åkeriet

Utflykter på MC. Avgång kl 18 regnfria tisdagar från OKQ8 Åkerstigen 22 Ekerö.

En Norgehistoria.

Kategori: egna avstickare

 
 

Det är kväll innan avfärd och jag och Susanne sitter i soffan och kollar filmen om Kon-Tiki, Thor Heyerdals äventyrliga expedition över Stilla havet. En perfekt appetizer även om vi tänker hålla till mest på land under vår expedition :-)

Hinner få oss några timmars sömn innan vi vaknar och äter frukost, packar Fetpojken och ger oss av till Köping för att ta upp den handske som Susannes polare Susanne & Uffe kastade åt oss nån gång i vintras.

Handsken innehöll utmaningen att tillsammans, på hoj, ta oss uppför Trollstigen ute på det Norska Vestlandet. Vi antog så klart utmaningen, men med en liten reservation för att hinna skaffa en hoj som funkade för två. Det gick som bekant bra, även om det tog fram till dan innan avfärd innan pakethållare och väskor satt där de skulle.

Efter en kaffe på Mc Donalds ger vi oss av mot Arvika som är vårt första delmål på resan.

Tar småvägar och njuter i ett Sommarsverige man sällan ser då man ångar fram på E4, E20 mm.

Det är skogar, sjöar, dammar, herrgårdar och sommarstugor. Det ena vackrare än det andra.

När man sen svischar förbi en bilverkstad där det fortfarande meckas Amazon och Opel Rekord är lyckan total och man fäller en liten nostalgitår där bakom solbrillorna.

Tar oss så småningom till Nora, ni vet där det är marknad enligt visan, och slår oss ner på torget för en lunch.

Fortsätter sen i Bergslagens famn och så småningom in i de Värmländska skogarna. Inga vargar syns till men fram på kvällen då vi anländer till Arvika som är dagens mål, har vi hunnit bli hungriga som såna. Det avhjälps effektivt av Inger och Gunnar som är kvällens värdpar och har dukat upp med köttfärspaj och vin. Jordgubbar och grädde och sen kaffe med dammsugare på toppen, och varghungern är mer än stillad!

Det blir en kanonkväll i dubbel bemärkelse, då vi precis lagt oss och åskan bryter loss med dunder och brak.

Vi tar det som ett avslutningsfyrverkeri på vår resas första dag, som inte kunde ha regisserats bättre än vad verkligheten själv lyckats åstadkomma.

 

 

Dag 2.

Vaknar upp efter blixt & dundersömnen och bjuds på frukost och sightseeing av Inger och Gunnar innan vi lämnar Arvika för att ta oss mot gränsen.

Rullar över på stadiga hjul och vädret strålar lika stadigt vackert som hjulen rullar på hojarna.

Tar en kisspaus i Kongsvinger och med hjälp av en felkörning hamnar vi på resans hittills roligaste mc-väg. Väg 175 mellan Kongsvinger och Skarnes slingrar sig som en metmask när man sätter den på kroken!

Tar sen väg 24 upp mot Hamar och den första trapperkänslan infinner sig.

Gudbrandsdalen öppnar sig sen välkomnande i ett strålande väder och vi får en eftermiddag mc-deluxe med ett stopp i Lillehammer för lite fika och bensträckare. När man promenerar på gatorna där kan man fortfarande känna lite OS-känsla och man fattar varför Frank Tagliano (Steven Van Zandt) valde att fly maffiosarna hit till Lilyhammer :-)

 

Efter ytterligare några timmars körning tar vi oss upp i bergen och vår bokade stuga i Heidal utanför Otta där vi kan packa av hojarna, sprätta en pils och testa lite campingburgare. Sitter fint efter en lång dag bakom styret! Och hade trapperkänslan smugit sig på tidigare under dan, så kände man sig definitivt som Macahans nu!

 

Dag3.

Efter en god nattsömn i vår trapperstuga vaknade vi med en lite spänd förväntan inför dagen som skulle innebära resans höjdpunkt. Har som barn åkt Trollstigen flera gånger, men då i baksätet på farsans Vauxhall.. Det här skulle bli nåt helt annat!

Efter en frulle med kaffe å norsk bulle nere i Otta satte vi kurs mot Trollstigen.

Några timmar senare blir landskapet mer och mer dramatiskt och när vi svängt av E136 in på väg 63 stannar vi till för att ordna till magfjärilarna innan det är dags.

Vattnar några buskar och sen är det bara att ta tjuren vid hornen, eller åtminstone hojarna vid styret och börja klättringen. Ingen av oss har någon erfarenhet av nåt som kan liknas vid detta, men efter att ha stampat i ettan och tagit den första böjen är det för sent att ångra sig.

Med skräckblandad förtjusning tar vi oss sakta uppåt och ju längre upp vi kommer så tar förtjusningen över och efter de elva hårnålskurvorna är vi i ett stort lyckorus allihop!

Tjejerna som från början höll krampaktigt i mig och Uffe har på vägen upp totalt tappat överlevnadsinstinkten och dragit fram mobilerna och börjat filma!!

Där ser man vad lite resning kan ställa till med ;-)

Vi stannar till där uppe på toppen, dunkar rygg och samlar oss en stund innan vi fortsätter över fjället.

Efter en fin fjälltur och en avkopplande stund med färja över Storfjorden hamnade vi sen mitt i en reklamfilmsproduktion för Kawasakis nya modell Z1000SX. Uffe behövde tanka så vi svängde av vid första bästa. Tänkte att det var lika bra att fylla på Fetpojken också, men tji fick jag.. Filmteamet ville inte bli störda och frågade om det var absolut nödvändigt att fylla på Harleyn också? Snäll som man är så avstod jag från det och nöjde mig med att ha fått en bild på Uffe mitt i produktionen. Kawwan var helt skymd av Uffe å pumpen, men det vart fart på producenten som inte ville ha några privata bilder på nya Kawwan! Efter att ha fått kika på bilden lugnade han sig och vi kunde fortsätta vår resa.

Här kunde man ju tycka att det räckte med upplevelser för en dag, men...

En kvart senare kan vi blicka ner mot Geirangerfjorden. En helt fantastisk vy! Och efter ännu en spännande körning nerför Örnveien kunde vi slå oss ner i Geiranger, käka en bit

och lukta på tången.

Men eftersom vi tänkt ta oss till Volda (dryga 13 mil till) var det snart dags att sitta upp igen.

En ny serpentinväg upp på fjället! Här råkade vi ut för den mest dramatiska händelsen på resan.

Hamnade bakom en turistbuss fylld med japaner som fick möte och var tvungen att backa! Hade ingen aning om chaffisen i bussen visste att vi stod två meter bakom.

Att backa med en fullastad Fatboy med två pers på är inget man slår hastighetsrekord i!

Nu gick det bra och vi kunde efter någon meters backande smita förbi och pusta ut efter den persen!

Klockan tickade på och vi fick vrida på rullen lite för att hinna i någorlunda tid till Volda.

Nu hade vi inte mycket för det och det var bara att slå av när vi strax därpå rullade in i en tunnel och det blev helt svart. Svart förutom den korseld av blixtrande reflexpinnar som gjorde det nästan omöjligt att lokalisera vilket spår man skulle hålla. Det här var den första i en lång rad på ibland flera kilometer långa tunnlar, så efter tag hade man vant sig. Men nästa gång stannar jag och byter glasögon innan jag brassar in i nåt liknande.

 •

Var tvungna att stanna till i Stryn och en kopp kaffe för att vakna till efter mörkret. Försökte se om jag kunde känna igen mig eftersom jag en gång hade en fjälla i Stryn, men det hinner ändras en del på fyrtio år, säger jag till mitt försvar, eftersom mitt minne inte kan han nånting med förändringen att göra…

Ja ja.. sex mil och ett antal tunnlar till så var vi äntligen framme i mitt barndomsparadis!

I Volda tillbringade jag tio somrar på rad från -64 till -74 och sen några ströbesök därefter. Men nu var det trettiofem år sen jag sist var där och det var inte helt lätt att hålla känslostormarna i schack när jag fick en välkomstkram av barndomsvännen Fredrik, som sen många år driver gården med sin fru Kari.

 •

Det blev ännu en kanonkväll med god mat och gott vin, men innan dess lurade Fredrik oss med att de skulle bjuda på rakfisk. Detta som hämnd för att morsan och farsan en gång på sextiotalet släpat med sig en burk surströmming och vållat ett smärre kaos där på gården!

Rakfisk är en norsk variant på surströmming och som tur var menade han inte allvar med hotet, utan de hade lagat bacalao.

En portugisisk nationalrätt som norrmännen snott och halvt gjort till sin.

Så där satt vi långt in på nattkröken och smaskade i oss godsaker och berättade minnen från när det begav sig, och somnade sen gott trots de fridlysta fladdermössen som slagit bo någonstans under takpannorna och höll igång betydligt längre än vi :-)

 

Dag 4.

Efter en god natts sömn i sköna sängar bjöds vi på Norsk kempefrukost innan det var dags att lasta på och vända gafflarna hemåt igen. Fick lite experthjälp med vägvalet av Fredrik och dessutom några tips på bra stopp på vägen. Det första på spökhotellet Union Øye.

 

På visitnorway.com kan man läsa

 ”ett av Norges mest kända trähotell. Det är en storslagen, viktoriansk byggnad från 1891 med en alldeles unik stämning som gjorde det till en omtyckt vistelseort för kungligheterocharistokrater när de besökte området runt sekelskiftet. Det var under ett av kejsare Vilhelm II:s besök som en vacker tjänsteflicka drunknade här, i stil med Hamlets Ofelia. Detta inträffade efter att tjänsteflickans käresta, en av den tyska kejsarens soldater, tagit självmord när det visade sig att hans fru i Tyskland vägrade skiljas. Det sägs att man ännu kan höra henne snyfta i det blå rummet. Inte för att det verkar ha en avskräckande effekt – rummet är så populärt att det måste bokas ett helt år i förväg.”

 

Vi hann med att testa lite golvknarr och kika in i några av rummen. Lät kameran gå varm och fick visst med en spöklik figur på en av bilderna..

 

Vi fick dock inte tid att utforska detta mer då vi fick korn på en tidtabell för färjan mellan Hellesylt och Geiranger. Med en dryg halvtimme på oss kastade vi oss upp i sadlarna och vägen härifrån genom Norangsdalen ner till Hellesylt är kanske den mest magiska biten på hela resan. Det är som att ta hojen och åka rakt in i Sagan om ringen!

Vi hann med två minuters marginal ombord och kunde i strålande solsken bänka oss på däck och bara njuta av en timmes båtfärd på en av planetens vackraste platser, Geirangerfjorden.

Bedövade av allt vackert rullar vi av färjan och passar på att fylla magarna för att orka ner till Otta där vi planerat att knoppa.

När vi lämnat Geiranger och efter en timme fått upp farten är jag tvungen att nästan ställa mig på bromsen när det på en parkering intill vägen ligger ett tyskt kraschat stridsflygplan!

In på parkeringen och undersöka! Det visar sig vara en modell som använts till en filmatisering 2011 då filmen Comrade spelades in här, baserad på en sann historia om invasionen av Norge under andra världskriget. Den handlar i stora drag om en luftstrid mellan ett tyskt och ett engelskt flygplan som ägde rum häruppe. Inget av dem kunde ta ned sin fiende, så det slutade med att de sköt ner varandra över Grotli. De fem soldaterna ombord på de två planen lyckades undkomma med livet i behåll, men blev tvungna att samarbeta för att överleva på fjället.

 

Vi rullar vidare genom Ottadalen och stannar till vid Fredriks andra tips som är Bakeriet i Lom. Det finns de som säger att detta är Norges bästa bageri, så en kaffe och bulle där kunde ju inte bli fel! Det börjar bli sent och efter bamsebullarna blir det full gas ner mot Otta. Den camping vi hittar visar sig vara fullbelagd men ett telefonsamtal senare är vi på väg mot Heidal och vårt trapperläger som hade en ledig hytte :-)

 

Dag 5.

När vi vaknar är vädret för första gången på resan lite lurigt. Men efter lite planering, frukost och gruppfoto ger vi oss av.

 Vi har ställt in siktet på Karlstad och när det efter en stund börjar skvätta blir det regnställ på och E6an blir för ett par timmar lite mer av en transportsträcka. Nu blir det aldrig så farligt och när vi ett par timmar senare tar en bensträckare kan vi dra av plastdräkterna.

Vädret blir bättre och bättre och snart rullar vi in i Karlstasola :-)

Lyxar till det och tar in på hotell. En varm dusch, lite lättare klädsel, hotellbuffé och några pilsner senare somnar vi gott mellan rena lakan.

 

Dag 6.

Kör sjusovartricket på morgonen (som både jag och Susanne är bra på) och ser till att få valuta för hotellpengen och när vi till slut tar oss ner till foajén, så sitter Uffe och Susanne där och trummar lite otåligt på armstöden. Det blir sen en sista etapp på sjutton mil och vi är tillbaka där vi började på McDonald’s i Köping. Summerar intrycken och beslutar att det här var inte sista gången vi ger oss ut. Med det sagt skiljs vi åt. Jag och Susanne åker hem till henne i Västerås och Uffe och Susanne drar hem till sitt i Ramnäs.

 

 

 

 

 
Här är brudarnas film ihoplimmad av mig. Hoppa upp å häng me en stund!
 
 
Och här är Kawwafilmen vi inte fick medverka i :-)
 
 
See ya!
 
B.

KOMMENTARER:

  • Ralf säger:
    2013-12-07 | 13:21:52

    En helhärlig berättelse med mycket personlag inlägg och kommentarer. Tack så mycket för en härlig tur (i fantasin).

    Svar: Tack Ralf! Rekommenderar varmt en tur i verkligheten däröver! Otroligt vackert och fantastiska hojvägar!
    akeriet.blogg.se

Kommentera inlägget här: