åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

Med fodrade handskar genom Skåne och Danmark.

Kategori: egna avstickare

 

I midsomras satt jag och Susanne i Mora och frös!

Här har Susannes släkt firat midsommar sen Wasas dagar typ, och aldrig haft en kallare midsommar än årets. Men vetskapen om att vi helgen därpå skulle påbörja årets hojresa till Skåne och Danmark, gjorde det åtminstone liite lättare att stå ut med sill & nubbe iklädd lovikavantar och Helly Hansen.

Vår förra resa till Norge började ju med en ”kastad handske” och man kan väl säga att det var tur att man inte kastat några handskar nu när det var dags för avfärd söderut. De gånger jag använt mina fodrade vår/hösthandskar sen jag skaffade hoj för nio år sen, är för att använda en underdrift, lätträknade. Att jag skulle behöva dra på mig dom en dryg vecka efter midsommar och dessutom i riktning söderut, var väl inget som fanns med i resplanerna.

Nåja.. någon uppfinning för att skruva upp utomhustemperaturen finns ju inte ännu, så på med handskarna och iväg.

Precis som förra gången har vi bestämt träff med polarna Uffe & Susanne (som härmed får heta Gurra för att hålla isär Sussorna) på Mac Donalds i Köping, och trots vårt nyinförskaffade headset så lyckas vi ändå missa avfarten från E18, och får trassla oss tillbaka och lägga tio minuter till de tio vi var försenade redan från början.

När vi kommer fram möts vi av två kaffedruckna och startklara resvänner som väntar på att få fälla upp stödet och rulla iväg. Eftersom vädret är hyfsat men ostadigt propsar inte jag och Susanne på kaffetankning, utan inser att det är nog bäst att komma iväg innan vädret hinner hitta på nåt rackartyg.

Målet för dagen är Karlsborg där Gurras syrra med man driver Karlsborgs camping, och istället för att braka på längs E18 så tar vi väg 56 till Kungsör och vidare söderut för att runda Hjälmaren. Det mörknar på och då inte för att det börjar bli sent..

Precis när vi passerat Julitta brakar helvetet loss. Vi hinner svänga av på en liten camping och parkera under ett par stora tallar och springa in i ett övergivet partytält när himlen öppnar sig. Inser att vi ska bli kvar här ett tag och bekantar oss med tältinredningen och upptäcker en liten scen där vi kör en liten intern show. Kan man inte åka hoj så får man väl hitta på andra sätt att roa sig! :-)

Efter en stund måste vi avsluta showen och försöka trycka bort vatten från tälttaket innan det rasar in, och så får vi hålla på nån halvtimme eller så. När regnet sen börjar avta har det uppstått tryck i Susannes blåsa, och när det går förbi ett par campare som vågat sig ut i det avtagande regnet frågar hon om de möjligen vet var det finns en toalett på området.

Den manliga delen av camparparet replikerar snabbt med ett kort, barskt och lite surmulet ”hör du hit?” Och medan Susanne snabbt försöker hitta nästa drag läxar den kvinnliga delen upp den surmulne mannen med ett ”men hon kan väl få låna toaletten i alla fall!” varpå surmulen muttrar ”ja ja.. kom med här då.”

Det är inte alltid givet att bli väl bemött om man klädd i skinnställ råkat hamna i främmande revir.

När Suss fått lätta på trycket har han där uppe också lättat på trycket så pass att vi kan torka vattnet av sadlarna och fortsätta.

Jag och Suss var ju kaffetörstiga redan i Köping och efter vår regndans i partytältet skrek det ordentligt i kaffetarmen! Efter en tår med påtår på Hjälmargården vid Hjälmarens södra strand, kunde vi sen, om än i kyligt, men dock uppehållsväder via Kumla och Askersund, ta oss torrskodda ner till Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad!

Karlsborgs camping ägs och drivs som jag sa av Gurras syrra Kicki och hennes man Christer. Så det blev ett enkelt val att ta vårt första stopp där. Tanken var att vi skulle övernatta hemma hos dom och slippa campingliv första natten. Så det var bara att lasta av, bära in och ta plats vid det dukade köksbordet, där innan kaffetarmen fick ny påfyllning, också grill och öltarmen fick sitt.

En av attraktionerna som erbjuds på Karlsborgs camping är boende i någon av de två stubbarna. Nu visade det sig att p.g.a. ett reparationsarbete var de för tillfället outhyrda och när efter middagen frågan ”ni kanske vill bo i stubben?” kom upp, var jag och Susanne inte sena att tacka ja! Vem vill inte bo i en stubbe om man får chansen! Så med det beslutat var det bara att lyfta ut packningen igen och rulla ner till campingen och parkera Fetpojken utanför storstubben Björnen.

Ser det häftigt ut från utsidan så kan jag garantera att det ÄR häftigt på insidan! Förutom att här finns allt man behöver för bekvämlighets skull, så bor man i en miljö som självaste Bamse skulle vara avundsjuk på! Här finns plats för sex personer i två plan och när jag och Susanne nu fick hela stubben för oss själva kände vi oss som Tarzan & Jane på lyxsemester när vi på nattkröken kröp ner i dubbelsängen.

När vi vaknat dag två lastar vi på Fetpojken och rullar upp till Kicki och Christer igen där förutom Uffe & Gurra, frukost väntar på oss.

Men sen är det dags att tacka för oss och ge oss iväg.

Dagens etapp ska ta oss ner till Vitaby strax intill Kivik där Susanne har sin klasskompis Rosa från grundskoletiden. Och eftersom det var ca 30 år sen de sågs och Rosa och hennes man Per har ett litet bed & breakfast där nere på Österlen,

så passar det ju bra att återuppta bekantskapen!

Det är närmare 40 mils körning, så efter frukosten är det bara att gasa iväg.

Vi hinner inte långt innan mörka moln lika mattsvarta som våra hjälmar tar över där uppe och som ett brev på posten.. ja ni fattar. Rått blir till fuktigt dis som övergår i duggregn och snart smattrar det mot visiret och tradarna river upp stora moln från den allt blötare asfalten. Det är bara att kapitulera och svänga av vid första bästa. Några träbänkar under tak på Hökensås golfklubb blir vår tillflykt.

Vi har kört upp så nära vi kan komma vårt lilla regnskydd och det återstår bara ca tio meter körbar grusväg där vi parkerat innan vägen slutar mellan två hus. Det är då som lagen om alltings jävlighet gör sig påmind. Vet inte hur ofta det kan tänkas gå varutransporter ut till de västgötska golfbanorna men nu skulle det levereras till Hökensås, och då backar man upp de där tio metrarna vi hade blockerat med hojarna.

Att hojta till chauffören att vänta tills det slutat regna insåg vi inte skulle få så mycket gehör, så det var bara att kliva ut från regnskyddet och så snabbt som möjligt hitta ny parkering och snabbt in under tak igen.

Här fick vi sitta och ljuga nån halvtimme innan det lättade lite och vi beslutade oss för regnställ och fortsatt färd. Så med galonet på över vinterhandskarna satte vi upp igen.

Hade haft förhoppning om en vacker färd på 195an längs Vättern, men framme i Jönköping var det bara att konstatera att det bara blev några glimtar av sjön. Vi fick nöja oss med att regnet gett sig och valde nu att skippa det mindre vägnätet ett tag och vrida på längs E4an.

Väl framme i Värnamo tittade solen äntligen fram och vi kunde befria oss från plast och galon, käka lite lunch och kulturpromenera en stund på torget.

Med fyllda magar och humöret en bit uppåt igen, var det dags att lämna transportsträckan E4 och satsa på en kaffe lite djupare in i de småländska skogarna. Kanske hade vi otur, men nåt litet mysigt fikaställe dök inte upp och när vi tröttnat på djupa skogar och vajerräcken fick vi göra ett tankelappkast. Vägskyltarna började skvallra om Älmhult och IKEA så vi skippade tanken på det lilla mysiga caféet och körde fikat hos Kamprads original-ikea! Nog så genuint och klassiskt svenskt liksom!

Efter kaffet och några mil till steppar humöret upp ytterligare några grader när Skånes öppnare landskap tar över mer och mer och via Kristianstad, Åhus är vi snart nere på Österlen.

När vi sen svänger av från väg 19 för den sista biten till Vitaby slår humörtempen i taket! De sista kilometrarna går genom ett böljande landskap på en liten krokig landsväg och plötsligt känner man sig som man hamnat rakt in i Isle Of Man :-)

Väl framme i Vitaby har klockan passerat nio och grillen har stått redo sen ett bra tag tillbaka. Eftersom Susanne och Rosa har trettio år att avhandla är det bara att slå sig ner i trädgårn och hugga in på grillat och gamla minnen.

Medan mörkret faller över Österlen och nöjdhetsfaktorn går i topp i mage och strupe har vi en jättetrevlig avslutning på vår andra dag. Innan vi till slut intar vågrätt läge får vi veta att det gamla stenhuset vi ska bo i, för längesen tjänstgjort som bank och att den gamla bankiren ibland smyger omkring och stökar i huset.

På morgonen vid wake up call konstaterar vi lite besviket att inget sedelprasslande eller andra tecken hörts av bankiren och trots att jag gör en smygare ner i källarn innan frukost

så förblir han osynlig.

Men frukosten väntar och det är full rulle ute på gårn! Rosa och Per rejsar runt på gräsmattan med sin fina gamla Monark och Susanne och Gurra kastar i sig frullen för att hinna testa moppen innan vi vinkar adjö.

Den tredje dagen blir en kortare etapp på ca 18 mil. Vi ska till Köpenhamn och börjar med ett par tips från Rosa och Per.

Ravlunda skjutfält är ett enormt stort område bestående av gräsbeväxt sandhed vackert beläget intill Hanöbukten. Här bedriver försvaret skarpskjutning med stridsfordon och stridsvagn i upp till 190 dygn/år, så det är bäst att välja något av de andra 175 om man ska titta in på ett besök!

Vi gör oss en tur in och kryssar bland kossor och får innan vi parkerar och tar en promenad ner till havet. Även om jag fortfarande kör med vinterhandskar så skiner solen och det är rätt skönt att bara spana ut över Hanöbukten en stund innan vi vänder tillbaka till asfalterat vägnät och rullar ner till Kivik.

Här blir det skånsk sillalunch! Stekt sill, potatismos, lök och lingonsylt sköljs ned med lokal pilsner. Mätta och belåtna tar vi en promenad i Kivik där Susanne tar ett snack med Fritjof Piraten medan jag kom i slang med ett par lokala pågar om vägen till Ystad.

Med riktningen utpekad brassar vi på genom det skånska landskapet och så norrlänning jag är med allt vad det innebär av fördomar mot den södra landsändan, så blir jag lite kär i Skåne. Öppet landskap och små krokiga vägar som gjorda för mc-åkning.

Det blir en fin eftermiddag längs vår sydligaste kuststräcka med ett fikastopp vid Smygehuk innan det vänder norrut och det snart är dags att rulla över Öresundsbron och lämna landet.

Väl över på rödvitt territorium dyker det tyvärr inte upp nåt påbud om vinterhandskar av, så det är bara att hålla go å dejli min och leta upp vårt hotell mitt inne i hjärtat av Köpenhamn, ta en dusch och krypa ner i sängen och värma oss en stund innan vi ger oss ut på Ströget

för en bit mat.

Jag har sen nån gång i min barndom ett minne från Danmark bestående av en fläskkotlett så otroligt saftig och god att den hängt kvar i skallen i femtio år, och hade en förhoppning om att få bita i nåt liknande igen.

Men mina förhoppningar kommer på skam när några genuina danska fläskkotlettrestauranger inte dyker upp och vi till slut får gå in på en Irish Pub med samma gröna skylt och samma typ av inredning och meny som alla andra irländska pubar man kan hitta var som helst i Sverige.

Nåja.. vi får i alla fall stilla hungern och klunka i oss några Carlsberg innan vi avslutar kvällen med att under infravärme linda in oss i filtar, byta ut ölen mot irish coffee medan Belgien och USA håller värmen med att jaga boll i VM:s åttondelsfinal.

Startar dag fyra med resans enda hotellfrulle innan vi beger oss av västerut. Vi ska ta oss 35 mil rätt över hela Danmark till Hvide-Sande. En smal landtunga med Vesterhavet på ena sidan och Ringköping fjord på den andra. Försöker hålla oss ifrån motorvägen för att få lite roligare körning men upptäcker snart att alternativa mindre vägar är ritade med linjal och kikarsikte.

Hade man haft cruisecontrol hade man kunnat stoppa de frusna händerna i fickan och lutat sig tillbaka en stund, men nu var det bara att hålla i och ploga fram i kylan och regnskurarna.

Stannar till i ett blåsigt Korsör för lite lunch och hittar en liten grill i hamnen där den danska dejligheten får en törn då jag efter en stunds väntan hittar min beställda pulled pork-burgare på disken bakom min rygg. Ett litet ”versgo” hade väl inte suttit ivägen kan man tycka.

Nåväl.. Efter porken och en Tuborg ger vi oss av i snålblåsten för att ta oss över Stora Bältbron, och om det var lite snålblåsigt tidigare så var det ingenting mot vad som väntar uppe på bron. 70 meter ovan havet på världens näst längsta hängbro blir det rena brottningsmatchen mot vinden. Både jag och Susanne får burka ordentligt i byarna!

Väl över på Fyn kan vi dra en lättnadens suck och tagga ner åkningen en aning. Det börjar rycka i kaffetarmen och vi stannar till i det lilla samhället Blommenslyst för påfyllning

av både soppatank och kaffetank.

Istället för att ta kaffet på macken hittar vi tvärs över gatan Blommenslyst Kro och stegar över dit för lite mer dansk genuinitet. Hittar först en hotellreception och får ett jakande svar på frågan om man kan få sig en kopp. Så vi kliver in i en helt tom restaurang med knallröda dukar och jakttroféer som prydnad på väggarna. Får lite Twin Peaksfeeling men väljer ett bord i den öde lokalen och hojtar till i köket.

Ut kommer en äldre herre som verkar uppfödd på mitt barndomsminnes fläskkotletter och bryskt förklarar att vi måste byta bord! ”Där är reservert!” låter han oss förstå, och förvånade tar vi plats vid bordet intill. Fläskkotlettsgubben försvinner ut i köksregionen och återvänder så småningom med javat i porslinskanna och häller upp. Det blir det dyraste fikat vi får på resan och när vi sen flyr Twin Peaks ut till hojarna är restaurangen lika tom som när vi klev in.

Klockan börjar bli sen och eftersom vi har en del mil kvar lägger vi på ett kol. När vi några timmar senare närmar oss den danska västkusten händer det plötsligt nåt och bakom en kurva förändras hela landskapsbilden.

Vi får kryssa bland gräsbeklädda sandkullar med små hus som ser ut att försiktigt växa ut ur kullarna. Ibland syns nästan bara de halmbeklädda taken och man väntar sig nästan att det ska kliva ut en hob ur något av kullhusen och hälsa oss välkomna till Hvide-Sande.

Klockan har hunnit bli runt nio så vi skyndar oss att lasta av på vandrarhemmet och åker upp i byn för att försöka hitta nåt ätbart. Det mesta har hunnit stänga, men vi hittar en pizzeria som trots att det är stängningsdags, tar emot oss. Ägaren förklarar att de har de bästa pizzorna på hela Jylland. Han bakar med specialimporterat mjöl, och när han fått visa skafferiet är det de hojintresserade sönernas tur att visa sin lilla scooter medan pizzorna står i ugnen.

När vi sen ger oss iväg för att spise vår sena middag på vandrarhemmet, står pizzaboysen förväntansfullt på trottoaren för att få höra på riktigt Harleymuller.

Jag vill ju inte göra dem besvikna så jag vrider på och låter det dåna ordentligt ur Fetpojkens raka rör och får lite skäll av Susanne som lagomt road av gaspådraget sitter bakpå med pizzakartongerna fladdrandes i fartvinden.

När vi vaknar upp och gluttar ut genom persiennerna är det bara att konstatera att vår femte morgon inte låter några värmestrålar bryta igenom det grå täcket. Disigt, mulet och kallt är vad som gäller. Men va tusan, vi håller humöret uppe och tar en liten upptäcksfärd till fots och klättrar upp på några av sandkullarna där vi blickar ut över havet. Hade det vart klart och soligt hade utsikten med hav runt om vart bedövande! Men nu hittar vi istället andra attraktioner som dessutom passar rätt bra in i det bistra gråvädret.

Uppe på en av kullarna ligger en gammal tysk bunker från andra världskriget. Bunkern står öppen och nyfiken som man är så är jag ju tvungen att leta mig in

och lukta på historievibbarna där nere.

Men vi ska upp till Skagen idag så vi lämnar tyskarnas gamla boning, drar på regnställen och sätter kurs norrut genom skurarna.

Det händer inte så mycket. Timmarna går medan dansk landsbygd skymtar genom blöta visir. Men när vi sent på eftermiddan rullar in i Lökken spricker det äntligen upp lite grann och vi kör ner till den två mil långa, fantastiska stranden och parkerar. Susanne gör som himlen och spricker upp i glädjedans när äntligen vattnet slutat komma uppifrån och istället rullar i skummande vågor in mot stranden.

Efter stranddansen åker vi upp till centrum där det visar sig vara marknad och till min och Susannes glädje, storloppis! Vi slår ihjäl nån halvtimme, kikar på prylarna och handlar lite vickning till kvällen innan vi letar upp en restaurang där vi kan sitta ute i solen

och avnjuta dagens middag.

Efter middan har vi en dryg halvtimme upp till Hirtshals där vi har bokat vår sista danska övernattning. Väl där kastar vi av packningarna och vrider på för att trolla bort de sista fem milen upp till Skagen för att få se haven mötas ute på Grenen.

Det ser ju inte så långt ut när vi parkerat hojarna och spanar ut över sanddynerna och stranden, men att lägga milen bakom sig med hojen är ändå inte riktigt samma sak som att knata ett par kilometer i sanden klädd i skinn och stövlarna på..

Men det var värt besväret! Skagerrak och Kattegatt ger oss en värmande applåd med vågorna som plaskar mot varandra samtidigt som solen går ner och bjuder på en av de vackraste solnedgångar jag upplevt.

De fem milen tillbaka till vårt krypin i Hirtshals räddas av vinterhandskarna och framme på campingen får vi låna en samlingslokal där vi dukar upp vår kvällsvickning med tillhörande tetravin, och en bra bit efter midnatt intar vi våra våningssängar, släcker lamporna och Zzzz..

När vi vaknar på morgonen den sjätte dagen har Uffe och Gurra bestämt sig för att korta ner sista biten av vår resa och ta färjan från Fredrikshamn över till Göteborg medan jag och Susanne beslutar oss för att ta oss ner till Ebeltoft där vi bokat färja över till Själlands Odde.

Startar som vi tycker med god marginal för att hinna de 23 milen till färjans avgång kl 12.30 men när vi närmar oss Ebeltoft är det mesta av marginalen borta.

Möter en lång karavan av bilar som vi antar kommer från färjan vi ska ombord på. Känner ett visst lugn och att vi nog är på rätt väg. Men när plötsligt bilkaravanen tar slut och vi verkar vara på väg ut ur samhället byts lugnet ut mot panik och vi är på väg att vända, då plötsligt en skylt dyker upp och talar om att vi är på rätt väg. Vrider på så mycket vi törs och anländer till färjelägret med fem sköna minuter till godo innan avgång.

Nu ska bara regnummer och bokningskoder knappas in i nån teknisk apparatur och med stressen rykandes ur öronen förstår ni ju hur det går.. ÅT HELVETE SÅ KLART! Försöker med den bemannade kuren intill där jag får vänta på ett par resenärer som verkar ha fler frågor än Rickard Sjöberg i postkodmiljonären! Till slut får jag i alla fall ut karln ur kuren som skäller ut mig och tycker att jag ska fatta att han inte kan vara på två ställen samtidigt, medan jag hävdar att han ska fatta att vi missar färjan utan hans hjälp!

Han fixar inskrivningen på två röda och vi kan som sista ekipage komma ombord och se landstigningsbryggan fällas upp precis bakom bakskärmen på Fetpojken. Pjuu!!

Letar sen upp ett avskilt hörn uppe på däck och njuter i solen en stund. Jo du läste rätt, SOLEN! Färjan tar ca en timme och när vi kommer ner på bildäck för att rulla av där på Själlands Odde är det riktigt varmt. Vår egna slutsats är att värmen måste komma från motorerna på båten. Men när rampen når kajen och vi kan rulla ut så… ÄNTLIGEN! Riktig högsommarvärme! Och kanske har det med Harleygudarnas slut på tålamod med den utdragna rekordkalla försommaren att göra, att på eftermiddan the fourth of juli är det äntligen dags att trycka ner tjockhandskarna i botten av packväskorna.

Vi rullar vidare på väg 21 och självklart kan inte den jämföras med highway 1, men kanske har Harleygudarna och lyckoruset över den plötsliga högsommarvärmen ett finger med i spelet då fantasin ändå skickar oss ut på den Californiska kusten.

21an bjuder på en fantastisk vy då den under några mil slickar strandremsan

och Kattegatt rullar in.

Eftermiddan går och efter en båttur till mellan Rörvig och Hundested är vi så småningom framme i Helsingör där vi tar en promenad och slår oss ner vid ett bord på trottoaren för att stilla törst och kurrande magar.

Med det avklarat säger vi hejdå till Danmark och efter dagens tredje tur på havet

står vi på svensk mark igen.

Kanske var det lite väl optimistiskt att hinna njuta av den svenska västkusten när den här etappen planerades och det lär nog inte hända igen att jag lägger en etapp på dryga femtio mil. Men nu var det som det var och när vi stod där i Helsingborg

med nästan halva etappen kvar upp till Landvetter

fick vi ta en snabb överläggning och göra prioriteringar.

Susanne som i sin något tidigare ungdom (nu inne på sin senare) skördade en del framgångar inom den vita sporten med bl.a. dubbelspel med Anders Järryd ville gärna göra ett nerslag i Båstad. Så förutom att gasa så mycket det gick på motorväg mot Landvetter

fick Båstad bli vår enda prioritering.

Passande nog så var förberedelserna för Swedish Open i full gång när vi fram på kvällen rullade in i stan. Tog en liten sightseeing och hann precis klämma oss in på den gamla Danska Glassbaren för en cappucino innan de låste dörrarna. Det var inte bara för dagen som vi var ute i sista sekunden. Fick också veta att det här var den sista säsongen för denna klassiker. Sen 1957 har man fram till i somras kunnat mumsa i sig av den idag kanske inte helt rumsrena specialiteten ”Negerkyss”. Omdiskuterat redan då, högaktuellt idag, och frågan är hur länge den skulle överlevt om Danska Glassbaren fått leva vidare..

Min alldeles egna följdfundering till detta får bli ”hur gör vi nu med ISchokladen?”

Resten av kvällen blir det full gas längs E6an och när vi nånstans vid Kungsbacka svänger av och tar oss in i skogarna är det kolsvart och dimma. Vi kör lite på chans och old school utan GPS på småvägar och stannar till när vi möter några fiskare som vart ute och prövat lyckan fram på nattkröken. Det visar sig att vår känsla varit rätt och vi får en bra beskrivning för att hitta den sista biten. Slår sen en signal till Thina på Landvetter bed & breakfast som lovar att gå ut med en ficklampa och signalera så vi inte ska missa målet.

Vi får ett fantastiskt mottagande och kan efter en snabb värmande dusch slå oss ner i vår stuga med ett glas vin och chilla (som ungarna säger) innan vi kryper ner i sköna sängar och känner oss som kung och drottning i den ombonade lilla stugan.

den sjunde dagen vilade han.. och det gjorde vi också. Vi hade ställt klockan på ringning men blev liggande i våra sköna sängar en stund extra innan vi hasade oss upp och fick frukost och tidning serverat på verandan av våra värdar Thina och Janne.

Efter en pratstund med värdparet packade vi Fetpojken för resans sista etapp och satte upp.

Motorvägen till Jönköping där vi tar en kort powernap i gräset för att sen ta finväg via Kaxholmen och bort till Gränna där vi tar kafferast. Vandrar runt bland polkagrisarna och hittar ett trevligt café i 50talsstuk där vi kan sörpla i oss en kopp med utsikt mot Vättern och Visingsö.

När vi ska ge oss iväg igen kommer en äldre dam gående på trottoaren och Susanne ger henne en kommentar för hennes fina gröna byxor (Susanne gillar grönt). Hon stannar till och tycker att vi också är fina i vårt läder innan hon vänder sig mot mig och utbrister ”och den där enorma pannan! Är du politiker? Eller kanske professor!” Så nu får jag väl ha pannan i bakhuvet om det blir att kanske byta karriär på ålderns höst..

Vi fortsätter sen längs den gamla E4an eller rikshuvudväg 1 som den hette nån gång för längesen, där kungar åkt på Eriksgata sen medeltiden. Följer Vätterns strand upp till Askersund där vi stannar till för en glass i kvällssolen. Det står ett par Harleys på kajen så vi parkerar Fetpojken intill dom. Ägarna visar sig vara ett äldre par och om det beror på att vi tillhör samma kategori eller om det är Harleytillhörigheten låter vi vara osagt, men vi kommer i alla fall i slang med dom där vi sitter och njuter av glassarna.

När strutarna är uppätna får vi ett erbjudande om att åka med dom en sväng, och va fan.. vi har ju ändå åkt alldeles för långt så en bit till gör väl ingenting!

Tanten tar täten före gubben sin, och vi hakar på. Det blir en fin tur på småvägar i Närkes skogar och landsbygd innan vi vinkar adjö till våra tillfälliga vänner och fortsätter

den sista etappen upp till Västerås.

Nu kunde man ju tro att upplevelserna var slut för denna gång men på vår sista sträcka har frekvensen av gamla amerikanska bilar tilltagit alltmer och när vi till slut rullar in i Västerås så rullar vi rakt in i Power Meet, och så här i utkanten ett totalt kaos av finbilar, fulbilar, raggare och Svenssons. En del drängfulla och andra nyktra och uppklädda för att beskåda den ändlösa paraden av bilar som rullar genom stan.

Vi tar oss in en bit och stannar till på gatan för att få en bild på Fetpojken i det blandade sällskapet innan vi med lite möda kan ta oss ut igen och utmattade efter sju dagars hojande, landa framför teven i Susannes välkomnande soffa…

 

B.

Kommentera inlägget här: