Ekeröturen Och Nästan Trettio.
Kategori: HDCS
Ekeröturen, en dag i goda vänners lag.
Ja egentligen skulle man kunna sluta skriva där, eftersom det är ju precis vad H-DCS handlar om. Gemenskap, frihet och vänskap är liksom hela receptet, och jo just det.. Harley Davidson är väl också en liten ingrediens i det hela. Att tillsammans ta sig fram mot ett mål som egentligen inte har nån större betydelse, bara man får färdas tillsammans, det är hela grejen. Idag var det en sån dag när nästan trettio hojar dök upp till samlingen vid Brostugen.
Soligt värre och koltrastarna sjungandes i grönskan runt omkring. Ett sämre scenario hade man ju lätt kunnat föreställa sig att rulla iväg i. Jag och Susanne började turen med att göra honnör i riktning mot den tretungade fanan på Drottningholms slott. Ja va fan det var ju nästan nationaldag ju. Appropå det så skulle vi Ekeröåkare gjort vår traditionella nationaldagskörning till Trosa igår, men det regnade ju bort.
Men bytet blöt Trosa mot solig tur på Ekerö var ju inte så tokigt ändå.
;-)
Första avstickare blir in över Rörby och försvarets radioanstalt, vilket går bra och vi slipper misstas för lågt flygande bombflyg och kan lugnt och fint passera Lovö kyrka och Kungliga Drottningholms Golfklubb innan vi strax är ute på Ekerövägen igen.
Höger och ut på Färingsösidan där vi passerar Troxhammar Golfklubb (jo de duggar tätt här ute) innan vi viker av höger igen vid Skå. Passerar Kumla by och Svartsjö och fortsätter sen ut hela varvet på den här delen av Mälaröarna med Kungsberga, Sånga Säby och så småningom Stenhamra. Att det är smalt och krokigt och att det blir i sakta mak gör liksom ingenting när försommaren fortfarande hänger kvar med blommande syrener som liksom sträcker sig ut mot vägbanan för att erbjuda allt vad de har av färg och doft.
Det ersätts sen av rapsfält som ligger som ett gult täcke under en klarblå himmel och tillsammans blir som ett enda stort "heja Sverige!" I Stenhamra gör vi vårt första stopp för fika i det gamla stenbrottet. Här blir vi också för ett kort tag trettio, då Ronnie som inte hann till starten åkt raka spåret hit för att möta upp. Fram med termosar och godsaker att avnjutas här där Pippi försmäktade utan snus och bröderna Lejonhjärta tampades med Katla.
När vi sen är klara här och rullar iväg har vi en som måste avvika och så är vi nästan trettio igen. Vi ställer in styret i riktning mot Adelsö och landar pefekt trekvart senare vid färjelägret med fem minuters marginal till dess att det är dags för en stunds båtfärd över till det som under vikingatiden gick under namnet Alsnö.
Väl över på vikingamark tar vi högervarvet på den trottoarsmala vägen som går runt ön och stannar sen för en bensträckare vid Adelsö kyrka. Med en knapp halvtimme kvar till dess att färjan ska lägga ut, hinner vi med en snabb promenad upp till Alsnö Hus.
Det är en lite magisk känsla att stå här uppe vid ruinen som en gång Birger jarls söner Magnus Ladulås och Valdemar Birgersson under 1270-talet
lät bygga som ett sommarpalats för konungar och ståthållare.
Men som sagt, med en knapp halvtimme för promenad upp och promenad ner och tre km till färjan hinner vi inte stå och glo alltför länge, och vi hinner precis få in det sista bakhjulet på däck innan vi är ute på Mälaren igen. När vi sen rullar av närmar vi oss slutmålet för denna Ekerötur. På Norrby Gård väntar grisbonden Simon Almqvist och hans pappa Mats på att vi ska dyka upp.
Vi avslutade förra årets Ekerötur här, och det blev så lyckat att vi kollade för ett par veckor sen om vi inte kunde få komma på återbesök. Det funkade alldeles utmärkt och vi fick mer än gärna komma tillbaka. Simon lovade dessutom att bjussa på gårdens egenproducerade korv vilket ju inte gjorde valet att återvända svårare.
Vi fick också igen höra historien om den nu 91-åriga Forden..
..som funnits på gården under hela sin livstid och som också varit så gott som dödförklarad men sen återuppstått i ett väldigt trevligt skick.
Nu kanske ni undrar vad det är för märklig vagn där i förgrunden. Jo det är Benets hojsläp som han snyggt smugglat in en låda H-DCS-öl i, vilket ju var en alldeles utmärkt idé
som tack för att vi fick komma tillbaka hit.
Innan vi avslutade fick vi också titta in i boningshuset och ta del av lite släkthistoria och miljö som liksom andades historiens vingslag på en gård långt ute på Munsö som fortfarande lever och frodas nu i sjätte generationen.
Med det så vill jag tacka alla som kom tll årets Ekerötur, och klubben för den fina present som kom som en oväntad men väldigt uppskattad överraskning, tack! Tack också till Simon och Mats som så generöst tog emot oss i år igen, och till sist tack Benet som i år återvände som arrangör för turen och hjälpte mig att göra dagen till vad den blev.
Tack!
B.
