åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

Vi Flytt' Int'...

Kategori: egna avstickare

Ja, nån kanske minns den gamla sloganen från sjutti nån gång då det protesterades mot urbanisering och utarmning av norrländsk landsbygd. Men vet ni.. he stäm int' I alla fall inte på mig. Lika säkert som att storken flyger till Egypten (det är för långt att gå) så packar jag, som en annan flyttfågel, min lilla Yaris, kopplar på släpet med Fetpajken oppa flake, och släpar mig mödosamt upp efter E4 som en liten silverfisk med ett orange påhäng där bak.
Och mödosamt är det jävlar i mig! Den arton år gamla och rostangripna lilla Yarisen stånkar och drar, och i de sega backarna vid Höga Kusten kryper hastigheten ibland ner under 50-strecket. Men inuti sitter en envis jävel med siktet inställt på ladriket där uppe i norra Västerbotten och högerfoten nedtryckt i durken för att inte tappa mer fart på sin färd mot hemstaden.
Det tar sin lilla tid och väl framme ska det lastas ur, packas in och få sig lite sömn innan man kan ta tag i att slå tomten ( jo det hinner växa upp ett å annat strå på ett år) och få saker å ting att fungera. Men med slottern avklarad och det mesta på plats, då ska det jävlars ut å åka motorcykel!
Jo hej du.. Tisdagskväll i schtaan brukar innebära obligatorisk hojåkning för alla som på ett eller annat sätt berikats med ett A på körkortet. Men nu har man kommit på den brajta idéen att dra ut en flotte på älven och placera folkkära artister på den, vilket gör att horder med folk drar ner på stan för att stampa lite takt och kanske nynna med på nån stump. Och för att det inte ska bli fullt krig mellan stampande horder och läderbepansrade hojryttare som skrålar
"VI FLYTT INT!"
så har hojgeneralen Affe listigt låtit tisdagsträff tillfälligt bli onsdagsträff. Så vad gör man? Man vill ju inte bara sitta och rulla tummarna, så man sällar sig till horderna och går ner på stan, vinkar till Uno och nynnar nån snutt här å där.
Eftersom en och annan artist mer eller mindre frivillgt hamnat i älven tidigare, och Uno valt att avsluta med "Under Ytan" tror jag att jag ska få se ett snyggt dyk, men så blir det inte och jag får skölja bort besvikelsen med en dubbel espresso efteråt.
Men så blir det då onsdag och äntligen lite hojåka! Färden går till Stavaträsk och under fikat får vi en liten föreläsning om byns historia. Vi får bl.a. veta att byn blev befriad från skatt av Drottning Kristina eftersom vägen genom byn var så viktig för att forsla silver från Nasagruvan och att Drottningen erbjudits sån fin logi när hon besökt Stavaträsk. Vi får också veta att när skolan brann på 70-talet (tror jag det var) ville man i byn såklart ha en ny. Men kommunen upptäckte att det inte fanns några skolbarn i byn och lät meddela "VI BYGG INT!".
Åbyn ligger ca 4 mil norr om Skellefteå. Åbyälven ska vara en attraktion för fiskeentusiaster och sägs vara en av Sveriges fiskrikaste älvar,
men det passar lika bra att vara korventusiast för ett besök här. Grillplatsen står fint placerad på en liten kulle och veden ligger färdighuggen i en vedlår intill.
Tyvärr kunde inte Skellefteås störste korventusiast Ragnarsson följa med, men levererade ändå två paket vildsvinskorv innan avgång, så hatten av å tack å bock för det!
Att bo i en stuga utan elektricitet gör ju att en del sysselsättningar går bort och får ersättas av andra. Brukar ibland ta en tur rakt ut i skogen och spana efter kungen, ja skogens konung alltså. Just den här kvällen var det tvärdött.. inte ett liv. Men då, mitt ute i skogen på den lilla skogsbilvägen bestående av två däckspår där man får krypa fram på ettan och tvåan och parera för stenar och stubbar, då händer nåt som man skulle kunna likna vid den där gamla Gevaliareklamen "när du får oväntat besök". Klockan närmar sig midnatt och framför mig där mitt i skogen står ingen älg.. där står en BRANDBIL!
Att mötas på de två däckspåren är inte att tänka på, och att jag med min lilla rostiga silverfisk till Yaris skulle hojta "JA FLYTT INT'" är liksom inte ett alternativ. Jag får ta mig ut i grönskan så långt det går och försöka lämna plats för en passage. Nu stannar brandbilen också och brandmannen kliver ur. Jag hinner fundera vem av oss som har störst anledning att fråga "vad gör du här?" men det löser sig snabbt, och jag tror att det inte går mer än fem minuter så är jag närhelst det passar, bjuden hem till brandman Lorentz att kolla in hans samling av gamla tändkulemotorer.
Dan därpå är det träff i bonnstan (bonnstann) där återfallsknuttarna startar sina turer på måndagskvällarna. Det är lite av ett rullande museum av hojar, eller vad sägs om den här 42an!
Hinner med lite snack med gubbarna innan avgång och träffar Sven, en polare från stans Harleyklubb och frågar om han vill hänga med till Lorentz efter svängen med återfallarna. Kan ju vara bra med en kompis när man ska hem till en brandman med en något annorlunda hobby för första gången. Man vill ju inte att det ska bli "den sista färden" liksom... Sven hakar på och lite senare på kvällen parkerar vi hojarna hos Lorentz och knatar upp på gårn.
Farhågorna om den sista färden kommer helt på skam då Lorentz och Marianne dukar upp med kaffe och hemgjord glass i trädgårn, och de känns som vilka polare som helst! Lorentz visar sig vara en samlare och plockar fram en samling knivblad som hans far smidit, och då handlar det inte om några moraknivar. Nä, det här är smide av högsta kvalité med etsningar och legeringar av flera metaller i många lager. Efter påtåren är det dags för tändkuleprylarna. På vägen bort till de två stora hallar som byggts för att göra plats för samlingen passerar vi ett gammalt stationshus som ju alltid är bra att ha!
Väl inne i hallarna möts vi inte bara av tändkulemotorer, nä här är mer grejer än man hinner med att registrera. Lorentz plockar fram sin första cykel, sina första skidor och pjäxor. Efter några cyklar till, ett par motorcyklar, traktorer och en handbyggd bandvagn kommer vi sen till tändkulemotorerna som var mer än tio till antalet. Vi bjuds på hisnande historier om hur saker har byggts och hur samlandet har gått till, och när vi två timmar senare fäller upp stöden och rullar iväg är vi helt fullmatade med maskinell historia som det kommer att ta ett bra tag att smälta.
Tack Lorentz och Marianne för några trevliga timmar!
Som sagt, det tog ett tag att smälta det där, och hur gör man det på bästa sätt? Jo man tar en hojtur! Onsdagstisdag igen eftersom flotten tisdagsflyter även denna vecka. Det bär av till Finnfors där hockeykulturen gör sig väl påmind. I så gott som varje liten by finns en gammal månskensrink och minner om en tid när man lärde sig knyta skridskorna innan man fått sin första cykel.
Men nog om det. Det är hålligångiskogen ikväll, så vi kan inte sitta här och sörpla för länge. Sidbergsrocken väntar och min tänkta väg dit visar sig vara uppbruten och bestå av sprängsten, så det är bara att vända och sätta full kareta åt andra hållet. Men sen har man väl inte mer bråttom än att man hinner med en paus ändå. Det här är ju inte Stockholm liksom...
Väl framme i Sidbergsliden är det bara att vänta in kontakt med nätverket, swisha inträdet och slå sig ner i gräset och avnjuta lite lokal rock'n roll.
Vissa dagar blir av nån anledning lättare att minnas än andra. 19 juli är just en sån. När jag förra året satt i en tatueringsstol i Los Angeles för att nåla in ett minne över resan kust till kust, frågade tatueraren "is this your first tattoo?" och jag sa "nä jag har en liten här på andra armen" och svängde runt så han fick se.
Han bröt ut i ett asgarv, ungefär som tomten som stämplar ok i rumpan på dockan på julafton under Kalle Anka och sa "THIS IS YOUR FIRST TATTOO!" Det var då jag förstod att jag måste göra nåt åt den, och idag är det dags.
 
Efter ett antal timmars stickande och ett par veckors läkande så.. sim sala bim!
Efter några dagars hitåditaktiviteter med marknad. loppis och besök på Skellefteås eget Woodstock "Trästock"..
..är det dags att dra ut på hoj igen. I byn Sjöbotten finns förutom hockeykulturen, ett fik och ett litet gårdsmuseum med pryttlar från förr.
När jag tittar in i det lilla museet står en man och berättar om några gamla tidningsurklipp som sitter på väggen. Han pekar på en liten kille som jublar efter att ha gjort mål i nån fotbollsturnering, och jag berättar för honom att jag har en ung släkting som är gift med en kille vars familj ska vara hemmahörande här i byn. Han frågar vad min släkting heter och när jag berättar att hon heter Hanna kan han berätta att han mycket väl känner till henne eftersom hon är gift med den lilla fotbollskillen på urklippet som är hans son... Så på några sekunder förvandlas alltså den berättande mannen från att vara just en berättande man i en liten by i Västerbotten, till att bli min släkting! Rätt så avlägset och ingift, men ändå!
Nu vet jag inte om det är svårt att få tag på en taxi i Skellefteå, men en kväll om året sjunker den procentuella möjligheten en aning. Det vet jag eftersom delar av kåren gör ett rejält procentuellt lyft i promilleskalan, och så även i år. Skulle det visa sig att du får problem att få tag på en bil nån gång i juli så kan jag ha ett finger med i spelet :-)
Det blir att sova ut ordentligt för att vara i form när det dan efter är dags för sommarens sista onsdagstisdag och samling vid stadsparken igen.
Det blir en tur till Bureå, min mormors hemort, ett par mil söder om stan.
Ja så var det med det, och det blev också min sista hojtur här uppe den här gången.
Några kvällar i ljusens sken..
..nån titt ute i skogen..
..några stunder på bryggan..
..innan det var dags att vända den där silverfisken söderut igen och ta farväl av midnattssolen.
Tack Skellefteå för denna gång!
B.
 
 
Kommentera inlägget här: