara inbakad i själva pannkakan, men det fick duga.

Vad värre var, var att det började bli ont om tid för att hinna till kamelerna. Slog en signal till "bondesökerfrukändisen" Bengan som fortfarande hade ridningen igång, men med dryga nio mil dit såg det inte så ljust ut. Det gjorde det inte på himlen heller, och innan vi ens hann fram till hojarna var vi tvungna att söka skydd. Men efter en kvart i en fågelspanarkoja kunde vi torka av sadlarna och gasa norrut. Det går hyfsat men efter några mil släcks både lampan på himlen och definitivt hoppet om att få en sväng på en kamelrygg.

Det blir svart, himlen öppnar sig och det är bara att ta första bästa avfart och söka skydd. Vi hittar en allé vid en bondgård där hojarna får stå någorlunda skyddade av trädkronorna medan vi springer bort till en portal som skyddar oss från att bli ännu blötare än vad vi redan är. Efter en stund avtar det i alla fall och dom där efterlängtade strålarna bryter igenom, och se där!

Inne på gården till portalen där vi står finns tydligen ett litet café!

När nu kamelridningen gick åt pepparn (å vem fan vill rida på en blöt kamel?) så kan vi ju lika gärna kika in där en stund. Det verkar vara nån slags lada/lagård/lantbruksförråd eller nåt som inretts och nu får tjänstgöra som sommarcafé inrett med gamla möbler och prylar från förr. Gemytligt och trivsamt! När vi kommer in som fyra blöta hundar tittar caféinnehavarna först lite misstänksamt på oss. Men sen springer de iväg och hämtar torra handukar och galgar att hänga upp vårt blöta skinn på, och erbjuder en mysig hörna att slå oss ner i. Så vi sörplar i oss lite gofika med spetsduk på bordet och njuter av nuet medans den värsta vätan dunstar så sakteliga från våra upphängda jackor. Och när vi så småningom ger oss ut för att se hur hojarna mår, står de där glada i solen omgivna av lite kvistar som det tidigare

lilla ovädret rivit ner från den skyddande allén.

 

Den resterande biten upp till Byxelkrok funkar bra utan fler ovädersattacker och när vi nu klarat av en "udde till udde" gånger två, så får det räcka med hojåkning för idag. En promenad ner till hamnen, några filtar och en middag under strålvärmare får avsluta dagens äventyr.

Dags för hemfärd och vi trycker ner vårt pick & pack i drybagen och rullar ner till hamnen.

Ombordkörningen funkar mer förståeligt utan lotteri den här gången och snart har det kastats loss och vi kan vinka farväl till Öland.

Väl iland i Oskarshamn siktar vi in oss på Västervik och Lilla Hotellet igen. Det funkade ju bra på nervägen så det får bli en repris nu på hemvägen. Siktar på en trevlig avslutande middag på stan och hittar ett schysst ställe där man kan sitta ute, men även idag är det med hjälp av filtar och strålvärme man med nöd och näppe klarar sig utan att frysa häcken av sig. När det sen kommer nederbörd i form av forsande isregn så man inte ens ser vad som finns trettio meter ner efter gatan är det lätt att hålla sig för skratt...

Men även idag finns det ett slut på nerfallet och så småningom kan vi flanera hemåt mot hotellet, dofta på rosorna och avnjuta en öl utanför rummen.

Nu är det bara hotellfrullen och vajerräcket kvar innan vi avslutar den här lilla resan, förutom nån bensträckare och lite käk nånstans efter vägen. Första stopp blir i Söderköping där faktiskt ingen av oss vart tidigare. Det blir en riktigt trevlig överraskning med en stad som plockad ur en gammal barnbok av Elsa Beskow.

Med det så får den här sagan sluta tror jag. Vi käkade nån timme senare, men jag kommer inte ihåg var. Det här var ju trots allt i början av juni förra året. Så vi tackar för oss och säger åk till Söderköping! (Eller Öland när det inte blåser så mycket :-)

 B.

 

En fem minuters snabbrepris.