The American Dream. Del 3.
Kategori: egna avstickare
Dag 13.
Tisdag morgon, solen är uppe och idag får vi stövla ner till hästarna för en kort ridtur innan frukost. Vårt motell saknar frulle så vi rullar över till IHOP Restaurant för en rejäl dos av amerikanska pannkakor. Nu betyder ju inte det att man behöver avstå från äggröran, baconet och allt det andra... nä det smaskar man ju i sig i ett nafs innan pankisarna bärs in och lönnsirapen ringlas på med full choke liksom.
En kanna java på det och vi är redo att lämna Texas.
När vi nu lämnar El Paso byter vi alltså även delstat och rullar vidare in i New Mexico.
Westernfeelingen vi fått på vår färd genom Texas snäppas upp ytterligare ett par pinnhål nu när vi kommit in i New Mexico. Istället för den trehundrasextiogradiga platta horisonten tornar bergen upp där framme, och ger en mer dramatisk touch åt det hela.
Vi stannar till för tankning i den lilla stan Columbus, känd för att för 101 år sen ha blivit attackerad av den mexikanska banditen Pancho Villa. Strax före gryningen den 9 mars 1916 väcks den amerikanska garnisonen som är placerad i stan av gevärsskott och vilda tjut.
"Viva Mexico! Viva Villa! Muerte a los americanos!" Med det skrev Villa in sig i historien som en av få som gått till attack mot jänkarna på deras eget territorium. Vi får väl se om vildhjärnan i Nordkorea möjligtvis blir näste att slå till.
Nåväl, med fyllda tankar och en och annan glass innanför västarna fräser vi vidare, och trekvart senare tar vi nästa paus i Hachita. Om vi besökt ett antal "hålor" de senaste dagarna så tar nog ändå Hachita priset som resans håla. Här trängs ca femtio pers om utrymmet innanför stadsgränsen. Vi stannar till vid Hachita Liquor Saloon
som för dagen inte tillhandahåller några förfriskningar.
Nej här verkar det inte gjorts några beställningar på länge. Kikar in i en glipa i de igenbommade fönstren och det ser ut som att man en vacker dag bara tömde glasen och låste för gott. Eftersom det är lite av en ren westerndag idag måste jag bara nämna att här på Hachita Liquor Saloon kan mycket väl William E Walters alias Bronco Bill suttit och smuttat på en whiskey, då han 1917 efter att ha släppts från ett livstidsstraff, slog sig ner just här i Hachita.
Samma ställe före ombyggnad 1978.
Likadant är det med den lilla snabbmatvagnen som verkar ha sålt sin sista taco, och bensinpumpen lär man få krama ur ordentligt om man ska få ut nån droppe.
Det är som att öknen sakta men säkert håller på att käka upp resterna av byn och förvandla den till ännu en spökstad, här i vad som kommit att kallas "Ghosts Of The Southline".
The El Paso & Southwestern Railway las ner 1961 och har sen lämnat ett pärlband av spökstäder efter sig här längs den mexikanska gränsen.
Men även om det är spännande att gå här och rota så måste vi lämna vi också.
Vi har fler intressanta prylar att bocka av på dagens lista innan solen går ner.
En timme senare passerar vi delstatsgränsen till Arizona, och med en kvart till i sadeln är vi framme vid Skeleton Canyon och minnesmärket över Geronimos kapitulation den 4 september 1886. Det här hör väl kanske inte till de allra ljusaste ögonblicken i amerikansk historia
och behandlingen av nordamerikas urbefolkning har ju än idag mycket att önska.
Men att besöka den här platsen och veta att vi rider på samma mark som Geronimo, om än nu asfalterad, gör att man fylls av en viss vördnad.
Men efter att ha ägnat den gamle indianhövdingen lite eftertänksamhet behöver vi återigen kliva upp på järnhästarna och ge oss av.
Att det är elva mil kvar till nästa äventyr är inget som gör ont där vi mullrar fram under Arizonas heta sol. Man får släppa gasrullen och nypa sig i armen ibland för att fatta att det är på riktigt. Livet är här och nu, och det är bara att njuta!
Vi vet ju alla att tiden går fort när man har roligt, och det står inte på
förrän vi är framme vid nästa sevärdhet.
Vi når Lowell, Bisbee och glider uppför Erie Street. Lowell hör på sätt och vis också till alla "ghost towns" som kom av att gruvnäringen las ner, med den skillnaden att här har en handfull människor lagt ner själ och hjärta i att bevara en blomstrande fyrtio och femtiotalsmiljö. Och femtiotalist som jag är, så får jag nu ståpäls när vi sakta mullrar uppför Erie Street. Fan, man tror inte det är sant! Jag som kan bli tårögd av att titta på en skrotbil!
Min barndoms ungdomsgård var ett gäng mackar intill Skellefteås södra infart där jag och kompisarna sprang omkring och frågade efter klistermärken och sneglade efter oåtkomliga pinupptidningar på tidningshyllorna. Och ville det sig riktigt, kunde det bli en sväng i bästa kompisens farsas Volvo Viking där man beundrande fick följa gubbens hanterande av backelitratten och kryssande mellan alla låga och höga växlar på den brummande Vikingen.
Det är där nånstans i de känslorna jag hamnar när vi parkerar hojarna och går en promenad
på denna nostalgins aveny.
När man sen upptäcker att dörren faktiskt är öppen, går det bara inte att motstå
en provsittning i den gamla Chevalastarn.
Att få knalla upp och nerför Erie Street här i Lowell var nästan värt hela resan! Det här blir svårt att toppa på en dagstur, men det kommer vi faktiskt att göra. Vi har en halvtimmes ritt kvar på dagens etapp innan vi liksom vrider oss tillbaka in i westerntemat igen
och rider in i stan som är målet för dagen, Tombstone!
Wyatt Earp, Doc Holiday, Br Clanton, revolverstriden vid O.K. Corral..
Vi är i fucking Tombstone! Det är nästan lite svårt att ta in medan vi promenerar nerför trätrottoaren på East Allen Street.
Vi kikar in på The Bird Case Theater där inte mindre än 26 personer ska ha dött och, det vilda livet smyckat stället med över 140 kulhål i väggar och tak. Nu finns inte längre någon marknad för hästar, men stan har som de allra flesta städer vi besökt hitills, sin egen Harleybutik. Butiken är inte så stor men tillräckligt stor för att de kunnat baxa in en riktigt läcker
Heritage Springer Classic bland t-shirtsen.
Efter inköp av den obligatoriska tishan spatserar vi ut på Erie Street och tar ett varv till. Kikar in på Big Nose Kate's Saloon för lite förfriskningar där några passar på att styla framför kameran.
En liten bit från city ligger The Boothill Graveyard och jag kan med hundraprocentig säkerhet lova att här ligger en stor del av stans våldsamma och syndiga historia begraven. Från O.K. Corralskjutningen October 26, 1881 hittar man här bröderna McLaury och Billy Clanton. Tågrånare som 3-fingered Jack Dunlap, folk som mördats av en eller annan anledning, bordellmamman Dutch Annie och ca 250 st till med mer eller mindre våldsamma dödsorsaker. Namnet Boothill Graveyard har den fått av den enkla anledningen att så många
av de som har sin sista vila här, dog med stövlerna på.
Men för oss är det efter en lång dag, dags för stövlarna av. Så vi sitter upp och rullar bort till Tombstone Grand Hotel där vi ska tillbringa den här dagens sista vila. Avslutar dagen med en sittning runt lägerelden och firar med cigarr och wirre att Bigge fått besked att han blivit farfar.
♠
Ett litet bonusklipp med en av många filmatiseringar av revolerstriden vid O.K. Corral.
Dag 14.
Vaknar upp till ännu en dag med blå himmel och stekande sol, och idag är det glesare i programmet så fokus blir på hojåkning.
Att fokusera på den typen av sysselsättning en tidig dag i maj i Arizona skulle man ju lätt kunna tänka sig att göra oftare, om man säger så. Med stigande temperatur och humöret på topp lämnar vi Tombstone och alla skjutglada banditer och sheriffer bakom oss.
Om det varit mycket rakt fram tidigare så byts det ut nu mot ett rejält storslalomåk mellan jättekaktusar, uttorkade flodfåror och raviner. Asfalten ligger slät och fin och slingrar sig fram som den värsta skallerorm genom ökenlandskapet.
Omslutna av den miljön är det svårt att skaka av sig den vilda västernfeelingen från igår, och inte mig emot. Är man uppfödd på Bonanza och High Chaparall passar det slitna uttrycket "som fisken i vattnet" som fisken i vattnet skulle man kunna säga.
Dagens första stopp gör vi vid den gamla romersk-katolska kyrkan Mission San Xavier del Bac som ska ha grundats av en jesuitpräst 1692. Den förstördes av Apacherna 1770 men byggdes upp igen i slutet av 1700 talet och anses med det vara den äldsta byggnaden i Tucson i Europeisk stil. När man står utanför och beskådar den skinande vita byggnaden ser den lite ut som en stor gnistrande sockertopp, och kontrasten mot det karga ökenlandskapet är knivskarp.
När vi sen kliver in i den anddäktiga miljön blir det också en skarp kontrast mot det vilda liv vi bekantat oss med de sista dagarna. Kyrkan är fylld av utsmyckningar av olika slag. Målningar, fresker, träsniderier och statyer trängs om utrymmet där vi tassar tyst och beskådar konstverken.
Men efter en stund i tystnadens tecken och några har hunnit be en bön eller två, känns det skönt att få dra igång lite vilt muller från järnhästarna igen.
Temperaturen stiger och närmar sig 40-strecket när vi ångar vidare in i kaktusriket. Slingringsfaktorn ökar och landskapet böljar upp för kullar och ner i svackor på den nyasfalterade vägen där den ringlar sig fram som en svart orm
mellan de 3-5 metershöga kaktusarna.
Att köra hoj här är som en dröm, och som tur är så är det inte dags att vakna än på ett tag. Däremot är det efter en stund time för en paus till då vi stannar till vid Tucson Mountain Park för en promenad bland jättekaktusarna.
De här jättarna kan nå en höjd av upp till femton meter och det finns exemplar som uppskattas vara över 200 år gamla. Där de står i all sin ståtlighet lockas man så klart att blicka uppåt mot topparna, men jag försöker ändå att ha lite koll på var jag sätter fötterna. Det ska faktiskt finnas sex olika arter av skallerorm huserande i parken.
En stund senare tar vi en lunch bland några äkta Arizona cowboys med sporrar och hela kitet. Där vi sitter och pustar ut på restaurangen får vi också ett kvitto på att det finns mer än skallerorm som biter i Arizona.
Ansiktsfärgen på vissa vittnar om att solen biter rätt rejält den med.
Resten av eftermiddan ägnar vi åt njutning och svettning på vår väg upp mot Buckeye, en liten stad ca 6 mil väster om Phoenix som är dagens mål. En liten pulshöjare råkar vi ut för när det i ögonvrån plötsligt dyker upp tre rätt stressade hästar precis intill vägen. De har hamnat på fel sida om ett stängsel och har ingen reträttväg när vi dånar förbi. Men allt går vägen och vi kan passera utan direktkontakt mellan häst och järnhäst. Väl framme i Buckeye avslutar vi dagen med efterlängtat poolhäng, kall bira och burgare.
♠
Dag 15.
Vaknar upp till ett smattrande kallt regn som sköljer över fönstret som knappt gåt att se ut genom på grund av ovädret utanför... Nä, skoja bara! :-) Sanningen är precis som i Ledins gamla sommardänga. "Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på flera dar."
Vi ska ut under klarblå himmel, och precis som igår, med en temperatur runt 40 celsius. Från att ha rest västerut hela resan, går det nu norrut. Till en början är landskapet sig likt från igår med öken och kantat av segourakaktusar. Men fram på dagen når vi bergen och innan dagen är slut har jag gjort min bästa hojtur ever. Vi gör ett kort stopp där Palle förklarar vart vi ska och att vi om vi vill kan åka själva. Så vi vinkar hejdå til Palle och drar iväg.
Det glesas ut i kaktusleden och de byts så småningom ut mot en hel del skog.
Inte så konstigt då vi snart når Prescott National Forest, och vårt första stopp blir just i stan Prescott där vi tar en promenad längs Whiskey Row. Runt 1870 var det här stans vildaste gata, kantad av salooner och spelhålor. Vildast idag är Jeppe och Henrik som släcker törsten med en öl och gör skäl för den gamla Tuborgreklamen "Hver Gang!" De något mindre vildsinta nöjer sig med en glass i skuggan under en markis.
Vi är uppe på ca 1600 meters höjd och utsikten när vi fortsätter är ibland makalös! Det är här uppe i bergen som jag når den där high score i hojutflykt. En nåt så jävulskt skön väg med kurvor precis så lagom tvära att man bara kan smeka sig igenom både dom och de varma solstrålarna som omsluter oss där vi svävar fram i sadeln på den mullrande Ultran. Lägg till den bedövande utsikten över ett i sol badande Arizona och that's it! High score! Lyckan är fullständig och vi blir tvungna att stanna och fira med en kyss!
Ja, en liten gruppbild hann vi med också innan vi susade vidare.
Nu behövde vi inte susa särskilt länge innan vi susade in i nästa upplevelse vid namn Jerome, en gång känd som "the wickedest town in the west". Nu mer känt som den vertikalaste stan i Amerika och även som den största spökstan på samma kontinent. Här låg en gång den största koppargruvan i Arizona men nu är det ett mecca för runt 450 konstnärer, musiker, författare och annat löst folk som gör stan till vad den är idag. Turister vallfärdar hit, och jag förstår dom. Jag lyckas på den halvtimme vi spenderar där, kära ner mig fullständigt i stan, men tyvärr har vi inte mer tid att spendera så det får bli en kort kärlekshistoria innan det är dags att dra vidare.
Idag har vi tätt mellan sevärdheterna och innan vi hunnit peta i sexan är vi framme i Sedona, den röda staden, där det är dags för lunch. Här är klipporna lika röda som på min affisch som liksom var själva startskottet för allt det här när Susanne tryckte på avtryckarn, och det är bara att lapa i sig av både lunch och omgivning. Apropå avtryckare så får man vara lite försiktig
när man knallar runt i stan.
Sedona gick förr även under namnet "Arizonas Little Hollywood" då skådisar som John Wayne och Errol Flynn gjorde karriär här under västern-eran.Men nu har vi inte tid att fördjupa oss mer i det utan det är bara att äta upp och köra vidare..
..genom skogen i Slide Rock State Park och vidare upp mot Flaggstaff för att där ta vänster in på klassisk asfalt. De sista fem milen idag går på Route 66 fram till Williams som är målet för dagen. Det blir ett par timmar på hotellet för att krypa ur hojkostymen och i nåt mer loose. Ja åsså parkeringsölen förstås innan vi ska ner på byn för en liten buffé och lite underhållning. Route 66 går rakt genom stan och att den är präglad av det blir dagens understatement.
Det är livat och glatt med folkliv på utehaken längs gatan och när vi passerar ett ställe med trubadur som öser på med nån gammal Creedencedänga, rycker jag en tamburin och Hasse ett par maracas och öser loss på samma sätt som där borta i New Orleans innan vi knatar vidare mot Branding Iron Restaurant och vår buffé.
På vägen in träffar Susanne en ståtlig sheriff och ber mig ta en bild. När hon får nåt fuktigt i blicken och en avslöjande rodnad sprider sig i ansiktet förstår jag att det är dags att avsluta fotosessionen illa kvickt. Så jag spänner ögonen i kobojsarn, och för att understryka allvaret ger jag en lätt nick bort mot mina Marlboro Men som sitter vid vårt bord en bit bort. Sheriffen blir liksom stel av skräck och jag tar ett fast grepp om min dam och går med bestämda steg bort till vårt bord där vi tillsammans med resten av sällskapet kan avnjuta vår buffé medan mörkret faller över Route 66 och Williams.
♠
En Creedencedänga och en Hi Score motorcykel ride.
En liten bonustur i bergen.
Dag 16.
När jag kommer utkånkande med våra väskor till följebilen är det nåt som inte stämmer. Det första man brukar mötas av där är Peters och Susannas gula lysande väskor (ja dom är lite mer morronpigga än oss) och nu står dom inte där. Det gör inga andra väskor heller för den delen. Nä, det är ganska liten aktivitet här skulle man kunna säga.
Med flackande blick irrar jag runt och försöker hitta en förklaring då jag möter några danska vänner som med ett litet snett leende undrar "Vo skä do me dine kofätä?" Vilket fritt översatt betyder "Godmorgon min svenske vän vart ska du med dom där? Du vet väl att vi ska tillbringa en natt till här i Williams". Jaha, så det blir att svära över den halvtimmes extra stund man kunde fått under täcket istället för att packa väskorna, kånka tillbaka dom och meddela Suss att vi kan sprida ut oss på rummet igen. Ja ja... den lilla fadäsen kommer snart i skuggan av dagens upplevelse. Vi ska nämligen sätta oss på hojarna och ta en liten dagsutflykt till Grand Canyon. Eftersom ingen följebil behövs så åker Dorte med Palle och kan rikta kameran bakåt, och då gäller det ju att hålla sig framme. :-)
En och en halv timme senare betalar vi snällt avgiften för att få rulla in i världsarvet Grand National Park. Att stå här på kanten till det här underverket, skapat under miljarder av år och låta ögonen göra sin egen resa över det otroliga landskapet är magiskt!
Det går liksom inte att beskriva. Det blir naturligtvis en del fotande, men inga bilder kan riktigt förmedla det otroligt storslagna intryck man får där man står på kanten med Coloradofloden som slingrar sig fram ca 2000 meter ner.
En liten historisk episod som kan vara värd att nämna är att spanjorerna år 1540 gjorde ett försök att hitta en av de sju mytomspunna städer av guld som troddes finnas här, men hittade inget. Så för den som vill ge sig ut på ett riktigt Indiana Jones-äventyr kanske det här kan va nåt! Vi skiter i guldet och ger oss istället iväg på en tur i gröna skogar på en lokal slinga i parken där det dyker upp helt nya faror enligt skyltningen.
Det blir dags för lunch och vi tar oss ner till ett intilliggande centrum med diverse matställen innan vi fortsätter några km till Grand Canyon National Park Airport. Det har blivit dags för de av oss som valt att ta en helikoptertur över the canyon att göra sin uppstigning. Jag och Susanne valde att skippa den och lägga pengarna på en annan grej, men det tar vi om ett par dar.
Men lite avundsjuk blir man så klart när polarna kliver in i choppern...
Men nu lägger vi inte mer tid på det utan drar tillbaka till Williams, svidar om och tar en walk nerför Route 66 och kollar in några schyssta väggmålningar, handlar en och annan souvenir, stoppar nåt gott i magen och häller nåt kallt i strupen.
Avslutar dagen med att konstatera att Bigges hemstad Vinslöv har en dubbelgångare här längs Route 66. Tänk vad mycket det finns att lära här i världen.
♠
♠
To be continued...
Ralf säger:
Häftigt med all musik och film du lagt ut. Jag börjar förstå hur mycket asfalt som ni rullat över. Grand Canyon är helt otrolig och måste upplevas. Tack för allt ni visat. Undra lite om vad resan kostat och hur många dar som gick åt m.m.
Hälsningar Ralf.
Jan Sørensen säger:
Bloggadress: http://www.mc-usa.se
Tak for en spændende rejseberetning.