Ålandslyx bland Baroner och Indianer.
Kategori: åkeriet
Det brukar ju ofta vara så att uppföljaren inte riktigt når upp till ettans kvalité, men nu när vi för andra gången tog svängen ut på den Åländska landsbygden så nådde vi ända fram, och kanske t.o.m. nåt pinnhål förbi på kvalitetsskalan. Än en gång en riktigt bra planering av Thomas, och kanske var det p.g.a. att han kunde åka med själv den här gången som kvaliteten vässades upp ytterligare några snäpp :-)
Jag och Susanne var för en gångs skull ute i förbluffande god tid (gamla hundar... my ass!) och landade som ekipage nr.2 in på ett av morgonsol indränkt OK, flera minuter innan utsatt tid! Men när vi fortfarande tio minuter över sju bara var fyra hojar på plats av förmodade sju, fick vi börja ringa. Hittade Willysson på fel OK och två på såta kudden. Men med resten av sällskapet väntande vid Brommaplan och en färja i Grisslehamn, otroligt okänslig för några bikers morgonsömnsbehov, var det bara att åka och hoppas att alla skulle hinna ikapp.
Kjelle var ikapp redan vid Brommaplan och rapporten sa att Kapten skulle försöka hinna upp oss efter vägen. Så femton pers på tretton hojar rullade så sakteliga iväg i morgonsolen mot Grisslehamn. Tyvärr dröjde det inte länge förrän gråtäcket effektivt började täta igen hålen mot det blågula och halvägs till Norrtälje fick man vara tacksam för varje meter utan regn. Men... ni vet hur det är. Man slits mellan hopp och förtvivlan tills det till synes oundvikliga sker.
Dripp dropp, mötande tradare, swish swooosh och visiret lika genomskinligt som en begagnad konsumkasse. Stannade till under en viadukt och grävde fram regnställen. Medan vi försökte knö in alla ben och armar i plastfodral dök Kapten upp. Kanske hade det nåt med det blöta av de sju elementen att göra att han dök upp just då...? Eller inte. Strunt samma. Efter klarsignal från Kjelle som med en rejäl burn out förkunnade att det var dags att åka vidare, rullade vi iklädda våra plastdräkter, nu fulltaliga vidare mot Grisslehamn.
Ju närmare vi kom, ju mer ljusnade det, och väl framme kunde vi som tur var förpassa plasten dit den hör hemma på botten av packväskorna och ordna till line upen för ombordkörning.
När alla rullat på och man sen ska ta sig uppåt i skutan startar racet. Varenda passagerare ska nånstans och det ska ju även vi. Brunch är bokad, men var?
Jag och Susanne försöker följa med strömmen men det visar sig vara fel ström. Ett toabesök och sen neråt igen och hittar en jätteköööööö. Den måste det va! Efter tio minuter i den stillastående jättekön anar jag oråd och snirklar mig fram för att se vad som finns i början av denna hop av människor. En cafeteria! Snirklar tillbaka och meddelar Sus att vi stått i fel kö i en kvart. Bara att fortsätta leta. Till slut hittar vi i alla fall rätt och kan lokalisera resten av vårt läderklädda sällskap och hugga in på läckerheterna i buffén.
När alla sen gjort sina varv runt buffén strosar vi runt och roar oss bäst vi kan och snart har vi också ögonkontakt med Åland och Eckerö som ser ut att bjuda på uppklarnande väder!
Efter att alla remmat loss hästarna och rullat iland tar vi sikte på Sålis batteri.
Förra gången vi var här var vi några som körde de 800 meterna kullerstensbelagd stig ända upp. Men nu nöjde vi os med att morsa på vakten i kuren och en stunds paus. Vem vet...? Kanske några av de 100 ryssar som fanns här under första världskriget lever kvar som gastar där uppe, och dom lirarna vill man ju inte träffa på.
Färdiga med ryssarna sätter vi kurs norrut.
"HavsVidden ligger på en utpost på norra Åland med Norrhavet nära inpå, mitt i den åländska vildmarken, långt bort från trafikens brus."
Så beskriver dom sig själva och jag håller med, men lite brus blev det ändå när vi körde upp och parkade vid entrén.
Vid det här laget sken solen från en klarblå himmel och vi hade hunnit bli rätt varma i kostymerna. Sältan från brunchbuffén gjorde sig också påmind, så en kall Stallholmen knockade lätt Tuborgs gamla "hvergang".
Utsikten ut över Norrhavet är fantastisk, men när nån hojtade om att man kunde se Pite därute undrar jag om inte det var en frukt av en något tidig intagen Irish. :-)
Här ute på soldäcket blir vi sittande ett bra tag.
Sol och generös försommarvärme är balsam för själen. Man blir som huggormar som kryper fram efter en lång vinter och får värma sig på klipporna.
När vi sen känner oss nöjda är det dags att ta sikte på vårt natthärbärge och som en lång orm ringla iväg söderut igen. Nu tog det snabbt tvärstopp när ormen tydligen ringlade aningen för mycket och körde in i sig själv. För att vara lite mer specifik så körde en motorcyklist in i en annan motorcyklist. Inga skador på liv och lem och bara en skadad växelspak och ett lossat växelstag på en av de inblandade. Så det blev till att köra med växelstaget i handen och crossväxla som det hette på moppetiden. Det funkade det också och efter en halvtimme rullade vi in på Kvarnbo Gästhem.
Kvarnbo ägs och drivs sen 2001 av Martin och Ella Cromwell-Morgan. Martin möter oss på gårdsplanen när vi rullar in och här får vi direkt den första lyxkänslan av precis rätt modell när vi glider förbi Rollsen som står parkerad i infarten. När vi sen har parkerat hojarna i en snygg halvcirkel och slagit oss ner i trädgårdsmöbeln kommer Ella ut och hälsar oss välkomna. Och då inte bara med ett enkelt "välkomna till Kvarnbo", nej en låda kall malt och humle landar på trädgårdsbordet! Och som om inte det vore nog så fixar Martin det krashade växelstaget medan vi njuter av lådan med blandad kompott från Stallhagens utmärkta sortiment!
Att Martin repar växelstaget snabbare än 16 bikers hinner halsa sina Stallhagen får sin förklaring när han sen berättar gårdens mer än hundra år gamla historia. Huset byggdes 1880 av storbonden och bankmannen Oscar Boman. Här bodde han med hustru och fyra söner, och inhyste även Ålands första bankkontor. En av sönerna, Gunnar Bomanson, tog över gården och hans hustru Naemi startade pensionat i huset 1920 och drevs som sådant fram till 1967. Gunnar var en motorintresserad herre och skaffade sig agentur för Indian på Åland. Han byggde även upp en verkstad där han med framgång kunde jobba med motorer av alla de slag. Bl.a. kunde han se till att smugglarkungen Algoth Niska på 20 och 30-talet försågs med båtmotorer som gjorde att tullen inte hängde med ute i skärgården. Verkstan finns fortfarande kvar, och när vi får erbjudandet att titta in behövs ingen eftertanke för att i rödaste rappet anta det!
Att kliva in genom porten är som att gå rakt in i en tidsmaskin, och det första ögonen faller på är Martins egen Indian Chief från 1944. Solljuset faller in från fönstren och skapar en nästan magisk belysning på den gamla brandgula Indianen som Martin hittade i Australien -91
Det är prylar överallt i en underbar, total tidskaos, och för mig som hade skrotbilar i skogen som mina bästa lekplatser när jag var liten grabb är det bara att låta ögonen vandra runt och njuta! Orkar man nu inte kolla allt på en gång så kan man slå sig ned för en paus i baren. :-)
Det kan faktiskt behövas, för verkstan tar inte slut här. En dörr med en skvallrande skylt leder oss in i ytterligare ett rum där nästa hoj står inne för service. Verktyg överallt och en maskinpark iordningställd i början av förra århundradet. Fortfarande i funktion och klarar nog det mesta när det kommer till att fixa en hoj! Svarv och fräs och borr som drivs med remmar som går lite kors och tvärs i taket. Inga skyddsombud som ställde krav när det här gjordes i ordning, och skalpering är väl den största risken om man inte har koll på vart man har kalufsen! Och hojen ja.. det var ju inte nån dussinmaskin som stod därinne heller! Nä, Indian Scout från tidigt 20-tal!
Vid det här laget är intrycksbanken fylld till bredden och vi tar oss omtumlade av allt tillbaka ner på gården för utdelning av rum. Vi får höra att det förekommer spökerier i rum nr 12 och från samtliga fyra kvinnliga deltagare kommer ett blixtsnabbt "DET SKA JAG HA!" Nu fick dom dock sansa sig lite, och för att det inte skulle bli för giddrigt gick vi istället på den i förväg iordningställda fördelningslistan.
Jag och Susanne fick rum nr1. Det visade sig vara Baron von Cedercreutz rum. Baron von Cedercreutz var en återkommande sommargäst på Kvarnbo under trettio år med början år 1932. Och som de vanedjur de flesta av oss är, så ville han ha samma rum år efter år tills dess att hans långtida vistelse (av mig okänd anledning) fick sitt slut. Han tycks iaf ha mått gott här och vad vi senare på nattkröken kunde märka så hördes inget av honom.
Men vår dag var ju långt ifrån slut här! Fan vad man hinner med mycket när man kommer upp på mornarna! Efter lite duschande och fixande så stod snart två taxibussar på gården klara att ta oss till Stallhagen! Vi missade ju det för två år sen när vi var här och det har nog suttit som en liten tagg i sidan på oss som var med då. Men nu rullade vi förväntansfulla (snart bara fulla :-) mot vår guidade visning av bryggeriet med ölprovning och middag!
Efter en snygg uppradning i baren fick vi snart följa med Christian in i bryggeriet och få oss en del fakta om Stallhagen och om ölbryggningens ädla konst.
Nu ska jag inte trötta ut er med allt jag fick lära mig om öltillverkningens abc utan ni får några frestande bilder istället, så får ni göra ett eget besök och supa i er av både kunskap och dryck, för det är det värt!
Efter vår lilla supé var de flesta ordentligt glada i hatten när vi vandrade mot våra väntande taxibussar. Tina kärade ner sig i Stallhagens lilla Fiat flera hundra och ville ta med den hem. Den hade i och för sig kanske kunnat tryckas ned i packväskan men nu sansade hon sig och den fick stå kvar.
Nu började den här fantastiska dagen lida mot sitt slut. När vi kom tillbaka till Kvarnbo hade Martin och Ella gjort kväller och nattportieren istället gått på. Men vedbastun var uppeldad och Tina med sitt perkeleblod i ådrorna kunde ju inte hålla sig från att krypa in! Johan hoppade in en sväng också men det visade sig vara en ursäkt till att få blaska av Road Kingen! Vi andra körde lite nattsudd en stund innan kuddarna intogs och lamporna släcktes.
DAG TVÅ.
Efter gårdagens tester av skummande dryckjom är det ingen i sällskapet som är uppe med tuppen. Det är däremot Martin och Ella som hunnit med att duka upp frukostbuffén när vi en efter en börjar hasa oss upp och in i salongen. Där möts man av en sprakande brasa och en frukostbuffé med allt man kan önska sig och lite till! Rykande färskt får göra skäl för namnet när Martin kommer från köket med nybakt bröd och det faktiskt ryker om brödet som kommer direkt från ugnen! Ålandspannkaka och åländskt svartbröd är några av de inhemska specialiteterna som finns att smaka. Det står inte på förrän alla knutters hajat att här är nåt man inte ska missa och salongen är fylld. Susanne blir så inspirerad av miljön att hon pillrar till ett stilleben av sin filtallrik!
När frukosten är över byter Martin plötsligt skepnad. Att bo här ute på den åländska landsbygden ställer sina krav på anpassning och mångsidighet och det gäller att ta vara på de födkrokar som bjuds. Därför svidar han om, drar på sig kostymen i gammalt klassiskt snitt och mörkgrå kulör. Sätter sig på cykeln, också den i gammal klassisk stil med ordentlig patina, och trampar iväg till kyrkan för att träda i tjänst som kyrkovaktmästare vid söndagens gudstjänst. Innan han åker hinner han med att bjuda in den som vill att komma ner och titta på kyrkan innan gudstjänsten tar sin början. Jag, Susanne, Carina, Willysson och Kapten blir lite nyfikna och knallar ner. S:ta Maria kyrka är en medeltidskyrka i sten med de äldsta delarna daterade till 1200-talet. Eftersom en del åhörare redan kommit och gudstjänsten strax ska börja så smyger vi försiktigt in, ser oss omkring och känner på stämningen.
Strax har vi hamnat i kyrkans bakre del och längst in i ett hörn hittar vi en liten dörr. Nyfikna som vi är så känner vi försiktigt på handtaget och.. jo, det är öppet. Bakom dörren finns ett tomt utrymme inte större än en garderob, men därinne finns en dörr till. Nyfikenheten tar överhanden och vi upptäcker att även den dörren glider upp när vi tar i handtaget. Där döljer sig en smal, inte mer än 50 cm bred stentrappa som leder uppåt. Vågar vi??
Även denna gång tar nyfikenheten greppet om oss. Kapten och Willysson försvinner uppför stentrappan och jag hakar på och tar mig uppåt i den trånga gången där man ibland är tvungen att vrida sig med sidan uppåt för att komma vidare. Här har vi liksom glömt bort att gudstjänsten var i färd att dra igång och utifrån kyrkan hör vi kantorn börja flåsa loss i psalm 539 med kyrkorgelspjällen! Stentrappan når sitt slut och ett virrvarr av stockar och plankor tar vid med rangliga trätrappor som leder vidare uppåt. Jag hittar några gudsförgätna tidigare flygande vänner som tydligen inte riktigt hade tumme med fastighetsägaren (ni har ju alla hört om guds hus) och det blir lite makabert där de nu har sin sista vila till tonerna av den vackra sommarpsalmen som ljuder inifrån kyrkan.
Vers 2 i En vänlig grönskas rika dräkt lyder: "Sin lycka och sin sommarro hörs yra fåglar prisa, ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa. en hymn går opp av fröjd och hopp från deras glada kväden, från blommorna och träden".
Vi fortsätter uppåt i de gamla trätrapporna som kanske är betydligt äldre än psalmen vi just hörde. Den skrevs ju av Waldemar Åhlén så sent som 1933, och till slut befinner vi oss längst upp i klocktornet och kan på riktigt nära håll studera de två, säkert en meter höga klockorna. Slänger en blick neråt bland bjälkar och balkar och det är inte utan att man får lite svindelkänsla.
Det är ganska mörkt även här uppe och vi försöker utan framgång glänta på fönsterluckorna för att kunna få en bra utsiktsbild då det händer... numer öppnas luckorna med hydralik som styrs nerifrån kyrkan och troligtvis är det vår värd och för dagen kyrkvaktmästare Martin som tryckt på knappen där nere och nu öppnas fönsterluckorna. Vi fattar rätt snabbt att det är dags att stoppa fingrarna i öronen och se till att inte bli knockad av klockorna! En direktträff på hakspetsen skulle lätt kunna innebära en luftfärd ut i det Åländska landskapet!
Det svajar rätt friskt i virket när dom där går för full maskin, och det är med en lättnadens suck de slutar efter en stund och vi tar oss ner i trygghet och smyger försiktigt ut samtidigt som vi försöker se ut som vanliga smått intresserade kyrkobesökare.
Vi vandrar sen hemåt med den klara insikten att, klarar man det där så är ju raka rör rena barnleken! Borta på Kvarnbo var det nu dags att samla ihop pinalerna och checka ut. Efter lite karttittande bestämmer vi oss för att åka söderut för en glidare genom Mariehamn och sen ut till Nåtö, Järsö. Solen glimtar till bakom tunna moln och en och annan spricka ger hopp om en dag med blå himmel. Men sprickorna tätas och vi får snart klara oss utan vår gule vän däruppe. Den korta vägen ner till Järsö bjuder ändå på trevlig körning och vackra vyer.
Men som sagt, det är inte så långt och det tar snart stopp. Vi får ta ett kort stopp för överläggningar om vad vi ska hitta på.
Vi passerade en glasskiosk för en stund sen och det behövs ingen handuppräckning för att fatta beslut att sätta kurs mot den :-) Snart står vi parkerade utanför Nåtö kiosk och efter en del dealande och wealande med euro och kronor mumsar alla på sina olika favoriter.
Jaha å sen då? Kaffe! Det funkar ju alltid! Var hittar vi det då? Då kommer Tina på att hon har sin kompis Mia i Mariehamn. Har å har förresten... hon har ett sommarhus där och då finns det ju kanske en möjlighet att hon är där, nu när det är sommar i almanackan i alla fall. Tina får slå en pling och kolla. Jodå, hon är hemma. Undrar hur det lät i telefonen?
"Hej! det är din gamla kompis Tina! Ja just det Tina från Bromma du vet! Jo du vi är några stycken som är här på Åland och åker hoj och nu blev vi lite kaffesugna och tänkte att om du är hemma..." "Jaha! va kul! Ja jag är hemma, när tänkte ni komma? Hur många är ni" "Ehh, vi dyker upp om typ tio minuter... 16 stycken..."
Många skulle där nog ha kommit på nåt i stil med "men visst ja, jag glömde bort att jag har ett tandläkarbesök om en halvtimme" eller nåt i den stilen. Men det gjorde inte Mia utan hon slängde ut stolar och bord i trädgårn och körde igång bryggarn som fick gå några vändor innan javan räckte till alla. Tack Mia för att vi fick komma! Det gör vi om nästa Ålandstripp! ;-)
Resten av eftermiddan ägnades åt att utforska valda delar av Åländska cykelleder både på asfalt och en del grus innan vi landade i Käringsund för en pizza (och en tupplur för några :-) efter en helg på Åland fylld av intryck, findryck och upplevelser utöver det vanliga.
Då återstår bara en kort väntan och kanske några reflektioner över allt vi vart med om under två intensiva dagar, innan båten som ska ta oss över till Grisslehamn igen snart anländer.
Och med det så säger vi tack och hej och på återseende Åland!
Vi lär ses igen!
B.
