The American Dream. Del 4.
Kategori: egna avstickare
Dag 17.
Idag är det upp med tuppen som gäller eftersom vi ska på långfärd till Las Vegas. Det blir en nätt sträcka på i runda slängar 43 mil, och det tål väl att nämnas att de flesta av de milen ska tillryggaläggas på Route 66. Vi har ju fått promenera på klassikern några meter här i Williams,
men nu är det "get your kicks" som gäller.
Så det är bara upp å hoppa, och tänk idag är de två gula väskorna på plats igen! Ordningen återställd liksom. Det är lite småkyligt när vi rullar iväg i morgondiset ut ur Williams men det dröjer inte förrän solen tuggat i sig diset och temperaturen är där vi vant oss att den ska vara.
Dagens första stopp blir i Seligman där det är party i hela stan! Och inte vilket random party som helst! Nä, vi har ramlat över trettioårsjubileet av "The Historic Route 66 Fun Run"! Det innebär att ca 1000 bilar ska göra oss sällskap på The Historic Route. Men innan vi gasar vidare tillsammans hinner vi se oss runt en stund i Seligman.
Några passar på att titta in i Angel Delgadillo`s Barber Shop för en tillsnyggning. Och vem är Angel Delgadillo då tänker ni kanske? Jo en nu nittioårig herre och frisör som bott här vid vägen i hela sitt liv och som 1978 fick se sin kära 66:a ersättas av Interstate 40 som huvudväg genom norra Arizona. Han har sen dess varit en stor anledning till att 66:an kunnat leva vidare och få den historiska status den förtjänar.
Men nu var det ju det där med långfärd idag och vi har bara börjat dagens resa. Så vi får ge oss vidare i sällskap med de jubileumscruisare som ska samma väg som oss, och vinka till folket som tagit sig ut längs vägen för att kolla på runet.
Det är en speciell känsla att mullra fram på The Mother Road. Det känns högtidligt på nåt vis och man får försöka hitta ett onypt ställe på armen för att vara säker på att man inte drömmer och att det här faktiskt är på riktigt. Skulle man kunna paketera den här känslan så är det många av mina vänner jag skulle vilja ge ett fint litet paket.
Cirka en timme down the road från Seligman ligger Hackberry där det är dags att stanna till en stund vid Hackberry General Store. Den som har besökt Kutens bensin på Fårö skulle lätt känna sig hemtam här. Det är på många sätt rätt lika men Hackberry är liksom, som det sig bör i detta landet, king size! Gillar man Kutens och rostigt skrot så är Hackberry rena paradiset.
Och idag när Fun Run firar sitt thirty years anniversary på vägen utanför är det full kommers i den gamla butiken. Så vi knallar väl in och ser om vi hittar några souvenirer
att plocka hem vi med. Den obligatoriska tishan såklart och en fin liten Arizona regplåt att montera upp nånstans där hemma får knackas in i kassa-apparaten
innan det är dags att starta upp och dra vidare.
"Nej, vänta!" hojtar Susanna och Peter, "Ewonne och Per har precis kommit igång med The Hackberry Twist!"
Så vi får vänta lite till dammet lagt sig innan vi kan starta upp igen. :-) Vi har ytterligare en och en halv timme framför oss innan det är dags att käka, och det är bara att sortera in även den stundens åkande bland "hojturer man ej vill ha ogjorda".
Sista biten upp till Oatman är en riktig höjdare där man får tillfälle att lägga ner lite mer än man brukar. Här dyker också nästa kreatursvarning upp, som strax ska få sin förklaring.
Oatman här uppe i Black Mountains är även den en i raden av gamla spökstäder efter den nedlagda gruvnäringen men som på senare år fått ett lyft då man lyckats locka turister hit. Några som dock överlevt här trots nedlagda gruvor är åsnorna. Stan är fylld av åsnor! De togs hit och fungerade som packåsnor i gruvorna. Men när gruvorna var tömda och gruvgubbsen drog lämnades åsnorna kvar. De har levt här sen dess och kommer ner till stan och får mat av turisterna på dagarna och knatar sen upp i bergen över natten.
En del byggnader har som på så många andra ställen förstörts av bränder, men i mångt och mycket så är det en genuin stad från den glada guldrushens dagar.
Men nu var det lunch på programmet och vi smiter in på The Oatman Hotel som är en av de gamla klassiska byggnaderna i stan, där förövrigt Clark Gable och Carol Lombard spenderade sin bröllopsnatt i mars 1939. De gillade verkligen stället och brukade ibland återvända hit för att koppla av och må gott, och en vanlig syn vid deras besök var Clark sittandes med en stänkare och ett parti poker tillsammans med gruvgubbsen. Deras bröllopssvit är fortfarande en huvudattraktion i Oatman och det sägs faktiskt att
Clark och Carol fortfarande besöker sin kära svit.
Yepp, a ghost town it is.
Väggarna i saloonen är helt täckta av signerade endollarsedlar vilket ska ha börjat som en slags reservtank, eller reservbank kanske. Det var gubbarna från gruvorna som satte upp dom för att ha i reserv senare ifall cashen råkade ta slut och dom fortfarande var törstiga. Sen har det hängt kvar och folk fyllt på, så nu hänger det en förmögenhet där på väggarna!
Efter att ha fyllt kistorna med Hot Diggin Dogs och Forty Niners är det sen dags för dagens sista etapp. När vi rullar ut ur Oatman och snart lämnar Arizona för Nevada,
har vi dryga två timmar upp till Vegas.
Det flyter på bra och snart får man lite av samma känsla som när vi närmade oss New Orleans, men nu är det istället Las Vegas som ligger där framme.
Lite nervigt känns det att braka in i en storstad med allt vad det innebär av trafik och rörelse. Med sina ca 2 miljoner invånare är det ungefär lika många som i Storstockholm. Det är ju en nätt liten kontrast till Oatman med sina 134... Men det fixar sig och vi kan snart dra några varv i parkeringshuset i Strathosphere Hotel innan vi fäller ner stöden och lämnar våra hästar för lite välbehövlig vila. Efter en hissfärd och en rejäl hotellkorridorspromenad kan vi sen lasta av oss våra pryttlar och dra upp gardinerna för fönstret på vad som ska bli vårt hem i ett par dar.
Nu skulle vi kanske också behöva en stunds vila men det går ju inte! It's saturday night och vi är i Vegas! Det är bara att skölja av sig och byta hoj-jackan mot skjorta och ge sig ut. Det blir en taxi ner till Freemont Street och The Sin City.
Att spatsera omkring på Freemont Street är en upplevelse rätt långt från något annat jag varit med om. Med världens största led-skärm i taket, liveband, street performers och ett myller av människor är det bara att spärra upp ögonen och ta in allt vad man hinner och orkar. Vart man än fäster blicken så är det ett fyrverkeri av sprakande färger och ljud. Vi tar ett par timmar och bara flyter omkring innan vi smiter in på en restaurang för en sen middag och sen hugger en taxi tillbaka till Strathosphere. Avslutar med att åka upp i det 350 meter höga tornet och spana ut över ett upptänt Las Vegas. En syn som skulle kunna konkurera med vilket fyrverkeri som helst.
Sen kan man ju undra vad det här är för hillbillys som har setts ränna omkring ute på stan ikväll?
♠
Dag 18
Programmet idag börjar med en tur till en av världens största outlets. Den väljer jag och Susanne bort och sätter oss istället i en taxi för färd till East Clark Avenue och Las Vegas Marriage Bureau för att hämta ut vår äktenskapslicens. Därmed har vi också förklaringen till de två hillbillysarna som rände runt på Freemont Street igår kväll. Våra nya kära vänner tyckte att nån släng av möhippa/svensexa måste det va och pimpade upp oss med de där lösgaddarna och lät oss sen servera leenden bland jetsetfolket. :-) Med licensen i näven tar vi sen en promenad uppför the strip och funderar på vad vi behöver fixa innan det är dags.
♥
Skumpa borde man ju ha, så vi smiter in på en grocery store och köper en magnum bubbel. Glas hittar vi inga och det är väl lika bra det eftersom vi inte har en aning om vi får några gäster. Jo förresten... vårt svenskgäng vet vi kommer, och sen har vi via Jan och Dorte på MCUSA låtit meddela att de som vill i vår grupp gärna får komma om de inte har nåt annat för sig. Men om det sen dyker upp nån är ju en helt annan femma.
♥
Det är lite gråmulet och småkallt idag, och rätt vad det är börjar det regna. Eftersom det här är det första regn vi haft sen vi började det här äventyret för 17 dar sen, och att regn på bröllopsdan sägs betyda tur och lycka, tackar vi och tar emot. Med inhandlad skumpa beger vi oss tillbaka till hotellet och letar fram bröllopskläderna, och klockan halv fem står vi sen klara nere i lobbyn och undrar nyfiket om det ska dyka upp några bröllopsgäster.
Och det gör det minsann! En efter en droppar de in och när det är dags att gå så är hela vår grupp med! Ja nästan i alla fall. Jeppe och Henrik har gått vilse i hotellkorridorerna och syns inte till. Precis när vi ska till att knata iväg, ramlar en av de två blommorna Susanne har i håret av sitt spänne, men Ewonne skyndar till, spottar ut sitt tuggummi och trycker tillbaka blomman i frissan igen. Så med blommor och gäster på plats är det dags att kila över
till Little Vegas Chapel som ligger tvärs över gatan.
Kapellet tar 30 gäster och att det skulle bli fullsatt hade vi aldrig kunnat drömma om när vi för några månader sen bokade in oss. Och för sjutton dar sen hade vi aldrig träffat nån av de här människorna som snyggt nu marcherar över gatan som gäster till vårt bröllop!
Samtidigt är det ingen där hemma som vet något. Lite taskigt kanske,
men de hade ju inte kunnat vara med i alla fall..
Vi hade kunnat valt att ha Elvis som vigselförrättare, men nä.. lite seriöst vill man ju ha det. Men när han nu kliver in och presenterar sig så ser vi ju att det är Elvis, bara det att han inte
svidat på sig den allra glittrigaste kostymen. :-)
Så är vi igång. "Will you take Susan to be your wedded wife, your very best friend and to love her for the rest of your life?" "I do." "Will you take Bengt to be your wedded husband, your very best friend and to love him for the rest of your life?" "I do."
"And you may now kiss the bride."
När vi sen kommer ut har alla gästerna hunnit ut före och bildat en tunnel av hjälmar som vi får gå igenom. Några har skaffat ris och kastar över oss, och vi får t.o.m. en fin bröllopspresent överräckt av Jan! Fyra av våra danska bröder överraskar med att falla ner på knä framför oss och göra en snabbversion av vågen innan alla danskar stämmer upp i en bröllopsvisa. Vi lägger våra huvuden på sned med riktig sån där "naaw-feeling" ända tills Jan bryter förtrollningen med att berätta att det bara är en vanlig fyllevisa, fast med annan text.
"Så bli de nok en lille en, lille en, lille en" :-)
Skumpan korkas upp och får gå laget runt och jag kan bara säga att vårt bröllop blev så mycket mer än vad vi nånsin kunde ana eller föreställa oss! Att vi skulle ha kapellet fyllt av glada och trevliga nyfunna vänner var inte nåt vi räknat med. Tack alla i hold 2 och tack MCUSA för att ni hjälpte oss att göra den här stunden till något vi aldrig kommer att glömma!
Men ingen rast och ingen ro! Vi hinner lagom med en drink nere i casinot innan nästa aktivitet står på tur, och den passar som hand i handske till den förra. Utanför hotellet väntar Palle, Claus och Dorte med uppdukat skumpabord, och snart glider tre rejäla limos, typ partybussar, upp vid hotellentrén för att ta oss ut i den begynnande Vegasnatten.
Vi får en liten sightseeingtur och stannar sen till vid den berömda och klassiska Las Vegas-skylten för att ta en bild med alla samlade. Elvis gör sig ständigt påmind i stan, och tror ni inte på fan han dyker upp här med och blir riktigt till sig när en svensk blondin råkar komma i hans väg.
..men hon sliter sig loss och vi kan efter en stunds väntan gruppera oss under skylten.
Men vänta.. visst fattas några? Jo, två på skumpa lätt berusade nygifta har lyckats tajma en bubblig kisspaus i en närbelägen buske i samma ögonblick som fotografen pressade avtryckaren. Shit happens.. men det blev iaf en solobild när de väl fått ordning på brallorna igen.
Sen släpps vi av på "The Strip" och sprids ungefär som när Monty Python kör "100 yards for people with no sense of direction." För oss blir det sen den spektakulära fontän och vattenshowen utanför Bellagio innan vi smiter in för bröllopsmiddag på Eiffel Tower Restaurant.
Avslutning på den här fantastiska dan blir att planlöst vandra omkring på The Strip och låta sig förstummas av det skådespel som den upptända arkitekturen bjuder på. Det liknar inget annat här i världen. En nattfösare på Hard Rock Cafe och en kort taxifärd hem till Strathosphere.
♠
Dag 19.
När klockan ringer på morgonen är det bara att hoppa upp och duscha av sig bröllopsnatten. Vi ska åka långt och vi har en tid att passa. Närmare 50 mil till Los Angeles och jag har bokat tid för tatuering kl 20.00. Vi beräknas vara framme i LA nånstans runt 16.30 beroende på hur trafiken ser ut där. Sen ska hojar lämnas och vi bussas till vårt hotell. Hinna få av sig hojkläderna och krypa i nåt annat, och kanske få i sig nåt att dämpa en knorrande mage med, vore inte heller så tokigt. Har tagit till en rejäl marginal där och hoppas den räcker. Packar ihop våra bröllopsstassar och tar en sista promenad i Strathospheres korridorer och sen hissen ner till följebilen och Peters och Susannas gula väskor som snyggt och prydligt
signalerar att vi hittat rätt.
Med väskorna instoppade på rätt ställe letar vi oss sen iväg till parkeringsgaraget och hojarna som fått sin vila och nu är klara att ta oss den sista sträckan på vår fantastiska resa. Just som vi ska till att starta upp utbryter lite tumult en bit bort. Det visar sig att en tändningsnyckel inte finns där den borde vara. Vi har sen dag ett haft den i ett band runt halsen. Men nu har vi en deltagare som är halsbandslös. Som tur är hittas den nerstoppad i nåt hemligt fack i en väska längst in bland väskorna i följebilen och vi kan börja rulla ut ur Vegas.
Snart lämnar vi Nevada och passerar över gränsen till Californien som är den nionde och sista delstaten på vår roadtrip. Vi snuddar vid Mojave National Preserve som är den tredje största nationalparken i USA och milen biter på ordentligt där vi tuggar fram i Mojaveöknen på highway Interstate 15. Efter ett par timmar svänger vi av för en lunch på Peggy Sue's 50' Diner.
De flesta har väl nån gång käkat eller fikat på nåt fifties style-hak? Att det här plejset funnits här sen 1954, låt vara stängt och nyöppnat igen sen -87, sätter en hel del extra piff på det hela. I en inredning som dignar av femtiotal och med servitriser som allihopa skulle kunnat heta
Peggy Sue, känner man sig hemma på nåt sätt, och fattar varför man så ofta stannar till när man går förbi ett skyltfönster där det annonseras "Fifties".
Tvärs över gatan till Peggys ligger en del av The Marine Corps Logistic Base Barstow, som har till uppgift att se till att kanoner, stridsvagnar och stuff funkar som det ska om det ska ut och krigas. Och så har det varit i exakt tio år längre än min tid här på jorden, då den togs i bruk första gången 28 december 1942.
Men nu lämnar vi Peggy och kanonerna och ger oss iväg på resans allra sista sträcka, och två och en halv timme senare rullar vi in på bakgården till EagleRider Hawthorne Los Angeles. Det är med blandade känslor man parkerar hojen och plockar ur väskorna. Vi har ju ändå gjort 573 mil tillsammans under de här veckorna! Visst känner man sig nöjd med att liksom ha kommit i mål, men det gör ju alltid lite ont att skiljas, och att vi nu har gjort vår sista mile på vår roadtrip är väl inget som leder till några större ovationer, varken danska eller svenska.
Men i mål är vi och det är bara att tugga i sig.
Vi säger farväl till 5700LE och hoppas på nya sköna miles med ny ryttare i sadeln.
Som tur är dämpas sorgen över att skiljas från hojen och att det nu är slutrullat av att jag har annat att tänka på. Det var ju det där med den inbokade tatueringstiden kl åtta. Uret börjar närma sig sex när vi kliver in i bussen för att ta oss till vårt motell i Carson.
Efter en snabbdusch, en slopad middag och en beställd taxi kan vi klockan
fem i åtta kliva in på Lifestyle Tattoos E Carson St.
♠
Los Angeles är ju lite av tatueringens Mecca och att föreviga den här "engångilivetupplevelsen" kändes som något som måste göras. Dessutom har Susanne en gammal synd i form av en häxa på skuldran som hon vill täcka över, och varför inte passa på nu när vi är i änglarnas stad. Jag hade långt innan resan haft en sporadisk, med undertryck på just sporadisk, kontakt med Dino som är ägare av Lifestyle, och att studion låg inom räckhåll från vårt motell gjorde att det kanske skulle kunna funka att få till ett besök där. Nu kliver vi alltså in med fem minuter till godo
till utsatt tid, vilket man ändå får tillstå är ganska bra med tanke på att det ligger 8892 km hemifrån, fågelvägen.. Men som sagt, nu är vi där och kliver in genom dörren
och kommer in i en liten enkel reception.
Rummet består av en glasdisk och två skinnsoffor och ett par tv-apparater monterade på väggarna. Vi slår oss ner i en av sofforna där den ena av tv-apparaterna sitter monterad ovanför, och där det skrålar ut en actionfilm på rätt hög ljudvolym. Man kan se in till nästa rum där vi kan höra det karaktäristiska ljudet från en tatueringsmaskin i arbete blandat med latinsk hip hop från en stereo i ett hörn. Ett par unga tjejer rör sig hemtamt och verkar vara stammisar. Några latinosnubbar i tillhörande trekvartsshorts och keps på sned slår sig ner i soffan mittemot och morsar på oss och vi förklarar att vi har en tid med Mr Dino. En av latinosarna piper då iväg in i lokalerna och hojtar efter Dino som naturligtvis också visar sig vara latino.
♠
Ett storvuxet exemplar nästan i klass med mina Marlboro Men kommer ut och hälsar oss välkomna. Det visar sig att det egentligen är hans day off, men för att det skulle funka för oss har han kommit in extra. Efter en liten konsultation och genomgång av de tänkta motiven får vi vänta en stund till medan Dino gör i ordning prylarna. När vi sen får kliva in ser vi att det finns tre öppet sammansatta rum och Dinos ligger några steg in. Han har också en stor tv monterad på väggen och även här är det action på hög volym som gäller.
Dino är lättsnackad och vi kommer igång bra med konversationen. Tatueringen har gått i arv från far till son och vi får veta att farsan som var en bra bit upp i åttioårsåldern fortfarande tar sin Harley på en tur ibland. Själv har han en gammal bil som han skruvar och filar på när tid finns. Nåt annat han har så är det ett sjujävla garv som brakar loss med jämna mellanrum när det blir en paus med nålen. Han frågar mig om det här är min första tatuering och jag viker upp den andra axeln och svarar "no I have a small one here on this shoulder". Han böjer sig över och kollar på min lilla åttiotalsgrej jag har där och utbrister i ett sånt där sjujävlagarv så tvn nästan ramlar ner från väggen, "HAHOHO! This is your first tattoo!!!" :-D Sen jobbas det på och stick efter stick växer mitt motiv fram.
Med Harleyskölden, Elvisdängan CC rider och Route 66-skylten tycker jag att jag fick med det väsentligaste av vad den här roadtripen handlat om.
Dags för Susanne att ta plats då. Den gamla häxan ska ersättas med en målad koltrast som blivit något av ett följeslagardjur genom livet.
Med allt bläck intryckt där det skulle vara hade nu tiden på dygnet passerat till nästa. Lifestyle Tattoos stänger kl 22 på kvällarna och nu visade uret 00.30 när det var dags att hiva fram dollars. Hade fått ett pris tidigare på 350 för min och var beredd på att punga ut nåt liknande för Susannes. Då säger den garvande latinosen "well I said 350 for yours, but let's make it 400 for both". Då hade han ändå kommit in på sin lediga dag och dessutom jobbat till en bra bit efter midnatt! Och när vi ber honom om hjälp med att ringa efter en taxi så säger han
"äh, I'll drive you to the motel".
♠
Förstummade av Dinos vänlighet blir vi snart avsläppta vid motellet där vi känner hur den slopade middan gör sig ordentligt påmind. Magarna skriker vilt under t-shirten och vi går in och ber nattportieren om råd. Det finns ett nattöppet hak en kvarts promenad bort och vi sätter kurs däråt. Där vi knallar på i Los Angeles-natten slås vi av tanken att vi har inte en susning om vad för kvarter vi befinner oss i. Vad kan hända här? Just som vi konstaterar det lite läskiga passerar vi IKEA. Jo du läste rätt. IKEA har ett varuhus här i Carson LA och med det i synfältet känns vår nattpromenad lite lugnare och tryggare på nåt slags hemtamt vis, och strax sitter vi på Denny's och tuggar i oss vår nattmiddag. Mätta och belåtna går vi vilse på vägen tillbaka och hade inte IKEA stått där som en lysande fyr i natten och hjälpt oss med navigeringen
vette fan hur det hade slutat.
♠
Dag 20.
Det känns lite konstigt att vakna och veta att det är slutåkt, men som tur är har vi en dag kvar på programmet tillsammans med alla våra nya vänner vi lärt känna under de här 573 milen. Efter frukost packar vi in oss i ett par sightseeingbussar och skjutsas ut på stan där första stopp blir Hollywood Boulevard där vi får knata upp och ner och leta stjärnor och kika lite i butikerna.
En hel del street performers befolkar också den här trottoarernas hall of fame, och Stefan passar på att läxa upp Stålmannen medan Bigge tar sig an en fäktande Cleopatra.
Sen går bussen upp mot Beverly Hills och nästa hållplats blir i de lite mer fancy kvarteren där vi får trippa lite fint och rassla med juvelerna som man ju gör här i blingblingets högborg.
Nu har vi ju inte så mycket att rassla med, om man säger så. Därför passar det bra att promenaden inte blir alltför lång här, och istället förläggs ner till Venice Beach.
Förutom att det här är vår sista dag tillsammans innan hemresan, så är det också Peters
50 årsdag. Därför steppar vi ut på Santa Monica Pier och glider in på
Bubba Gump Shrimp Company för en ordentlig kalaslunch.
Bubba Gump är en lite speciell restaurangkedja bestående av 40 restauranger världen över och startades upp på initiativ av Paramount Pictures. Man ville skapa en restaurang inspirerad av filmen Forrest Gump och det första haket öppnade i Monterey -96. Men sen har den förökat sig och en av avkommorna ligger här på piren i Venice Beach. Stället verkar vara riktigt poppis men vi hittar till slut ett bord där vi får plats för vår födelsedagslunch.
Sen fortsätter vi vår promenix här efter stranden bland en fantastisk blandning av människor, street performers, hippies, lodisar och "all dela" som min gamla mormor skulle ha sagt. En öl här, en kaffe där och levande musik både här och där.
En av de performers somt hängt här längst av alla är Harry Perry. Han började skejta omkring här med sin gura som 22 åring -73 och är fortfarande kvar nu 44 år senare. Susanne såg honom här när hon var i USA -81 och nu när hon ser honom rulla här fortfarande vill hon spontant bara fram och morsa och kanske ge honom några dollar eftersom man liksom tänker sig att den som inte utövar sitt artisteri på världscenen inför biljettbetalande fans, utan istället här på beachen, kan ha glädje av folk som glatt vill ge bort en slant. Men se det passade inte.
"Give them to someone else, I'm not interested in your money.
You can buy a t-shirt or a CD, otherwise just fuck off!"
Ja kanske inte helt ordagrant men ändå.
Nån gång under de där 44 åren kanske självbilden passerade verkligheten på nåt vis. Harry Perry får rulla vidare åt sitt håll medan vi knatar iväg åt ett annat.
Femtio meter bort rullar Stilla Havets vågor in mot Santa Monica och vi ställer in siktet mot det istället. Som nån kanske minns så satte jag ju startpunkten tjugo meter ut i Atlanten för nitton dar sen, och nu är det dags att fullborda begreppet kust till kust genom att
ta några steg ut i böljan och sätta punkt.
När vi kommer tillbaka till motellet har MCUSA en liten avskedshappening och delar ut några små priser till oss deltagare för sånt som "köpt flest öl ur följebilen" eller "blivit haffad av polisen". Jag och Susanne får pris som "årets lovebirds" och blir belönade
med varsitt par passande solbrillor. :-)
Sista kvällen tillsammans kör vi ett knytis på baksidan av motellet innan det är dags att säga gonatt, och med det så är det här stora äventyret över.
I morgon flyger vi hem och mitt slutord får bli...
Gå inte och vänta på att det ska hända. Se till att bli den som säger...
VI GÖR DET!
The End.
B.
Ett stort tack till min nyblivna fru som fick det att hända!
Ett stort tack till alla deltagare för tre oförglömliga veckor tillsammans!
Ett stort tack till Jan, Dorte, Palle och Claus på MCUSA
som proffsigt såg till att allt fungerade på bästa sätt!
Jag skulle inte tveka att åka med er igen om jag får möjlighet ännu en gång.
♠
Foto
Jag själv
Susanne Södergren
Bigge Persson
MCUSA
Musik
See You Later Alligator - Jugendmusik Kreuzlingen
Dixieland Jazz - Okänt gatuband New Orleans / Duke Heitger's Steamboat Stompers
Lost Highway - Bo H-son Band
Folsom Prison Blues - Bo H-son Band
I Shall Be Released - Bo H-son Band
Six Days On The Road - Bo H-son Band
A Horse Called Lightning - Lovecow
I'm Ready - Southern Country Soulution
Lodi - Bo H-son Band
Roadrunner - Bo H-son Band
Honky Tonk Angels - Bo H-son Band
Route 66 - Bo H-son Band
Burning Love - Bo H-son Band
Merle Haggard Blues - Bo H-son Band
♠
