The American Dream. Del 2.
Kategori: egna avstickare
Dag 8.
Visst var det skönt med en vilodag och att få hinna uppleva New Orleans en dag extra, men nu är man taggad att komma ut på vägen igen. Ca fyrtio mil ska avverkas under Lousianas heta sol, och appropå heta så är nu styret inställt mot Avery Island och McIlhenny Company.
För en eller annan gourmé kanske det ringer en klocka? Här startades 1868 produktionen av vad jag skulle säga nu är ett av världens allra starkaste varumärken. Med betoning på starkaste, så får du en riktigt bra ledtråd. Skulle nog våga påstå att vi alla nån gång haft en liten flaska stående bland kryddorna, och då antar jag att alla har förstått att det är... Äh! Vi lämnar det tills vidare och gör några mil till så får ni fundera en stund. :-)
Det är lite morgondisigt när vi lämnar New Orleans men det är strax borta och temperaturen är snart uppe runt trettiostrecket. Country och classic rockkanalerna ser snabbt till att man kommer in i den där euroforiska stämningen man får när man inser att man sitter på en Harley, på väg att korsa kontinenten den kommer från.
Nåt man slås av när man kommit ut en bit på den amerikanska vischan är amerikanarnas obefintliga behov av att pynta sina tomter. Ett hus, en gräsmatta och that's it. Inte ett staket, ingen häck och knappt en blomma. Att det råder en del fattigdom blir också rätt tydligt då många hus är mer av skjulkaraktär och riskerar blåsa bort vid nästa oväder.
Milen rullar på och snart har vi gjort ett par timmar och det är dags att sträcka på benen, sörpla lite Gatorade och ta ett par bilder innan vi sitter upp igen för sista biten bort till Avery Island.
Ja hur var det nu? Avery Island, McIlhenny Co... Ett av världens starkaste varumärken..
Har ni kläckt det än? Nu svänger vi in.
Tabasco! Just det, Tabasco är det så klart! Finns det nån som inte har ägt en flaska Tabasco? Nä tänkte väl det! Och vad jag vet nu som jag inte visste förut, är att den flaskan skeppades iväg just härifrån innan den till slut hittade hem till dig. 1868 kände sig Edmund McIlhenny klar att börja kränga sin sås till allmänheten, beställde ett par tusen parfymflaskor från ett glasbruk i New Orleans och satte igång. Idag, fem generationer senare så är det fortfarande samma familjeföretag som står för produktionen av all världens Tabasco, och som sker här på samma ställe som då för 150 år sen. Så nu parkerar vi hojarna och tar en rundtur i fabriken och museet tillsammans med ett par skolklasser och andra besökare.
Kul och intressant att knata runt och kika på hur det går till, morsa på personal
och provsmaka i fabriksbutiken.
Och medan vi gör det tar Palle och Dorte, vår eminente Road Captain och följebilschaufför och fotograf en välförtjänt paus i trähammocken utanför.
Nöjda över nya kunskaper och packväskorna fyllda av Tabasco lämnar vi Avery Island och tuggar vidare. Det har hunnit gå en del timmar av dagen och det är snart dags att tugga i oss lite lunch. Synd att bryta det heta temat tycker Palle och lotsar in oss till Chili's.
Ja ni fattar, det handlar inte om Sibyllas mosbricka. Nä det här är lite tuffare liksom. Det blir några Fiery Pepper Crispers och några Honey-Chipotle Chicken Crispers som det liksom fräser till ordentligt i käften av. Pommes och grillad majskolv till och Susanne visar upp värsta skrivmaskinstajlen rrrrrrrrrrrpling rrrrrrrrrrrrpling liksom!
Nu vet jag inte om det blev lite väl mycket provsmakning borta på Avery Island eller om det var Honey-Chipotlen som var i fräsigaste laget, men när vi lämnar lunch-haket och är på väg att starta upp känner jag att det här kommer inte att funka. Åker jag iväg nu skiter jag på mig.
"Du får hålla dig" säger Susanne. "Inte möjligt, då får du stoppa upp öronpropparna i näsan resten av dan" fräser jag medan jag lägger benen på ryggen och accelererar allt vad jag har tillbaka in på restaurangen och toaletten. Det är som att en reinkarnerad Susanne Lanefelt hänger på ryggen och tjuter "kniiiip stjärten!" rakt i örat, och det gör jag jävlart medan jag kämpar med hängslen och svångrem för att undvika en total impregnering av de kevlarförstärkta mc-jeansen! Lyckas med en tiondels sekund tillgodo få ner brallorna och rikta utblåset mot den rostfria stolen innan det brakar loss, och fem minuter senare möts jag av 30 blandade leenden när jag återvänder till hojen och alla de andra. "Vad sa du till dom?" frågar jag genom headsetet när vi rullar iväg. "Inget" svarar hon med en aningen lurig ton i rösten medan vi rullar ut i den amerikanska södern igen.
Som tur är kommer det inget efterskalv efter lunchen under resten av dagens etapp som går till Lake Charles för övernattning. Vi passerar några mindre samhällen där vi färdas ute på Lousianas landsbygd och många av de bostäder vi passerar skvallrar igen om att det inte alltid är så fett här ute på vischan.
Det blir ett kort tankstopp där vi får söka oss till den lilla skugga som finns innan vi sen når Lake Charles och får slå oss ner med den obligatoriska parkeringsbuddisen.
En skön dusch senare tar vi oss till kvarterets bästa mexicohak (varför fega?) där Stefan blir utnämnd till hedersgäst och får bära restaurangens hedershatt under hela middan.
Mätta och belåtna släntrar vi hem och avslutar kvällen med ett litet balkongparty medan några andra kör lite hojvård på parkeringen nedanför.
♠
Dag 9.
När vi på morgonen lämnar Lake Charles bryter solen igenom molntäcket lite grann. Men när vi lite senare också byter Lousiana mot Texas så stängs gardinen där uppe och det blir en dag i disets tecken, eller ska vi säga disets täcken kanske :-)
Vi stannar till en stund vid delstatsgränsen där vi får ett snyggt välkomnande och lite förhållningsorder för vårt besök här i den näst största av de femtio delstaterna.
En bit in i Texas kommer jag på mig själv med att sitta och fundera på lite existentiella prylar. Är jorden platt eller rund? Äh... jag får väl lita på vad jag lärde mig i skolan antar jag. Men när man spanar ut över de enorma slätterna med horisonten låååångt där borta ligger det nära till hands att tro att vi bor på en pannkaka.
Milen tuggar på i pannkakslandskapet och oljepumparna står som stora stålfåglar med näbbarna jobbande upp och ner som såna där pickande fåglar man kunde hitta i hobbexkatalogen
när man var liten.
Efter ett tag viker vi ner söderut mot kusten istället för att fortsätta på motorvägsmyllret mot Houston. Ju närmare vi kommer havet, ju mer tilltar diset. Värmen är det dock inget fel på och man känner sig lite som en ångkokt potatis där man skär sig fram genom diset.
Så småningom kommer vi fram till Bolivar Peninsula där vi ska på en färja över till Galveston
där det vankas lunch.
Färjan tar cirkus en halvtimme och med lite tur ska vi kunna få korn på en och annan delfin. Tyvärr lyser de med sin frånvaro och vi får nöja oss med lite havsluft och ett gäng pelikaner, vilket ju inte är fy skam det heller så här en fredagseftermiddag i slutet av april!
Vi rullar av färjan och strax rullar vi in på en parkering med tillhörande köpcentrum, eller om det är tvärtom. Spelar mindre roll och snabbmatshak finns det flera att välja mellan, och idag faller valet på King Sizemackor på Schlotsky's.
Efter lunchen hinner vi med en promenad nere på stranden där vi än en gång ser till att personifiera uttrycket "swedes" när vi utan att blinka passerar en skylt som väldigt tydligt uttrycker vad vi inte bör göra. Men whattheheck som man säger... det står ju på främmande språk, och förresten så verkar det finnas "swedes" bland jänkarna också, då det trots det disiga vädret (och skylten) finns flera stycken här nere på stranden.
Lånar ut min kamera till en av amerikanska swedesen som får hjälpa till att få oss alla innanför linsen här nere vid golfen i Galveston.
På väg tillbaka till hojarna faller ögonen på ett par chevarumpor som liksom skriker ut "ta mig, ta mig!" så det är bara att hala fram objeltivet och trycka av.
Tillbaka i sadeln igen har vi ett par timmars körning innan vi är framme vid dagsetappens slut som är Alvin, en liten stad ca fem mil söder om Houston. Blev lite struligt efter att vi fått våra plastnycklar till rummen och skulle kliva in i vår lya, när vi släpandes på våra väskor öppnar dörren och håller på att sätta mc-dojan rakt i en öppen resväska innanför dörrn. Bara att vända om och knata ner till receptionen igen för att försöka reda ut det hela. Hela hotellet var under ombyggnad och möjligtvis var det orsaken till rumsstrulet. Skit samma.. till slut ordnade det sig med nytt rum och vi kunde sent omsider släntra ner till poolen och svalka oss innan middan.
Middan förresten, den bjöd hotellet på som plåster på såren för att vi mer eller mindre fick bo på en byggarbetsplats.Tacobuffé dukades upp i det som skulle bli foajen, och det var bara att smaska i sig. Och det gjordes det med ackuratess. Det är ju fredag, och det vet väl alla hur det går till hos oss nordbor då.. tacofredag och fredagsmys! Swosch! sa det och sen var det som om den där buffén aldrig hade funnits. Så receptionen fick kasta sig på telefon, pingla 911 och snart började pizzakartongerna anlända i en strid ström. Så med det slutade även denna dag lyckligt och sextio bikers från Danmark och Sverige kunde snyggt och fint landa på sina mjuka kuddar, dra täckena över sig och låta John Blund sköta resten.
♠
Idag fick jag igång filmkameran på hojen så här är tre minuter ut ur Lousiana och in i ett disigt Texas.
Dag 10.
Efter att ha haft ett par övernattningar i lite mindre städer styr vi nu mot San Antonio som är USA:s sjunde största stad med 1,4 miljoner invånare. När vi lämnar Alvin på morgonen är det fortfarande rejält disigt och ganska blåsigt. Men solen kämpar på och jobbar ihärdigt på att skära sig igenom tjockan och så småningom börjar det revas upp lite här och där i gråtäcket. Precis som igår värmer det på rätt rejält trots moln och dis och när det är dags för tankstopp börjar man få hyfsad snitts på att lokalisera glassboxen.
Vi har ca 37 mil att avverka och 15 av dom ska visa sig bli precis så där raka som dom nog bara kan bli här i de oändliga slätternas Texas. Eftersom det handlar om rakt fram och inga avtagsvägar får vi även möjlighet att om vi vill, köra fritt utan gruppen och RC. Vi bestämmer bara en uppsamlingsplats och sen är vi "on our own". Vi fem svenskhojar väljer att köra tillsammans och får turas om att dra. Det funkar bra och milen försvinner i rask takt. Kanske lite väl raskt ibland då det plötsligt dök upp nåt hårigt gupp precis i mitt spår. Ligger man nånstans mellan 70 och 80 miles (110-130 km/tim) på 400 kilo hoj kastar man sig inte åt sidan för en hårig limpa. Nä.. todånk sa det när jag körde tvärs över katten som låg där mitt på vägen. Ja, jag tror i alla fall det var en katt. Eller kanske en king size texasråtta, vem vet? Hårigt och stort som en limpa var det i alla fall, och troligtvis dött redan innan vi todånkade över den.
Nåt som blir tydligt när man färdas här i söderns landsbygd är hur stark religionen är. Man passerar massor av framför allt baptistkyrkor och ännu fler plakat med budskapet att abort är likställt med att släcka liv. Det där finns det ju många infallsvinklar på och dessutom många andra sätt att släcka liv med också. När vi närmar oss San Antonio kör vi igenom det lilla samhället Southerland Springs som också har sin egen baptistkyrka. Allt är lugnt och fint när vi rullar igenom, men den sjunde november brakar helvetet lös när den 26-årige Devin Kelley kliver in och skjuter ihjäl 26 personer här i kyrkan...
Jag släpper det ämnet och lämnar den debatten till jänkarna själva tror jag. Vi anländer till San Antonio vid femtiden där vi snabbt checkar in och efter en snabbdusch bussas in till centrum för att besöka The Alamo. Tidigt på morgonen den 6 mars 1836 stormades den gamla kyrkan av cirka 2400 man ur den mexikanska armén. Inne i kyrkan försvarade sig ca 200 man från den självutropade republiken Texas. Att vårt besök här nu blir speciellt för mig har att göra med att en av de där 200 som belägrat sig i kyrkan var Davy Crocket.
När jag var liten grabb fanns det en serietidning i lite annorlunda format. Prärieserier hette den och där härskade Davy Crocket.
Om det här numret från augusti -65 var inspirerat av slaget om Alamo vet jag inte, och att det en gång i verkligheten fanns en pälsjägare, folkhjälte och sedermera politiker från Tennessee vid namn Davy Crocket, hade jag ju när jag var liten grabb ingen aning om. Men nu när jag vet att herr Crocket fanns på riktigt och att han tog avsked från politiken med linen "ni kan dra åt helvette, jag drar till Texas och slåss mot mexarna!" Då blir det jäkligt speciellt att kliva in genom de gamla trädörrarna till The Alamo och känna doften av vad som hände där inne för 181 år sen.
Här miste den gode Mr Crocket livet. Ja jag kanske glömde säga det, men av de tvåhundra som försvarade Alamo överlevde bara två och ingen av dem hette Crocket. Här flaxar vi andaktsfullt runt en stund bland historiens vingslag, Davys bössa, tvättbjörnsmössor och lite annat krimskrams innan vi lite senare ger oss ut för att kika på stan och hitta nåt att käka.
Något man inte ska missa om man kommer till San Antonio är The River Walk. San Antonio River slingrar sig rakt igenom stan kantad av gångstråk på bägge sidor och massor av restauranger och affärer. Så efter besöket i The Alamo styr vi stegen mot The River Walk för att släcka törsten och fylla magarna.
Här nere är det ingen konst att spendera några timmar och det är just vad vi gör. Det är en fantastisk och annorlunda stadsmiljö där kombinationen av att det ligger nedsänkt och närheten till vattnet gör att man nästan får känslan av att befinna sig i en inomhusgalleria. Ett myller av folk, utan att för den skull bli trångt, njuter liksom vi av att promenera längs vattnet, smita in på nåt fik för en kaffe och ett par donuts. Kanske köpa en souvenir om man som oss är turister (det lär vara några till :-) eller bänka sig på någon av de många restaurangerna för en god middag. Ja möjligheterna är många och vill man bara flyta omkring så går det bra att ta sig en tur med en av alla flodbåtarna som trafikerar här också. Men nu är vi både törstiga och hungriga och slår oss ner på The Original Mexican Bar med adressen 102 W. Crockett (kan det bli mer fancy?) och ser till att få in åtta stora öl medan vi väntar på käket, och ett par pippis (vars namn jag ej kunnat lista ut) kör en riktig dansshow på ett solparasoll strax intill.
Efter käket traskar vi vidare längs floden, släntrar in här och där, där det ser spännande ut för lite förfriskningar. Mörkret börjar falla och vi tar en av de många stenbroarna över till andra sidan floden och fortsätter vår upptäcksresa på The River Walk. När det börjar bli dags att röra oss mot vår buss och vi väntar oss att det ska börja glesna lite i folklivet på stan blir det istället tvärtom. Det tjocknar på och snart får vi liksom åla oss fram i folkmassan. Det visar sig att det idag är dags för den största årliga festivalen de har i stan. The Fiesta är i full gång och folk har gått man ur huse för att se den jättelika paraden som tågar genom city. I en oändlig rad av utklädda människor och smyckade vagnar kommer det ena fantastiska ekipaget efter det andra. Så det är bara att låta ögonen och kameran suga i sig så mycket det går.
Vi ålar oss sen igenom folkmassan, och innan vi lämnar city gör jag en lov förbi The Alamo en sista gång för en tyst andäktig minut där i Texasnatten
framför det som finns kvar av den gamla fästningen.
♠
En treminuters Texasraka och några sekunder av The Fiesta San Antonio.
Dag 11.
Vaknar med sol från en klarblå himmel villket inte sitter ivägen eftersom eftersom vi ska ut på picnic. Mina känslor inför picnic brukar i vanliga fall vara lite halvsvala, men nu handlar det inte om en vanlig skogsmulleutflykt liksom. Vi ska till högbron över The Pecos River.
Första anhalt på vägen blir till Subway för att inhandla en rejäl picnicmacka. Kaffetermosen stod inte på min packlista inför resan så den står kvar hemma i köket på Ekerö. Men det finns ju en annan coffeinbaserad dryck tillverkad för första gången redan 1886 av apotekaren John Stith Pemberton, som tio år senare hamnade ute på butikshyllorna till allmänhetens förtjusning. Där finns den kvar fortfarande och istället för kaffe i termos får det bli en burk med denna skummande och läskande dryck.
Min favvolåt när jag var riktigt liten var "Vid Foten Av Fjället" med den rockande samen Sven Gösta Jonsson, men nu handlar det istället om vid foten av "The Wild West".
Har man som jag upplevt TVns barndom med bara en kanal och suttit limmad vid apparaten framför Bonanza med pappa Ben och brorsorna Hoss, Adam och Little Joe, ja då fattar man att svalkan jag brukar ha inför en reguljär picnic, inte är riktigt lika sval nu när vi rullar mot The Pecos, where the mythic wild west begins.
Det är inga konstigheter på kartan så därför får vi även idag möjlighet att åka på egen hand. Jag får ta RC-jobbet i vår lilla svenskkoloni de första milen, och det ger en liten extra knuff i den där frihetskänslan vi alla känner till som åker tvåhjuligt. Att ligga först och skära genom landskapet på den mullrande Ultran under den stekande solen från en klarblå himmel right in the middle of Texas lägger en ny dimension till den där så sköna frihetskänslan.
Vi passerar Del Rio och kör över Amistad Reservoir som är en del av Rio Grande och snart är vi framme vid högbron över Pecos River där det är dags att hala fram mackorna och dagens picnic. Utsikten är vidunderlig och det är bara att suga i sig av känslan att stå här och skåda ut över vad som brukar benämnas som den östliga gränsen till vilda västern.
Men efter att subwaymackorna är färdigtuggade och vi fått se oss mätta på utsikten är det dags att sitta upp för att följa nybyggarna och guldgrävarna i spåren på deras väg mot lycka och rikedom. Vägen västerut ligger öppen där vi rullar över bron rakt in to the wild west.
Vi behöver inte vänta länge förrän westernfeelingen förstärks några snäpp till. En och en halv mil senare anländer vi till Langtry där vi stannar till vid Judge Roy Bean's Jersey Lilly Saloon.
Roy Bean var en man med en minst sagt brokig karriär på båda sidor om lagen. Med två mord och diverse andra brott på sitt samvete och ha lyckats överlevt en lynchning av honom själv, till att som självutnämnd domare förrätta rättvisa med vad som kom att kallas "Only Law West of the Pecos" blev han en slags legend under sin egen livstid. Ett exempel på sitt sätt att tänja på lagen var när han dömde ett lik till böter. Hans jobb var att dödförklara stackarn, men ersättningen för det var lite skral. Han visiterade kroppen och hittade en pistol och 40 dollar, och dömde liket till 40 dollar i böter för vapeninnehav.
Här hittar den intresserade mer om "Law West Of The Pecos".
Men nu tar vi och stegar in i saloonen som också fungerade som rättssal då det begav sig.
Betraktat både från utsidan och insidan ser det ut som tiden har stått stilla sen Bean för ca 120 år sen byggde upp den här andra versionen av sin saloon (den första brann) och gav den namn efter sin stora kärlek Miss Lilly Langtry, en brittisk skådespelerska som ansågs vara en av sin tids vackraste kvinnor. I saloonen hänger ett inramat foto på Lilly och det var tyvärr också det enda Roy fick se av henne. Hon besökte saloonen vid ett tillfälle men det var tio månader efter att Roy för gott lämnat in efter ett rejält fylleslag i mars 1903. Inne i den intilliggande biljardsalongen där Roy knoppade in efter fyllefesten hittar man ett foto till, men då på den grizzlybjörn som Roy ska ha haft som husdjur... Som sagt, ingen mainstreamkille det här inte.
Men det är dags att åka vidare så vi säger adjö till Roy och hedrar honom genom att låta Hasse gestalta den egensinnige lagvrängaren där han brukade sitta
på sin lilla veranda och mysa i Texassolen.
Vi njuter som de soltörstande swedes vi är där vi rullar fram i solgasset och låter intrycken bara skölja över oss innan vi en och en halv timme senare tar ett tankstopp, rättar till vätskebalansen och får oss lite snack med den lokala sheriffen och lite annat folk där på macken.
En campare modell extraordinär från Florida som istället för nån liten cykel,
har en Heritage hängande bak på husbilen och en highway truck-chaffis som sitter och plitar ner några anteckningar i ett block.
Jag tar sikte på chaffisen och tänker smöra till mig en schysst bild. Stegar bort och kollar en stund på den röda, snygga Peterbilten innan jag lastar på med lite beundrande meningar på min bästa amerikanska. Sen frågar jag om jag kan få sätta mig vid ratten och han ta en bild.
"Yeah" svarar han och ett lyckligt leende sprider sig i mitt ansikte :-) Sen händer ingenting och sen ingenting, och sen ingenting heller, och efter säkert fem minuter ger jag upp. Han sitter plitande kvar med sin penna och sitt block och jag får moloket lomma därifrån...
Träffar på en Harleyåkande biker från El Paso och byter några ord med honom istället innan vi snart är ute på vägen igen.
Solen står fortfarande högt på himlen och temperaturen är liksom bortom svensk högsommar med ett gäng fahrenheit. Mätarn står på ca 75 miles/hour, alltså cirkus 120 km/tim då det plötsligt piskar till i solbrillorna och i nästa sekund har nåt oidentifierat flygande föremål startat krig innanför brillorna. Som tur är kör jag med fingerlösa handskar och får snabbt som fan upp handen och kan köra in pekfingret och försvara mig mot den krigiska inkräktaren.
Det blir ett par sekunders fajt innan jag med ett spänstigt judokast lyckas avvärja attacken och oskadliggöra vilden som dock har hunnit såra mig precis under ögat.
Nu följer några nervösa kilometer då jag inte vet vad det var och hur jag kommer att reagera. Kommer ansiktet att svälla upp? Kommer jag att drabbas av yrsel och dra rakt ut på prärien? Som tur är sker inget av det och när vi en stund senare anländer till Alpine som är slutmålet för dagen får Susanne hjälpa mig att operera bort tomahawken som den lille jäveln begravt i min kind. En stund senare upptäcker jag en liten krigsmålad sak som sitter snyggt inkilad i luftinaget på Ultran. Där har den fått resa till de sälla jaktmarkerna och "ha ha!" säger jag när jag nu snabbare än jag kunde ana fått min hämnd. Skrattar bäst som skrattar sist!
♠
Dag 12.
Vi ska göra de sista ca 35 milen i Texas och ta oss upp till El Paso. Så efter den obligatoriska äggröran till frulle hoppar vi i bootsen och ger oss iväg. Det blir åter en dag i solskenets tecken och det hörs få klagomål över vädret kan jag säga, när vi rullar ut ur Alpine
och in i det karga texaslandskapet.
Ett godståg med vagnar i ett oändligt pärlband dyker plötsligt upp och dunkar på i motsatt riktning alldeles intill U.S. Route 90 där vi dunkar på västerut i förmiddagssolen.
Dunkar på gör vi i en timme innan det är dags för tankstopp och lite paus i den lilla ökenstaden Marfa som ligger här mitt i den amerikanska delen av Chihuahuaöknen.
Jag utnyttjar pausen till att smita in på en bakgata och snoka runt lite på bakgårdarna intill macken och kan ju ganska snabbt konstatera att det är en bit kvar till Beverly Hills liksom. Här rasslar det inte av juveler om man säger så. Jag får i alla fall några bilder innan jag helskinnad smyger tillbaka till de andra och startar upp Ultran igen.
Så småningom vrider vägen norrut och ansluter en stund senare till Interstate 10 där vi tar av västerut igen och fortsätter mot mexikanska gränsen.
Det står inte på förrän vi är så nära att vi under några mil kan se över till Mexiko när 10:an löper parallelt med gränsen på sin väg upp mot El Paso. De flesta av oss har väl hört om Trumps planer på muren mot Mexiko. Vad kanske inte alla däremot vet, är att det redan finns ett rätt rejält staket på sådär en 112 mil där som, om jag förstått det rätt, Clinton och senare Bush var upphovsmän till. Om man jämför det med Sverige som i sin hela längd från norr till syd är 157 mil så fattar man att det är lite mer än ett vanligt älgstängsel liksom.
Vi kommer upp till Fort Hancock där det här lilla staketet tar slut på sin resa uppifrån San Diego, gör en vänstersväng och parkerar i en snygg rad för att sen knata fram de cirka hundra meterna till gränsen. På vägen dit blir man konkret upplyst om vad man har att vänta om man inte lämnat pickan hemma, vilket ju lätt platsar i avdelningen "värt att veta". Men nog om det, nu tar vi och kikar närmare på stålet där borta.
Antar att vi syns i nån kamera när vi promenerar bort mot den bruna stålbarriären, men ingen människa syns till. Så vi får väl anta att vi inte ser tillräckligt skumma ut för att föranleda ett besök av den lokala gränspolisen. Ju närmare vi kommer, ju högre känns stålmuren. Den ska på sin väg bestå av varierande storlek och möjlighet att ta sig igenom, och här har den sin maxhöjd på 5,5 m, så man hoppar inte jämfota över törs jag lova. Å andra sidan tar den ju som jag sa, slut här. Så om man knallar en bit bort behöver man inte hoppa alls.
Troligtvis är inte det en sån jättebra idé, och då om inte förr dyker nog the cops upp. Efter en stunds ivrigt fotograferande och ett minibesök med ena handen in i Mexiko, vänder vi sen tillbaka till våra hästar för vår fortsatta ritt upp mot El Paso.
En dryg halvtimme senare stannar vi till i den lilla staden Clint för en sen lunch. Skulle man behöva beskriva en håla i Texas, så behöver man bara sätta ner pekfingret på kartan här. Stan härbergerar inte mer än dryga tusen pers och är så liten att den skulle funka som underlag till vilken countrylåt som helst. "A Tiny Texas Town". Se där, titeln klar! Där vi stannar till ser vi några snabbmatshak men väljer bort dom till förmån för Banderas Restaurant, en litet smått schabbigt mexhak där de lokala hantverkarna ramlar in för dagens lunch.
Maten smakar helt ok och att det är lite schabbigt gör bara att det känns lite mer levande och genuint. Sista biten upp till El Paso blir det Dorte i följebilen som får agera Road Cap då Palles hoj sagt upp sig och står inrullad i släpet på följebilen. Det gör hon med den äran, då hon kör som en gudinna samtidigt som hon hanterar dubbla uppsättningar kameror för att föreviga varje mile på vår resa. Här snackar vi kvinnlig simultankapacitet när den är som bäst!
Där brister det dock för de manliga styrstångshållarna, då vi för första (och enda) gången , precis när vi når El Paso, splittras i konvojen. Vi har haft ett fungerande system som hållt oss samlade, men nu är vi ett gäng på åtta-tio hojar som kanske inte är lost in space, men väl i El Paso.
Men efter några u-svängar och kryssande kors å tvärs lyckas vi till sist samlas vid Barnett Harley Davidson Motorcycles, och vet ni vad.. det här är också världens största H-D butik!
Vette fan hur det går till, men det kan va nåt med butiksyta eller antal hojar eller mest personal eller störst fikarum eller gud vet vad. Mycke pryttlar har dom i alla fall och som tur är kan de leverera en ny hoj till Palle. Han får dock nöja sig med en Heritage istället för Ultran.
Men jag tror inte han blev allt för ledsen för det då Heritagen är preppad med luft & buller, ett litet aphäng och lite sånt smått och gott.
Med ny hoj till RC och obligatorisk t-shirt inhandlad ger vi oss sen raskt iväg till vårt motel för lite snabb svalka i poolen. Ja här vilar vi inte på lagrarna inte! Nä, vi ska ut på lokal ikväll, och jag ska begå mitt största misstag under den här roadtrippen. Men först ett dopp i poolen.
Sådär, nu blir det raska steg upp på rummet och göra sig i ordning för kvällen.
Vi ska till the Texas Roadhouse för nu ska det käkas biff!
Under hela resan har tanken på en king size, saftig Texas Steak, då och då återvänt. Då landskapet varit alltför platt, rakorna för långa och omgivningarna inte tagit för mycket fokus så har den där biffen visualiserats nånstans där bakom hjälmen och pannbenet, och nu är jag så nära att snålvattnet börjar rinna. Stället är rätt poppis och medan vi väntar på att få traska in hinner vi ta del av lite viktig info av vad som gäller här inne.
Bara att stoppa puffran innanför byxlinningen alltså. Hade kanske vart bättre om cowboysarna fått ha den synligt, så hade man i alla fall vetat vilka man inte skulle smita före i kön.
Efter en kort väntan kan vi så kliva in och det första som möter oss där inne är ett stort skyltfönster med biffar i alla möjliga storlekar.
Vi får ta plats vid borden och det är dags att beställa. Snålvattnet flödar på så man skulle behövt ha en sån där tandläkarsug för att hålla undan flödet, och det är nu som mitt stora misstag sker. När alla fått in sina beställningar och mobilkamerorna går för högtryck för att föreviga allas nöjda leenden har jag jävligt svårt att dölja min besvikelse...
Av alla jävla köttbitar som finns att uppbringa här på Texas Roadhouse, har jag lyckats med bedriften att beställa in en jävla köttfärsbiff!!! Så från och med denna måndagskväll den första maj 2017 kommer jag alltid att förbanna mig själv för att, precis när jag skulle sätta tänderna i den där stora blodiga texasbiffen, gjort lång näsa till mig själv, och för resten av mitt liv få fortsätta nafsa efter den där bilden som växte fram innanför hjälmen medan milen tuggade på genom Texas. Nåväl, jag får väl glädja mig åt att de övriga i sällskapet lyckades bättre och glada och nöjda fick fylla magarna med sina king size Texas steaks.
Fick på vägen ut lite tröst med att vila ögonen på den här Corvetten, och det blir förmodligen den snyggaste Corvettebild jag kommer att åstadkomma på min vandring här på klotet.
♠
♠
To be continued...
Ralf säger:
Fanstastisk resa ni gjort och vad stooort USA är när man åker hoj. Tack för att du delade med dig till oss som inte upplevt detta !